Analys: Striden om slam på åkermark

Frågan om spridning av slam på åkermark har delat Sverige i årtionden. Olika miljömål står mot varandra. Ska försiktighetsprincipen gälla eller en helhetssyn på de totala miljö­effekterna? Nu kan ny lagstiftning vara på väg.

Debatten kring slamspridning på åkermark är fortfarande mycket polariserad. Slammet innehåller höga halter av fosfor, en ändlig resurs, som på detta sätt kan återföras till jorden. Förutom fosfor finns viktiga näringsämnen som kväve, magnesium, kalium, svavel och zink i slam. Det organiska innehållet i slammet ökar mullhalten i jorden och utgör en kolsänka. Nackdelen med slammet är att det även innehåller miljöfarliga ämnen, som tungmetaller, organiska föreningar, läkemedelsrester och mikroplaster – ämnen som vi inte vill återföra till kretsloppet.

På de lantbruk som har både animalieproduktion och växtodling finns tillgång till stallgödsel och därigenom kan kretsloppet slutas på gården. Men de gårdar som bara sysslar med växtodling måste hitta andra vägar. Konstgödsel är en metod. Slam är en annan. Flera lantbrukare anser att slam är det bästa alternativet att få upp mullhalten i jorden.

Tillgång eller belastning i växtodlingen?

För att få klarhet i om slammet är en tillgång eller belastning i växtodlingen upprättades fältförsök på några platser i Skåne 1981 och dessa försök pågår fortfarande. På vissa jordplättar har tre gånger så mycket slam som vanligt spridits, för att kunna följa konsekvenser för jorden och grödorna.

Per-Göran Andersson har varit försöksledare från 1988 fram till förra året. Han var själv skeptisk från början. Men resultaten har förvånat honom.

– Trots den dåliga kvaliteten på slammet när vi började har vi inte sett negativa effekter på varken gröda eller jord. Slammet orsakar inte något ökat upptag av metall i någon enda gröda – inte ens något enskilt år. Sammanfattningsvis ser jag inte några negativa effekter på jordarna över huvud taget. Tvärtom ökar skördarna med sju procent, säger Per-Göran Andersson med eftertryck.

Fältförsöken visar att markens mullhalt är högre än på de platser där det inte gödslats med slam. Daggmaskarna blir fler och större. Fosfor- och kvävehalterna har ökat markant i det översta markskiktet. De metaller som har ökat något är kvicksilver och koppar. Över hundra organiska föreningar har undersökts. Många av dessa påträffas i jorden till en början men bryts ner relativt snabbt. Inga läkemedelsrester har påträffats i grödorna och inga spår av antibiotikaresistens.

200 000 ton per år

I Sverige produceras drygt 200 000 ton avloppsslam per år. Större delen används som täckning på soptippar eller anläggningsjord utan några regleringar. I Östergötland sprids hälften av slammet på åkermark, där det är vanligt med rena växtodlingsgårdar där vete odlas till etanol och raps till biodiesel. Skåne är en annan region där mycket slam sprids.

Hittills har samhället misslyckats med att lösa slamfrågan. Sedan 2000 har tre utredningar hamnat i byrålådan. Det är sju år sedan Naturvårdsverket redovisade sitt senaste regeringsuppdrag, som inte ledde till några förändringar.

Direktivet i den senaste statliga utredningen om slam, som kom i januari i år, var att utforma ett förbud mot spridning av avloppsslam och undersöka alternativa tekniker för att återvinna fosfor ur slammet.

Utredningen ansåg att riskerna med slamspridning måste vägas mot andra samhällsmål och att tillgänglig forskning inte motiverar ett förbud. Därför valde de att lämna två förslag. Det ena innebär ett totalförbud för spridning av avloppsslam i enlighet med direktivet där fosforn ska utvinnas ur slammet. Enligt det andra förslaget ska kvalitetssäkrat slam få spridas på åkermark som det enda undantaget, för att både fosfor och andra växtnäringsämnen ska återföras till kretsloppet. Naturvårdsverket föreslås få i uppdrag att koordinera en översyn av gränsvärdena i samarbete med några andra myndigheter. Båda alternativen innebär dock ett totalförbud mot spridning av avloppsslam utanför produktiv åkermark.

Två tydliga läger

Remissrundan avslutades i slutet av maj och har delat instanserna i två tydliga läger. Naturvårdsverket förespråkar alternativ två, under förutsättning att gränsvärdena skärps för vissa ämnen.

– Om man som i alternativ ett låser in sig i att förbränna slammet för att utvinna fosforn minskar incitamenten att minska utsläppen vid källan och man går miste om andra närings- och mullämnen. Det är drivkraften i systemet som ska leda till det goda slammet och det goda kretsloppet, säger Erik Westin på Naturvårdsverket.

Även SLU, Jordbruksverket, LRF, Folkhälsomyndigheten och Svenskt vatten förordar alternativ två.

Kemikalieinsektionen däremot förordar ett totalstopp med hänvisning till försiktighetsprincipen. Kunskapen om de farliga ämnen som återfinns i slammet är bristfällig, i synnerhet när de kombineras. Läkemedelsverket förordar också ett totalförbud för slamspridning med farhågor för oönskade kombinationseffekter av läkemedel och andra föroreningar.

Naturskyddsföreningen är emot all spridning av avlopps-

slam som innehåller miljögifter och vill inte se något undantag för jordbruksmark. Naturskyddsföreningen anser att ambitionsnivån för reglering av miljögifter och mikroplaster är för oklar i nuvarande förslag och att gränsvärden omedelbart måste införas. Däremot är föreningen positiv till ett återvinningskrav för själva fosforn.