Världens första blå obligation – med havet som insats

Seychellerna brukar beskrivas som en lekplats för de superrika. Men turisterna bor på exklusiva hotell eller kryssar mellan paradisöarna, få passerar genom huvudstaden Victorias nedgångna centrum. I småbåtshamnen syns inga spår av jetsetlivet.

Dancehallmusik strömmar från en av båtarna. Några fiskare tar en öl i kvällssolen.

– Det är vår ritual. Varje kväll innan vi ska ut samlas vi och dricker några öl, säger Davis Etheve.

Innan solen har gått upp i morgon kommer de ha kastat loss. Om fångsten är god blir det 20 dagar till havs. Om den är sämre kan det dröja 40 dygn innan de ser sina familjer igen.

– Det är okej, jag är van vid det här livet. Min pappa var fiskare och min farfar var fiskare, säger Christopher Valmot.

Näst efter turismen är fisket Seychellernas viktigaste näring. Utländska trålare säljer fångsten med vinst i hemländerna. Men de småskaliga fiskarna säljer på den lokala marknaden och sliter för att gå runt. Levnadskostnaderna ökar samtidigt som priserna står stilla. Och i småbåtshamnen är uppfattningen att regeringen inte bryr sig.

– I Seychellerna är vi fiskare små och oviktiga, men vi är vana att överleva, säger Davis Etheve.

Regeringen hävdar att den vill satsa på de lokala fiskarna. Problemet har varit att det inte finns några pengar. Landet har länge balanserat på konkursens rand, och när råvarupriserna ökade i anslutning till finanskrisen 2008 var kollapsen ett faktum. Seychellerna kunde inte betala sina skulder. Önationen gick i praktiken i konkurs.

Sedan dess har ekonomin liberaliserats under Internationella valutafondens över­inseende. 2015 hyvlades några procent av statsskulden sedan den amerikanska naturvårdsorganisationen The Nature Conservancy, TNC, förhandlat fram ett avtal där Seychellerna beviljades avskrivningar i utbyte mot att inrätta marina reservat. I reservaten rådde fiskeförbud, och för landets småskaliga fiskare innebar det längre resor, men Seychellerna blev känt för sitt engagemang för havet. Ett rykte som landet nu bygger vidare på.

Sedan slutet av 00-talet har allt fler länder utfärdat så kallade gröna obligationer, där det genererade kapitalet öronmärks åt miljöprojekt. Men Seychellerna – ett pytteland mitt i ett världshav – valde i stället att lansera världens första blå obligation.

Phillippe Michaud är regeringens rådgivare för blå ekonomi och ordförande för landets fiskemyndighet. På sitt kontor i skuggan av presidentpalatset förklarar han konceptet.

– Det är inte särskilt annorlunda från en grön obligation. En blå är för havet och en grön för landbaserade insatser. Vi valde namnet för att fokusera på fiskesektorn. Och så lät det mer innovativt.

Fiska mindre men tjäna mer

Intäkterna från obligationen – totalt 140 miljoner kronor – ska finansiera en efterlängtad fiskerisatsning. Tanken är att fiska mindre men tjäna mer, förklarar Phillippe Michaud.

Till exempel genom att hjälpa småskaliga fiskare ut på exportmarknaden, där priserna är långt högre än i Seychellerna. Eller genom att bygga fiskfabriker som kan ta tillvara de delar av fångsten som i dag kastas bort.

– Det handlar om att skapa hållbara bestånd och förädla värdekedjorna.

Obligationer fungerar som ett lån och är ett snabbt sätt att skapa ekonomiskt handlingsutrymme. Men till skillnad från satsningar finansierade med offentliga medel, eller för den delen bistånd, innebär obligationen ett återbetalningskrav. De privata investerare som köpt skuldebrevet ska ha tillbaka sina pengar. Med ränta. I detta fall 6,5 procent över en lånetid på tio år. Efter att Världsbanken har gått in med stöd blir räntan 4 procent.

– Visst, räntan är en kostnad, men man måste satsa för att vinna, säger Phillippe Michaud. I dag överfiskar vi och om vi fortsätter så kommer det att orsaka skada på ekonomin.

