Blåmesglädjen har med själva ljusets återkomst att göra.
Längtan som blir starkare för varje år
Varför blir jag så glad av att höra blåmesen svirra från ett tak mitt i stan när jag ska till jobbet? Vad är det den väcker till liv i mitt inre? Redan tidigt i februari började han, hade tagit över koltrastens teveantenn i kvarteret Mullvaden på Södermalm och överröstade både bilbuller och störiga högstadieelever på väg till skolan mittemot.
Si-si-si syrrrrror – si-si-si syrrrrror –
Satt där och sjöng sin lilla visselvisa med bindel för ögonen och hjässan så klarblå som om han hade varit uppe och doppat huvudet i himlen.
Något har väl blåmesglädjen med själva ljusets återkomst att göra, men det där svirret blir också en påminnelse om allt som knoppas och spirar i skog och mark, om att vinterns träda är över och livet vänder åter, jorden har susat ännu ett halvt varv runt sin flammande stjärna och Norden äntligen hamnat på solsidan igen. Nu släpper tjälen sitt tag ända upp i Lappland och saven stiger i rot och stam som om tyngdkraften inte fanns. Och blodet börjar rusa i oss fågelmänniskor.
LÄS porträttintervjun med Tomas Bannerhed.
I ungdomen gillade jag inte våren. Gården och åkrarna ropade efter fler händer och jag kände att jag svek när jag hittade på den ena ursäkten sämre än den andra för att slippa hjälpa till. Pliktkänslan förde en ojämn kamp med mitt kompakta ointresse. Dessutom närmade sig sommarlovet obevekligt om våren, och det såg jag sällan fram emot.
Men så hade heller inte mitt naturintresse blivit fött vid den här tiden. Jag gillade skolan och min moped, var liksom alltid på väg bort och brydde mig inte om vare sig blommor eller bevingat liv.
Men, naturintresse eller ej: vad är det med våren som delar oss så i två? Trötthet och depression hos vissa, rusande blod och en frivolt ur sängen för andra.
LÄS Tomas Bannerheds essä om magin i fågelmötet.
I Det öde landet från 1922 skriver författaren T.S. Eliot: ”April är grymmast av månaderna – driver syrener fram ur de döda markerna, blandar begär och minne.” För mig är det alldeles tvärtom. Gräsmånaden är den mest hoppfulla och minst krävande på hela året, så ofantligt rik på löften som kommer att infrias även om man inte lägger två strån i kors, dagar då man riktigt hör hur miljoner knoppar sväller av liv och snart ska bli till blad och klorofyll, en tid när allt ligger framför en och kvällarna bara blir ljusare och ljusare. Och man förväntas inte ens vara brun och lycklig.
Min längtan efter april, efter lövsångarnas återkomst och en värmande sol, blir bara starkare för varje år som går. April är för mig kråkbråk och ejdersträck, sälgblomning och taltrastsång, det är bölande rördrommar i Mälarvassen och citronfjärilar som vinglar runt på jakt efter brakved för äggläggning, det är dikeskanter med gultovigt gräs och lukten av barlagd och torkande åkerjord.
Och snart blommar lönnarna på bar kvist! Något mer självlysande finns inte i lövsprickningens underbara tid. Ur varje liten oxskinnsröd knopp vecklar en hel bukett ut sig och skjuter i höjden, tjogtals små guldgröna blommor med ståndare så intensivt frömjölsgula att man blir barn på nytt och står och undrar i sitt stilla sinne hur det där gick till, var allt det där kom ifrån.
Och jag kommer att tänka på Ola Magnell, den oförliknelige vispoeten som besjungit våren på sitt sätt, rimmande som bara han kan: ”Bäcken kvillrar, regnet kittlar rot och skott. Under mossan sover T.S. Eliot.”
Tomas Bannerhed är författare och krönikör i Sveriges Natur.
