Utbränt kärnbränsle från kärnkraft kan användas för att tillverka kärnvapen. FOTO: Getty Images
Slutförvaret saknar plan för långsiktig övervakning trots kärnvapenrisk
Förslaget till slutförvar av utbränt kärnbränsle i Forsmark saknar en plan för långsiktig övervakning och kontroll. Detta trots att den största risken med bränslet är att det kan användas för kärnvapen. Nu ställer Strålsäkerhetsmyndigheten krav på Svenskt kärnbränsle att förslaget ska uppfylla internationella krav.
De kärnämnen som kommer att lagras i det förvar för utbränt kärnbränsle som planeras i Forsmark kan användas till förintelsevapen. Det är bakgrunden till att Strålsäkerhetsmyndigheten vill att Svensk kärnbränslehantering ska ”utveckla en mer översiktlig bild av kärnämneskontrollen.” Det framgår av rapporten Granskning och utvärdering av SKB:s redovisning av Fud-program 2016.
Internationella krav
Där står att SKB, Svensk kärnbränslehantering AB, ska se till att kontrollen av kärnavfallet ”kan ske på ett sätt som uppfyller internationella krav.”
Lars Hildingsson är myndighetsspecialist inom området kärnämneskontroll. Han berättar att det är för tidigt att säga hur kontrollen av kärnavfallet ska se ut i detalj. Tekniken kommer att utvecklas under de upp emot 80 år som kvarstår tills det föreslagna förvaret står färdigt och ska förslutas. Men någon form av kontroll måste upprätthållas långt in i framtiden, så länge som det mänskliga samhället kräver det.
– Kärnämneskontroll för ett slutet förvar ska finnas så länge vi har kärnämneskontroll på andra ställen, säger Lars Hildingsson.
Kärnämneskontrollen i dagsläget säkras först och främst av icke-spridningsavtalet från år 1968, det som undertecknats av de flesta av jordens stater och som ska begränsa antalet nationer med tillgång till förintelsevapen. Men icke-spridningsavtalet har redan börjat spricka. År 2003 backade Nordkorea från överenskommelsen, till exempel. På frågan om hur man då ska kontrollera kärnämnen tusentals år framåt i tiden svarar Lars Hildingsson:
– Det är en filosofisk fråga.
Han menar att det inte går att förutspå vad som händer med kontrollen av kärnämnen eftersom det beror på hur samhället utvecklas.
– Den långsiktiga säkerheten bygger på ett samhällsystem som är stabilt.
Blir det kaos i världen kommer kontrollen av kärnämnen lagrade i Forsmark alltså inte att fungera?
– Ja, så kan man säga.
Säkert utan mänsklig inblandning
Enligt riktlinjerna för förvaret ska det förbli säkert utan mänsklig inblandning. Lars Hildingsson kommenterar:
– Filosofin bakom förvaret är att du ska kunna lämna det utan vidare åtgärder och att inget då ska hända. Men det ligger utanför Strålsäkerhetsmyndighetens kompetens att bedöma den framtida samhällsutvecklingen. Vi får se om regeringen i sitt beslut väger in samhällsaspekten.
Han lägger till:
– Frågan för framtiden är då vilken stat som får ansvaret.
Han menar att vi inte ens kan vara säkra på vilken statsbildning vi ingår i framöver.
Det här är väl en svaghet med förvaret?
– Javisst, säger Lars Hildingsson.
Men sedan ändrar han sig till:
– Inte nödvändigtvis.
I förslaget till slutförvar från Svensk kärnbränslehantering som nu behandlas av mark- och miljödomstolen i Nacka, står det att ingen övervakning alls behövs. ”Som nämnts tidigare ställs det inga rättsliga krav på övervakning efter förslutning.” Ordet kärnvapen nämns inte i den säkerhetsanalys som lämnades in tillsammans med förslaget. Men där står i alla fall att det kan “uppkomma motiv för övervakning i slutförvarsskedet, såsom verifiering av kraven på kärnämneskontroll.” Kärnämneskontroll syftar alltså på vad som krävs för att hindra att förintelsevapen sprids enligt icke-spridningsavtalet och andra regler som övervakas av det internationella kärnenergiorganet IAEA globalt och av Euratom här i Europa.
10 000 bomber
Mängden kärnämnen som ska lagras i Forsmark är stor. För plutonium kan det handla om 100 ton, enligt Johan Swahn hos Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG.
Om allt plutonium i det planerade förvaret används för konstruktion av kärnvapen, skulle det handla om upp emot 10 000 bomber motsvarande den som fälldes över japanska Nagasaki 9 augusti år 1945. Den dödade uppskattningsvis 70 000 personer och ödelade staden. Effekten blev så förödande att antalet döda inte ens kunde räknas med fullständig säkerhet.
