Är det möjligt att införa en global koldioxidskatt?

Runt om i världen förbereder sig stater och företag för en global koldioxidskatt. Men – det är en lång väg att gå och många hinder som ska övervinnas. Det avgörande är om det finns ett stort förtroende för folkvalda politiker och om människor upplever att de får något tillbaka av skatteintäkterna

En global koldioxidskatt bör ligga på ungefär 890 kronor per ton. Det är den beräkning som de svenska nationalekonomerna John Hassler och Per Krusell gjorde 2013 i en rapport för Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS. Det är också en koldioxidskatt som är i nivå med vad vi betalar i dag i Sverige.

I dag tar 45 länder och 25 regioner ut en skatt eller avgift på koldioxid. Ytterligare 51 är på väg, enligt Världsbankens rapport för 2018. I dag täcks ungefär 20 procent av världens utsläpp av dessa avgifter och skatter. Men hälften av avgifterna ligger på en nivå under 10 dollar per ton, vilket med andra ord är lägre än en tiondel av det pris som borde tas ut enligt SNS-studien. Om vi ska uppnå målen i Parisavtalet behöver skatten på koldioxid öka till 40-80 dollar per ton fram till år 2020 och till 50-100 dollar per ton till år 2030.

Unikt läge

I rapporten ”Making carbon pricing work for citizens” av David Klenert m fl, som presenterades i juni i år, granskas ett antal hinder för att genomföra en global koldioxidskatt.

Forskarna menar att det är mycket som måste beaktas och studeras noga om det ska vara möjligt att ta ut en global koldioxidskatt. Och framför allt om skatten ska vara i den storleksordning som krävs för att uppnå miljömålen enligt Parisavtalet.

Forskarna utgår ifrån traditionell nationalekonomisk analys men även studier i beteendeekonomi och statsvetenskap. De jämför sedan dagens olika skatte- och avgiftssystem med de krav som kan ställas framför allt utifrån fyra viktiga faktorer.
Dessa är, förenklat:

1. Upplevelse av rättvis fördelning
2. Att skatteeffekten är rimlig
3. Förtroende för den förda politiken
4. Politisk stabilitet

Om vi börjar med de två sista områdena är det klart att Sverige befinner sig i ett unikt läge och därför kan ta ut den högsta koldioxidskatten, följt av Schweiz. Vi har, enligt forskarna, det högsta förtroendet för våra politiker och vi har, tillsammans med Finland, Danmark och Australien den lägsta korruptionen.

Forskarna pekar på flera studier som visar svårigheterna med att införa miljöskatter och klimatpolitiska krav i länder med lågt politiskt förtroende. I dessa länder är också företagen, som motsätter sig skatter och krav, ofta starkare i förhållande till politikerna.

I Sverige är Svenskt Näringslivs inställning däremot att det behövs en global koldioxidskatt för att uppnå FN:s miljömål.  Svenska företag verkar på allt tuffare globala marknader och möter där konkurrenter som inte har samma kostnader för sin påverkan på klimatet. Det inte bara försämrar möjligheterna att sälja, det gör även att svensk, mer klimatsmart produktion ”prisas bort” för mer klimatbelastande, vilket försämrar miljön globalt.

Om det, enligt forskarrapporten, ska införas en global koldioxidskatt, måste den utformas på ett sådant sätt att den snarare stärker än minskar förtroendet för politikerna. Det kan ske genom breda politiska uppgörelser över partigränserna för att nå enighet kring en gradvis höjning av skatten. Här ges exemplet Sverige där detta skett och skatten har höjts med över 450 procent sedan 1991.

Lika för alla

En annan slutsats är att en koldioxidskatt måste uppfattas som rättvis. Även om det skulle finnas argument för att de fattigaste i ett land skulle kunna slippa betala vill människor inte pekas ut som fattiga. Därför bör skatten utformas så att det upplevs som att villkoren är lika för alla. Med andra ord ska den som flyger betala lika mycket som andra, oavsett hur privatekonomin i övrigt ser ut.

En annan viktig erfarenhet är att ansvariga måste visa på nyttan med skatten och då vara mycket konkreta. I dag är det skatteuttaget som uppfattas som konkret men nyttan är mer diffus. Det borde vara tvärtom, menar forskarna. Hushållen måste se och kanske även få ekonomisk nytta av koldioxidskatten. Detta kan till exempel ske genom att medborgarna får en klumpsumma var och/eller att pengarna används till tydligt angivna miljösatsningar.

Slutsatsen forskarna drar är att det är viktigare att människor accepterar koldioxidskatter och känner att de har nytta av dem, än att skatter tas in och pengar betalas ut på det mest kostnadseffektiva och produktivitetsskapande sättet.

När det finns ett stort politiskt förtroende kan medlen användas genom statskassan. Men annars kan det vara bättre med att dela ut klumpsummor – en tydlig och väl känd ”ta in och dela ut”- attityd är då att föredra.

Vad som behövs är, enligt forskarna, mer av utbyte av idéer och erfarenheter. Det går inte att ha samma modell för en global koldioxidskatt överallt och många länder har en lång väg att gå innan de kan uppnå vad som krävs för att uppfylla Parisavtalet. Men det hänger på den politiska viljan.

Forskarnas fyra viktigaste slutsatser om en global koldioxisdskatt

I rapporten redovisar forskarna de fyra större insikter kartläggningen gett dem:

1. Koldioxidskatten bör användas för att sänka andra snedvridande skatter.
2. Återföringen av skatten bör vara blandad och gå genom flera kanaler inklusive sänkta företagsskatter som kan bidra till en ökad produktivitet.
3. Det är viktigt att det finns förståelse för skatten och att det finns tydlig nytta med den genom att intäkterna öronmärks för olika ändamål.
4. Misstro mot det politiska systemet måste motverkas med breda politiska överenskommelser som inte påverkas av val och byte av regering.

Det gemensamma för återföringen av skatten är att många får del av pengarna. Det andra är att det ofta är de som påverkas negativt av skatten som får ekonomisk kompensation, exempelvis de som bor i glesbygd eller har låga inkomster.

Några exempel på hur pengarna från koldioxidskatt används:

Alberta, Kanada:  Gröna investeringar i infrastruktur och byggande. En del av pengarna går direkt till de hushåll som är särskild påverkade av skatten. Detta har gjort att skatten, på 24 dollar per ton, är politiskt möjlig och accepterad.

Norge: Har stor oljeproduktion och därmed ett förhållandevis stort skatteuttag. I dag går skatten tillbaka i form av sänkta företagsskatter samt investeringar i grön teknologi och en mindre del förstärker statsbudgeten.

Schweiz: Här är det klumpsumma som gäller. Två tredjedelar av skatten går direkt tillbaka till företag och hushåll. 2017 fick varje medborgare en utbetalning på cirka 600 kronor.

Frankrike: Skatten på i dag cirka 450 kronor per ton, går tillbaka i form av sänkta uppvärmningskostnader för hushållen, stöd till elbilar samt skattelättnader för energieffektiva hus.

Sverige: Det mesta av skattepengarna går direkt in i statskassan. Införandet innebar en grön skatteväxling men intäkterna är inte öronmärkta.

LÄS MER: Koldioxidutsläppen i Sverige minskar för långsamt

LÄS MER: De släppte ut mest koldioxid i Sverige 2017

Länk till forskningsrapporten ”Making carbon pricing work for citizens”