Bland fåglarna får själen ro

Tomas Bannerhed, som är ny krönikör i Sveriges Natur, slog igenom med buller och bång 2011 med romanen Korparna som bland annat bygger på erfarenheter och minnen från hans familjs liv som lantbrukare i småländska Uråsa. Sällan har en debut rosats så. ”Det är svårt att begripa att Korparna verkligen är en debut. Det är ett moget författarskap, oerhört intressant, som det ska bli roligt att följa”, skrev Dagens Nyheter om boken som senare samma år förärades med Augustpriset, Sveriges finaste litterära utmärkelse.

Men där på den medelstora svenska gården med 15 kor, ett hundratal grisar och 50 tunnland mark hörde han inte hemma. Att ta över gården efter sina föräldrar var inget alternativ.

– Jag kände tidigt att jag var född i fel sammanhang. Jag är opraktiskt lagd och blir stressad bara av att behöva byta en glödlampa, säger Tomas Bannerhed där vi sitter på bussen, som är på väg ut ur den larmande storstaden för att ta oss till lugnet i Nackareservatets skogar.

Trots att han växte upp på landet var han länge inte vän med åkrarna, ängarna, sjöarna och skogarna. Det som senare i livet skulle bli hans signum, fåglarnas förunderliga liv, brydde han sig inte ett dyft om.

Noll intresse för naturen

– Som barn hade jag noll intresse för naturen. Tio minuter med cykel från vår gård ligger en känd fågelsjö. Jag var aldrig där.

I tonåren satt han hellre inne och lyssnade på Beatles, Bee Gees och Neil Young och läste Ulf Lundells romaner om livet i storstaden med vin, vänskap, romantik och vilda fester.

– För mig framstod livet på landet som fullt av plikter. Det var hårt, strävsamt arbete 365 dagar om året. Och inget socialt liv hade man tid med. Mina föräldrars småbrukarliv var inget som lockade. Jag kunde inte förstå hur man kunde välja det.

Men när han drömde sig bort kände han skuld. Varför ville inte han hjälpa till på gården? Varför längtade han därifrån? Varför kändes bondgården som en tvångströja?

Läs Tomas Bannerheds senaste krönika

Först flyttade Tomas in till staden, sedan gav han sig av ut i världen. Han klev på tåget i Växjö med ambitionen att åka så långt det gick. Helsingfors, Moskva, Irkutsk och Bajkalsjön flimrade förbi innan han steg av i Peking, tusen mil öster om hembygden.

– Som barn fick jag aldrig resa. Min familj reste aldrig bort. De hade fullt upp på gården. Resan kändes därför som det viktigaste jag gjort i livet. Jag var osäker på vem jag var, resandet blev ett sätt att komma underfund med det.

Det dröjde länge innan Tomas fick ro i den svenska naturen.

– Jag behöver så mycket input, så många intryck, för att känna mig lugn. Det var därför jag mådde så bra när jag reste i Asien i allmänhet och i Indien i synnerhet. Och det är därför jag aldrig skulle kunna bo på landet i Sverige … det är för stillastående.

LÄS Tomas Bannerheds essä om magin i fågelmötet

Han flyttade till Stockholm men skuldkänslan för att han inte nöjde mig med tystnaden och lugnet på landet, den miljö som han var uppväxt i, gnagde fortfarande.

Det var först när han 34 år gammal kom in på författarutbildningen på en folkhögskola och började skriva på en bok som allt föll på plats.

– När jag började intressera mig för naturen var det en sorts skuldkompensation för att jag inte stannade kvar i Uråsa. Jag skrev inte min roman för att jag var intresserad av fåglar, utan jag började intressera mig för fåglar som ett sätt att återerövra uppväxten och skriva fram naturens rikedom, som jag hade missat under min verkliga uppväxt.

Allt oftare började han åka från Stockholm ut till Ekerö i Mälaren för att skåda fågel.

En ny värld öppnade sig

– Fåglarna passar en halvenstöring som jag, men jag är för rastlös för att bara gå omkring i skogen, jag måste ha något att göra, annars blir jag stressad. Att anteckna och förvandla sinnesintrycken till ord och meningar blev en bra sysselsättning.

Snabbt bländades han av den ålderdomliga terminologin och de specifika uttrycken som omger fåglarna: rugga, ryttla, sisa och vingspegel. För att inte tala om artnamnen: aftonfalk, enkelbeckasin, nattskärra, sommargylling och ängspiplärka. En ny värld öppnade sig. Inte minst språkligt. Han läste fälthandböcker och Gunnar Brusewitz och Harry Martinsons naturprosa – och återvände allt oftare till skogen.

– Jag har så höga självpåtagna prestationskrav. Därför är det så skönt att få komma bort från människorna en stund och titta på fåglar och träd. De kräver inget av mig. Jag kan sänka axlarna. Skogen är en zon för andhämtning.

I fyra år skrev han på heltid på sin roman, innesluten i en bubbla, medan årstiderna passerade förbi utanför lägenhetsfönstret. Han var extremt noggrann med språket. Skrev, strök, skrev om. Han tänkte att om man ska skriva om något så otrendigt som livet på sjuttiotalet för småbrukare i Småland måste språket vara något alldeles extra.

Och något alldeles extra blev det. Litteratursverige jublade och öste beröm och priser över honom. Korparna handlar om en pojke som flyr till skogen och fåglarna när det blir för jobbigt där hemma. Förebilden är dels hans egen uppväxt med psykisk ohälsa i familjen, dels hans pappas liv som ung småbrukare.

– Men så eländigt som pojken i romanen har det hade inte jag.

Fyra år efter att den hyllade debuten kom ut var han klar med uppföljaren, I starens tid. Och snart kommer en ny roman. För några år sedan började också P1 sända programserien Bannerheds bevingade vänner, som gick ut på att han satte sig på en stubbe i skogen och berättade vad han såg.

– Men jag kan inte jättemycket om fåglar. Jag är dålig på att artbestämma i fält. Tur att det inte var direktsändning, säger han medan vi i isande motvind promenerar förbi de öde badklipporna vid den frusna sjön.

Han minns med värme ett tillfälle när han fick fem minuter med en gök på en mosse i Västmanland. De tittade på varandra och Tomas tänkte på att fåglarna funnits på jorden i 200 miljoner år, 1000 gånger längre än människan.

– Det var en hisnande känsla. Jag fick svindel och tiden upphörde för en stund.

LÄS en krönika av Tomas Bannerhed i nummer 4 2016