Koldioxid från uråldriga tider tycks stanna i Arktis sjöar.
Arktis sjöar ruvar på uråldrig koldioxid
Ny forskning visar att miljontals arktiska sjöar inte släpper ut lika mycket metangas som man tidigare trott. Anledningen kan vara variationer i det arktiska landskapet.
Sveriges Natur har tidigare rapporterat om hur tinande permafrost i Arktis frigör uråldrigt organiskt kol – infruset för 11 500 till 1 800 000 år sedan under tidsepoken Pleistocen. På den tiden fanns vidsträckta grässlätter runt polcirkeln omringade av glaciärer, ett känt exempel är det nu vattentäckta området Beringia mellan Alaska och Sibirien. Här levde den idag utdöda megafaunan med djur som Mammutar och andra stora växtätare. Kolet blir nu tillgängligt för bakterier och nedbrytare, något som riskerar att öka utsläppen av koldioxid och metan.
Men nu har ett forskarlag från University of California sammanställt och publicerat data som samlades in 2013-2014,från ett 250 000 kvadratkilometer stort område i norra Alaska. I den här studien, som nyligen publicerades i tidskriften Nature, riktade forskarna in sig på att hämta information om utsläpp av koldioxid och metangas från arktiska sjöar.
LÄS MER: 2017 visar att jorden fortsätter bli varmare
Tidigare mätningar på utsläpp av metangas från arktiska sjöar har varit begränsade till det arktiska området Yedoma, där utsläppen är höga. Men i Arktis finns det över en miljon sjöar i varierande miljöer, och det är viktigt att förstå hur dessa system påverkas av klimatförändringarna och den globala uppvärmningen.
Med hjälp av kol-14 datering analyserade forskarna åldern på koldioxiden som sipprade ut från sjöarna och kom fram till något oväntat. Koldioxiden härstammade från kol som på sin höjd legat där i några hundra år. Hittills har forskarsamhället oroats av att kolreserverna från Pleistocen snabbt skulle frigöras från sjöar när permafrosten tinar, baserat på tidigare observationer från Yedomaområdet. Istället såg de hur nya ansamlingar av organiskt material från relativt ung växtlighet bröts ned och avgav växthusgaser.
LÄS MER: Smältande jordar påverkar uppvärmningen mer än man trott
Under studiens gång så upptäcktes ännu en faktor som påverkar utsläppen. Forskarna märkte nämligen att en stor del av metanproduktionen i sjöbottnarnas sediment inte tog sig upp till atmosfären. Istäcket förhindrade nämligen att metangasen omedelbart steg till ytan. Istället utsattes gasen för oxidering i vattenmassen under en längre period. När metangas oxideras av mikroorganismer bildades istället koldioxid, som är mindre potent än metan.
Om de äldre kolreserverna blottläggs kan de frigöra stora mängder växthusgaser. Matthew Bogard och David Butman som forskar vid Washingtons Universitet i Amerika kommenterar resultaten i en artikel i Nature Climate Change.
– Samtidigt om Arktis fortsätter att värmas är förståelsen för koldynamiken i dess vatten fortsatt låg. Nu verkar det som om att Arktiska sjöar inte utgör de främsta platserna för förlust av uråldriga kolreserver. Men forskarsamhället brottas fortfarande med att förstå den extremt stora variationen i sjöarnas ekosystem och i hur de svarar på klimatförändringarna.
