Sätter arter på agendan

Det finns en tuff attityd i natursammanhang som skrämmer bort många intresserade. Att man ständigt måste ha luppen och floran till hands och koll på varenda art. Rebecka Le Moine mötte den själv när hon började med biologi och har den i bakhuvudet när hon är ute och pratar om biologisk mångfald.

– Tröskeln för att engagera sig får inte vara för hög, frågan är alldeles för viktig för att handla om prestige! Alla kan bidra och man måste inte ha doktorsexamen i ekologi för att tycka att andra arter har existens­berättigande.

I fjol blev hon utsedd till Årets miljöhjälte för den satsning på Biologiska mångfaldens dag som hon drivit tillsammans med Erik Hansson på webbplatsen Natursidan.

– Vi förlorar för många arter i alldeles för hög hastighet. Artförlusten är minst lika viktig som klimatförändringarna, men alltför få känner till den, säger Rebecka Le Moine.

Nu har hon tagit med oss ut i det hon kallar sin gröna lunga: Tinnerö eklandskap. Ett naturreservat som sträcker sig ända in i hemstaden Linköping. Här finns över 320 rödlistade arter i hagmarker med ekar, gamla barrskogar och återställda fågelsjöar.

Vi vandrar under de höga träden och på spänger i Rosenkällasjön, som Rebecka var med om att restaurera (”jag dissekerade gäddmagar…”). En sothöna simmar nyfiket en bit bort, längre ut ett knölsvanpar. I ett sankt parti träffar vi en liten groda.

– Hit kommer jag ofta efter jobbet, men inte för att räkna arter. Jag tar med ett block och målar eller skriver dikter om det jag ser.

Statistik och fakta är viktiga, men Rebecka Le Moine tycker sällan de räcker för att nå människor på djupet. Känslor och kultur är en väg och ibland börjar hon sina föreläsningar med spoken word – långa monologer på rim, en disciplin som hon faktiskt har varit  kvalificerad till SM för.

En del blir förvånade, men många kommer fram efteråt och är berörda.

– Det känns fint när ens ord träffar rätt. Jag tycker om att blanda det vetenskapliga med uttryck för mina djupa värderingar.

Morfar inspirerade

Kärleken till naturen och djuren har hon med sig sedan uppväxten i lilla småländska byn Snäshult.

– Där finns väldigt fin natur med betad blandskog, ängar och en sjö. Jag bestämde mig tidigt för att ägna mitt liv åt naturen.

Inspiration kom från morfar Sven Björk, känd expert på liv i sötvatten, som bland annat restaurerat sjöar som Hornborgasjön och Tåkern, och mormor Anna-Lisa Hillbom som var konstnär med naturen som motiv. Bådas sätt att närma sig naturen lockade, men till slut vann vetenskapen och konsten blev en fritidssyssla.

– Men jag ser väldigt mycket skönhet i naturen. Den är en njutning för alla sinnen, från minsta blad till hela landskap. För mig fungerar den också som ett andrum där jag verkligen känner att vi är del av ett system.

För fem år sedan var Rebecka Le Moine med och bildade Naturskyddsföreningens skogsgrupp i Östergötland. Hon lärde sig att inventera och de räddade många skogar. Andra kalhöggs, trots mängder av artfynd.

– Många skogar vågar jag aldrig besöka igen, de kan vara borta. På det sättet är det skönt att vara på platser som den här, som man vet får stå kvar. Jag kan möta arter utan att tänka på att rapportera för att rädda.

Men hon ser också risker med reservat. De blir en sorts skyltfönster som många tror är representativa, samtidigt som kalhyggen och monokulturer breder ut sig.

– Bara 5 procent skog är skyddad när vi borde ha 17–20 procent enligt våra åtaganden, det blir en falsk bild.

Här vilar ett tungt ansvar på politiker och skogsbolag, tycker hon. Exempelvis borde det statliga bolaget Sveaskogs avkastningskrav slopas.

– Vill vi komma till rätta med problemen måste vi peka ut en ny inriktning för skogsbruket. Vi är ingen förebild, även om många tror det. Vi exporterar till och med vår storskaliga skogsbruksmodell med kalhyggen, till exempel till Sydamerika.

Perspektiv på globala förhållanden fick hon genom sitt kandidatprojekt i nordöstra Indien. Rebecka Le Moine studerade hur skogarna försvunnit med befolkningstillväxten och hur det slår mot tigern och därmed också många andra arter.

Samtidigt imponerades hon av vad som kan göras i fattiga delar av världen. Till exempel jämför hon med vargfrågan i Sverige. Tigern är ett djur som faktiskt är farligt för människor. Ändå har ett femtiotal reservat avsatts, licensjakt är otänkbar och tjuvjakt straffas strängt.

– Här tillåter vi jakt på ett rödlistat utrotningshotat djur.

Dag för nybörjare

Det var i Indien 2016 som Rebecka Le Moine första gången hörde talas om FN:s dag för biologisk mångfald. Hon bestämde sig för att satsa på den som en inkörsport för nybörjare. 2017 hölls ett 70-tal aktiviteter.

– En del säger att själva ordet biologisk mångfald är för svårt, men jag har bestämt mig för att inte ta hänsyn till det utan tjata tills det blir allmänt.

Efter att hon hållit en lång föreläsningsturné i våras blev årets upplaga, som ordnades tillsammans med Naturskyddsföreningen,  mer än dubbelt så stor. 190 aktiviteter hölls över hela landet.

Vad kan man då göra själv för att gynna biologisk mångfald? Massor, enligt Rebecka Le Moine.

– En sak är att välja ekologiskt i affären. Har man trädgård kan man sätta upp bihotell och fågelholkar för arter som saknar boplatser. Den som äger skog och jordbruk kan undvika kalhyggen och gynna det småskaliga.

LÄS MER Rebecka Le Moine berättar om Biologiska mångfaldens dag.