Men kärnämnen för vapen är mycket svåra att hantera och det krävs stora resurser för att konstruera en sprängladdning.
– En stat eller en organisation med tillräckliga resurser skulle kunna klara det, konstaterar Lars Hildingsson.
Strålsäkerhetsmyndigheten har nu alltså ställt krav på Svensk kärnbränslehantering AB att bli bättre på att hantera material för kärnvapen. Får förslaget till förvar av kärnavfallet i Forsmark grönt ljus av regeringen så gäller att “de grundläggande principerna för tillämpning av kärnämneskontrollen då behöver vara fastlagda” enligt myndigheten.
Där står också att Svensk Kärnbränslehantering ska redovisa sina insatser med att ta fram krav på kärnämneskontroll i slutförvar i ett internationellt perspektiv. Den svenska metoden är den första i sitt slag. Det finns idag inga andra anläggningar utomlands som kan visa hur risken för spridning av kärnvapen ska hanteras under de tidsrymder som gäller. Den plutoniumisotop som krävs för kärnvapen har en halveringstid på 24 100 år. Efter den tiden finns det fortfarande tiotals ton kvar som går att använda till kärnvapen.
Allmänheten får inte påverka
Elaine Scarry, professor vid Harvard University i Boston, har skrivit boken Thermonuclear Monarchy om kärnvapen och hur de hanteras av samhället. Hon är kritisk till att allmänheten inte informeras och får chans påverka i den här frågan.
– Det här är centralt för problemen med kärnvapen och använt kärnbränsle. Vanliga människor påtvingas något utan att ens få möjlighet att säga om de tycker att det är bra eller inte, säger hon.
Hos Svensk Kärnbränslehantering berättar Jan-Olov Stål, senior koordinator för kärnsäkerhet och kärnämneskontroll, att arbete pågår med kärnvapenkontroll, enligt internationella riktlinjer. Det finns redan metoder för hur kärnavfallet ska hanteras innan förvaret försluts, alltså på kortare sikt. Bolaget arbetar även inom FNs internationella atomenergiorgan IAEA just för att utveckla internationella riktlinjer.
– Kärnämneskontroll kommer alltid att finnas, även efter förslutning. Den övervakningen kommer att bedrivas internationellt av IAEA med satellit för att se att det inte pågår någon verksamhet av schaktning eller flyttning av jordmassor, berättar Jan-Olov Stål.
Men vad händer om 24 100 år då hälften av allt plutonium med atomnumret 239 fortfarande finns kvar?
– Det är svårt att förutspå hur det ska se ut då.
Men förvaret ska enligt förslaget som lämnats in till mark- och miljödomstolen i Nacka vara säkert längre än så. Att materialet används för kärnvapen borde ändå vara det värsta som kan hända.
– Tanken är att genom att lägga förvaret på 500 meter ska man inte behöva någon egentlig övervakning. Det är väl bättre att det förvaras 500 meter ner i urberg än som idag i bassänger 40 meter under marken? Det här är väl det bästa tänkbara man kan få fram, säger Jan-Olov Stål.
Sveriges Natur granskar slutförvaret
LÄS MER: Strålsäkerhetsmyndigheten mörkade brister i slutförvaret
LÄS MER: Outredda risker kring utsläpp av kärnavfall
LÄS MER: Sista striden om kärnavfallet har inletts
LÄS MER: Bristande kontroll av kärnkraftverk
LÄS MER: Analys: Svårt att säga nej till kärnkraftsbranschen
LÄS MER: Stråldoserna ska skydda kommande generationer
LÄS MER: Strålsäkerhetsmyndighten: ”Uppgifterna är irrelevanta”
LÄS MER: Efter avslöjandet – Domstolen kräver svar om risker med slutförvaret
Det vapen som förintade den japanska staden Nagasaki i augusti 1945 använde plutonium som sprängmedel. Den allra största andelen utgjordes av isotopen med masstalet 239. Ungefär 6 kilo plutonium behövdes den gången, men det går att numera att göra kärnvapen med mindre mängd.
Det vanligaste ämnet för kärnvapen är uran och det var vad som användes i bomben över Hiroshima. Det finns även uran i slutförvaret, men normalt kommer uranet till uranbomber inte från kärnreaktorer utan från cyklotroner där uranisotoper i oanvänt uran skiljs från varandra så att isotopblandningen blir rätt. Olika isotoper reagerar nämligen på olika sätt när de klyvs och alla är inte lämpliga för vapen.