För drygt 10 år sedan uppgraderades Seychellerna till ett höginkomstland. Därmed sinade biståndet. Och att finansiera omställningen till hållbart fiske via donationer var inget alternativ. Phillippe Michaud säger att det globala hållbarhetsarbetet lider av resursbrist. Det alternativ som återstod var att vända sig till marknaden.

– I grunden handlade det om finansieringsgapet, säger han.

Termen har under de senaste åren blivit något av ett modeord. I en inflytelserik rapport från 2014 uppskattade Världsnaturfonden och investeringsbanken Credit Suisse det globala årliga finansieringsgapet till 3 000–4 000 miljarder kronor. Om de pengarna fanns skulle ekosystemen kunna skyddas och den biologiska mångfalden bevaras. Den uppenbara lösningen, argumenterade rapporten, var att vända sig till privata investerare.

I dag är det som på engelska kallas conservation finance – naturvårdsfinans – en trend. 2012 utfärdades gröna obligationer för cirka 25 miljarder kronor, enligt kreditvärderingsinstitutet Moody’s. I år förväntas siffran landa på 2 000 miljarder.

Världsbanken är en ivrig påhejare. Organisationen administrerar och subventionerar Seychellernas blå obligation. Något som för Seychellerna innebär trygghet och ekonomiskt stöd. Men också betyder att avkastningen på biståndet från givarländerna, däribland Sverige, landar i privata fickor när obligationen löper ut.

Förespråkarna säger att miljömärkta obligationer är en vinn-vinn-situation. Stater och naturvårdsorganisationer kan låna pengar till lägre räntor än på den kommersiella marknaden. Det investerarna förlorar i avkastning har de igen i anseende.

I teorin finns stor potential. Om en investering blir lyckad tjänar både låntagare och långivare på det. Och i det här fallet även planeten.

Men det är det mest gynnsamma utfallet. Den som sätter kurs från Seychellerna och seglar 170 mil sydväst kommer till Moçambique, där ett samarbete med Credit Suisse resulterat i en ännu olöst skuldkris.

Allt började 2013 när en grupp högt uppsatta politiker beslutade att etablera ett offentligägt tonfiskföretag. Kapitalet skulle säkras från den privata sektorn. Med staten som garant sålde Credit Suisse obligationer för 5 000 miljoner kronor. Den ryska banken VTB Capital sålde för ytterligare 3 500 miljoner kronor. Hela summan ­motsvarade sex procent av Moçambiques bruttonationalprodukt.

Naturskydd och finans

Precis som i Seychellerna handlade det om att utveckla den så kallade blå ekonomin. Tillväxt i fiskesektorn skulle göra lånet till en vinstaffär. Men de dyra fiskebåtarna blev stående på land samtidigt som mångmiljonbelopp mystiskt försvann. När korruptionsskandalen slutligen briserade drog Internationella valutafonden in sina utbetalningar till landet. Investerare skrämdes på flykt och krisen fördjupades ytterligare.

Sedan dess har tre tidigare anställda på Credit Suisse, liksom Moçambiques dåvarande finansminister, gripits misstänkta för bedrägeri.

Men frågan om återbetalningarna är fortfarande olöst. Banken anser sig vara ett brottsoffer. Moçambique håller inte med och har dragit investeringsbanken inför rätta. Om det misslyckas kommer landet att ställas inför valet att vägra betala – med försämrade internationella relationer som följd – eller att överföra skuldbördan på den egna befolkningen.

Credit Suisse har gått i täten för ansträngningarna att knyta tätare band mellan naturskydd och finans. Med på köpet kommer bankvärldens slutenhetskultur. Sedan några år tillbaka anordnar Credit Suisse sin årliga Conservation Finance Conference i New York. Tillställningen samlar gräddan av finanseliten och omgärdas av grön retorik, men Sveriges Natur fick inte tillstånd att bevaka den på plats. Och kring Moçambique är det locket på:

– Credit Suisse fortsätter att samarbeta med myndigheterna. Vi kan för närvarande inte gå in på detaljer rörande dessa processer eftersom utredningarna pågår, säger vice kommunikationschefen Will Bowen.

