Regelbok räddar inte klimatet – men länderna kom överens

Överenskommelsen i Katowice, Polen, är en seger för det internationella samarbetet. Att ens komma överens, utifrån förutsättningarna när de klev in i rummen, förvånar de flesta som följt förhandlingarna fram till mötets start.

Men många utanför ställer sig frågan, hur mycket närmre är vi att nå temperaturmålen till följd av besluten i Katowice?
– Mandatet var inte att vi skulle se till att höja ambitionerna, säger en chefsförhandlare de sista skälvande timmarna innan årets förhandlingar avslutas. Han säger det något besviket, då han tycker att fokus just hamnat på ambitionshöjning.
– Det är förstås förståerligt att många tänker på det, men vi skulle främst se till att få reglerna på plats som ser till att alla gör vad de kan framöver. Det lägger grunden för allt framtida ambitionsarbete.

Viktig process

Liknande svar kommer också från forskare som följt förhandlingarna på plats.
– Det är en oerhört viktig process, den är ett medel för världens länder att samarbeta kring en gemensam enorm utmaning, säger Sylvia Karlsson-Vinkhuyzen vid Wageningen University.

– Från mitt perspektiv var det mycket positivt med utformningen av den globala översynen, som nu är en ganska omfattande process i tre delar som välkomnar information också från civilsamhället. Det fanns många betydligt svagare förslag.

Hon lyfter också fram andra framgångar, såsom att det beslutats om att en oberoende expertkommitté kan börja granska ett lands insatser på egen hand, om insatsen ser ut att lagga efter.

Sylvia Karlsson-Vinkhuyzen pekar dock på ”botten-upp” perspektivet i det internationella avtalet.

– Länder skriver på frivilligt och följer dem om de vill. Det är på nationell nivå som ambitionen måste höjas. Parisöverenskommelsen och regelboken ger olika redskap att hjälpa nationella aktörer att öka pressen.

Bättre kunskap

Mathias Fridahl vid Linköpings universitet och tankesmedjan Fores, för ett liknande resonemang.
Har vi kommit närmre att nå temperaturmålen av det här beslutet?

– Nej, det skulle jag absolut inte säga. Men det är ju det som ska påbörjas nu. Däremot så kommer vi att ha bättre kunskap om hur långt ifrån 1,5 vi ligger, med hjälp av det här regelverket. Nu kan man jämföra och utvärdera på ett mycket bättre sätt när vi har de nya klimatplanerna på plats som använder det här regelverket.

Kunskapsläget kommer därför att vara väldigt mycket bättre. Att då försöka ducka undan att ambitionsnivån inte är tillräckligt hög kommer därför att bli svårare, fortsätter Mathias Fridahl
– Alla vet ju att ambitionsnivån är för låg. Men man kommer att ha svårare att trolla bort den kunskapen eller peka på brister. Därför är detta en viktig pusselbit på väg mot att nå målen.

Mathias Fridahl drar en liknelse med ett husbygge. Om Parisavtalets temperaturmål är taket så lägger regelboken nu husgrunden och de första bjälkarna som stadgar upp bygget. De nationella åtagandena och insatserna som görs inom dessa kommer sedan framöver att fylla huset.
– Då kommer vi också kunna se hur långt vi har kvar till att nå taket.

Svagheter

Tracy Bach vid Vermont Law School drar liknande slutsatser, men pekar också på svagheter i skrivningarna.

– Parisavtalets 184 undertecknande parter kan inte klappa sig själva på axeln ännu. Regelboksdelarna som antogs är svaga relativt behovet av att begränsa utsläppen snabbt och dramatiskt i linje med 1,5-gradsrapporten. För många regler är också för vaga för att meningsfullt kunna implementeras.
Däremot pekar hon på att fokuset på bredden, i diskussionerna utanför förhandlingsrummen, är stärkande.
– Själva strukturen på Parisöverenskommelsen framkallar brett engagemang från civilsamhället, företag, städer och provinser att bidra i arbetet med att ta fram de nationella utsläppsåttagandena.

Frågan avgörs nationellt

Sveriges klimatminister Isabella Lövin (MP) trycker också på att det nu är den nationella arenan där frågan egentligen avgörs.
– Det beror väldigt mycket på samhället i övrigt och den politiska viljan. Där kommer det att vara viktigt hur näringslivet utvecklar sig, och vilka andra röster och politiska krafter som dominerar. Då hoppas jag väldigt mycket på den ungdomsrörelse och civilsamhället som blir mer tydliga med klimatfrågan. Å andra sidan har vi populismen som växer, där man hör precis rakt det motsatta och skepcis mot vetenskapen och direkt fientlighet mot klimatarbete, säger Lövin och fortsätter:

– Man måste komma bort från rädslan att omställningen till ett fossilfritt samhälle skulle innebära att människor skulle behöver offra sin levnadsstandard och sin välfärd. Tvärtom kommer vi att få mycket bättre samhällen om vi slipper kolkraftverk och oljeekonomier.