Naturvärden hotas när cementindustrin expanderar på Gotland

Byggbranschen och involverade myndigheter basunerade i början av året ut att all svensk betong ska bli fossilfri till år 2045. Enbart Cementas fabrik i gotländska Slite står för fem procent av landets totala koldioxidutsläpp. Det ambitiösa målet har däremot liten nytta för Gotlands unika natur och sköra vattenresurser. Planerna på utökad exploatering är expansiva.

Ibland kallas Gotland skämtsamt för ”kalkstens-Hawaii” för sina rika kalkresurser. Den vita bergarten har brutits här i hundratals år, och är än idag hem för merparten av landets täkter. Både stål- och cementproduktionen beror på mineralen. Tillgången är däremot inte oändlig. Inte heller den natur den bär upp. Kalksten är grunden för öns alvar, en naturtyp som endast finns i begränsad utsträckning utanför Sverige. Här vistas ett stort antal rödlistade arter och under jorden döljs en labyrint av vattenbärande lager. Lokalbor och miljöaktivister har länge utmanat de företag som velat bryta här.

Ojnareskogen i fokus

Ojnareskogen har varit striden i fokus. Tretton år har gått sedan företagen SMA Mineral och Nordkalk ansökte om tillstånd att bryta kalk här, en mark med hem för nyckelbiotoper beläget just över tillrinningsområdet till öns största sjö, Bästeträsk. Då företagen började avverka skog 2012 hindrade en grupp ur Fältbiologerna deras arbete och polis kallades in från fastlandet. Nu i maj väntas mark- och miljödomstolen slutgiltigt besluta emot ett tillstånd. Men en liknande konflikt pyr redan kring Buttle, i mitten av ön. Likt i Ojnareskogen har Sveriges Geologiska Undersökning utsett ett område till ”riksintresse” för dess stora tillgång på högkvalitativ kalk, och Nordkalk har åter köpt mark.

– Det här kan absolut bli en ny Ojnarekontrovers. Buttle är det största området som någonsin pekats ut som riksintressen för kalksten, men det är också där det bildas mest grundvatten på Gotland, säger Daniel Heilborn, ledamot i regionfullmäktige för Miljöpartiet.

LÄS MER: Stora risker med planerat kalkbrott i Bunge

Just vattnet har blivit en knäckfråga. De senaste somrarna har bristen varit akut. Havsvatten har till och med avsaltats för att kunna drickas. Men om Ojnareskogen blev en nationell fråga så har Gotlands existerande brott inte debatterats lika mycket. Trots att det forsar in grundvatten både hos Cementa i Slite och Nordkalk i Klinthagen. Varje år pumpar Cementa ut en miljon kubikmeter vatten till havet. Sist företaget var rejält i hetluften var på åttiotalet, då de först ansökte om att exploatera angränsande mark i File Hajdar. Detta är det område på norra Gotland med störst täthet av rödlistade arter. Då var protesterna högljudda. Men när företaget nu ansöker om att utöka och fördjupa sin täkt råder märkbar tystnad. Jörgen Petersson, ordförande för Gotlands Botaniska Förening, är orolig för de naturvärden som förstörs både direkt och indirekt.

– Mycket har redan försvunnit, bland annat den lokala nipsippan. Om de nu bryter djupare finns risken att strypa vattenförsörjningen till intilliggande naturskyddsområden. Vi vet för lite för att kunna kontrollera de vattenförande lagren.

Lyfter själva riskerna

Cementa lyfter själva upp riskerna i sin ansökan. Grundvattenståndet bedöms sänkas med 4,4 meter. Femton rödlistade arters bevarandestatus väntas kunna påverkas negativt, likaså sköra våtmarker i närheten. För att gottgöra påverkan på dricksvattnet planerar de att bygga ett reningsverk. Karin Comstedt Webb, hållbarhetsmanager på den nordiska avdelningen av Cementas tyska moderbolag HeidelbergCement, poängterar även deras jobb för att bevara biologisk mångfald.

– Vi har genomfört Sveriges mest omfattande fjärilsinventering, vi anpassar brytningen efter känslig natur och jobbar med skadelindrande initiativ som till exempel att undvika vissa arbeten under växtsäsongen.

Petersson bekräftar företagets arbete.

– Cementa flyttade täkten i File Hajdar en aning för att skydda väddnätfjärilen. De är smarta och anpassar sig efter de regler som finns. Men miljöbalken är inte mer långsiktig än de femton år som varje tillstånd gäller. Cementa planerar att bryta kalk här i hundra år. Till slut blir det bara enorma hål kvar i marken.

Riksintresse

Om hela riksintresset för kalksten i File Hajdar exploateras skulle brottet sträcka sig tvärs över ett av Gotlands mest värdefulla vildmarksområden. Det skulle stanna endast en knapp kilometer från öns näst största sjö och främsta vattentäkt, Tingstäde träsk. Hålet skulle dessutom vara större, och drygt fyrtio meter djupare än sjön. Håkan Djurberg, en geolog som länge arbetade med att utvärdera Gotlands kalktillgångar, säger att ytterligare analyser behövs för att få reda på vad ett sådant brott skulle leda till. Men Heilborn på Miljöpartiet är rädd för att Tingstäde Träsk i värsta fall kan dräneras på vatten, och på hundra år reduceras till en liten göl.

– Det här är en fråga som flugit under radarn. Folk kan helt enkelt inte ta in vilka enorma ytor det handlar om. Bland annat eftersom det rör sig om så lång tid, men också eftersom brottet inte är så exponerat. Det är den största industrin. Ändå skulle de flesta gotlänningar inte hitta till brottet.

Monopol

På åttiotalet kunde Socialdemokraterna sätta ner foten och bestämma att Cementas kalkbrott i File Hajdar skulle bli av. Sedan dess har miljödomstolar och EU-direktiv kommit till. Ändå fortsätter politiken att spela stor roll. Ojnareskogen är ett exempel på att industrin inte alltid får som den vill. Men det är också ett exempel på trendkänslighet bland folkvalda. Att framhäva miljöengagemang har blivit politisk valuta. Därför har Cementas ambitioner om fossilfri betong – vilket bland annat ska bekostas av skattebetalarna – satt dem i ett gott ljus. Dessutom finns få val. Företaget har monopol på landets cementproduktion, efter att regeringen tolererat deras aggressiva kartellverksamhet och uppköp under första halvan av 1900-talet.

– Cementa har en strategi att framhålla sin produkt och industri som rentav miljövänlig. De lägger upp det så att de tar ansvar. Men på sikt kan det ändå få katastrofala konsekvenser. Och tyvärr blossar frågorna upp först när de är i domstol, och då är det ofta för sent, varnar Heilborn.