Just detta anser André Standing, utredare på Naturskyddsföreningens samarbetsorganisation CFFA, som arbetar för småskaliga fiskares rättigheter, är en del av problematiken med grön och blå finans. För etablerade miljöorganisationer står verksamheten i fokus, för privata investeringsbanker handlar det i sista instans om vinsten.

– Jag anser att Moçambique är en central fallstudie och att inte tillräckligt många frågor har ställts om vilken roll Credit Suisse spelade, säger han.

André Standing talar om en ”finansialisering” som riskerar att föra med sig minskad insyn. Och när investerarna ska göra vinst finns risken att de prioriterar projekten med högst potentiell lönsamhet, snarare än de som är viktigast utifrån ett naturvårdsperspektiv.

– Många av de här obligationerna har tveksamma miljömässiga förtjänster och det finns inget trovärdigt system för att bedöma och följa upp deras miljöeffekter.

André Standing betonar att det alls inte behöver vara fel att låna för att investera.

– Min poäng är att som en modell för finansieringen av naturskydd är det problematiskt och vi behöver tänka igenom det. Det är mycket som kan gå fel. Att investera i småskaligt fiske är en bra idé, men vad händer om det inte ger avkastning? Ska man då betala tillbaka lånen genom att tillåta ökad oljeborrning?

Hyllas utomlands

Beatty Hoareaus familj har försörjt sig på havet i generationer och han har själv varit drivande i att samla Seychellernas småskaliga fiskare i FBOA, Organisationen för fiskare och båtägare.

I dag är han kassör och luttrad vad gäller landets ekonomi.

– Det internationella samfundet säger att det här är ett bra initiativ, att det hjälper ett fattigt land. Men min fråga är hur Seychellerna blev bankrutt från början. Var det vanligt folk som drog ner landet i fattigdom, eller var det en inkompetent regering?

Men, lägger han till och lutar sig tillbaka i stolen:

– Vi är inte emot, vi vill bara försäkra oss om att det faktiskt gynnar oss.

Ordföranden i samma organisation, Keith Andre, säger att mycket av fiskarnas misstro handlar om att det ännu är oklart hur pengarna från obligationen ska användas.

– Det är fortfarande ett stort frågetecken. Jag har följt den här processen från början och försökt gå på varje möte, men jag är fortfarande förvirrad.

Utomlands hyllas Seychellerna. Och när obligationerna marknadsfördes användes fiskarna som försäljningsargument, säger Keith Andre. Nu väntar de på bevis.

– Hur kommer pengarna att påverka den lilla fiskaren som måste åka längre ut på grund av reservaten? Kommer han att få en större båt? Kommer han att få en kyl så att fångsten inte blir dålig på vägen hem? Eller kommer han få nog och ta jobb som poolstädare på något av hotellen?

Tvingad till marknaden

Angelique Pouponneau är vd för landets utvecklingsbank SeyCCAT, som förvaltar en del av intäkterna från obligationen. Hon tror att privat finansiering av naturskydd kommer växa, men anser också att Seychellerna inte hade mycket annat val. Finansieringsgapet tvingade landet att vända sig till marknaden.

– Traditionellt har tanken varit att de utvecklade länderna ska överföra kapacitet och kapital till utvecklingsländerna, men det står väldigt klart att så inte har skett. Vi kan inte blunda för verkligheten. Vi är ett litet land med begränsade resurser, för oss är innovativ finansiering ett sätt att lösa resursbristen.

Seychellerna försöker undvika de fällor som andra afrikanska länder gått i. En öppen, genomsynlig process och en blygsam belåning ska minska risken för korruption och skuldfällor. Men Världsbanken ser landets blå obligation som ett pilotprojekt. Blir den framgångsrik kommer flera liknande initiativ att följa. I finanskretsar beskrivs den redan som en succé. Men bland fiskarna i Victorias småbåtshamn finns fortfarande tvivel att skingra.