Bränder visar brister i kontroll av dioxinutsläpp
Den stora branden på soptippen i Kagghamra avslöjar brister i både lagar och kontroll av dioxinutsläpp. I dag hamnar utsläppen från majoriteten av liknande avfallsbränder utanför statistiken.
Precis före jul förra året steg en tjock, grå rökpelare upp över Kagghamrafjärden söder om Stockholm. Ett avfallsupplag bara några hundra meter från vattnet hade börjat brinna. Igen. Boende i området struntade i julpromenaden och höll sig inomhus för att slippa den fräna brandröken. Vad de inte visste då var att röken var hälsofarlig och att det skulle dröja nästan två månader innan branden var helt släckt.
Avfallsbränder som den i Kagghamra släpper ut dioxiner, fettlösliga gifter som är långlivade och mycket skadliga. När dioxiner tas upp i näringskedjan förs de snabbt vidare och det är till exempel anledningen till att barn och kvinnor i fertil ålder inte bör äta fet fisk från Östersjön. Foster och ammande spädbarn får i sig miljögifterna via moderkakan och modersmjölken.
Dioxinerna misstänks påverka hjärnans utveckling, immunförsvaret och orsaka cancer. Därför har EU:s motsvarighet till Livsmedelsverket kraftigt sänkt värdet för mängden dioxin som en människa klarar av att äta varje dag. Likaså anses tänkbara utsläppskällor vara oerhört viktiga att identifiera.
Tidigare i år meddelade miljödepartementet att de inrättat ett specifikt etappmål för dioxiner för att komma tillrätta med utsläppen. I Sverige följs dioxiner bland annat med hjälp av statistik över dioxinutsläpp till luft, där till exempel olika typer av avfallsbränder ingår.
Hamnar utanför statistiken
Under 2018 och 2019 rapporterade räddningstjänsterna 335 bränder på soptippar, deponier och mellanlagringsplatser i Sverige. Vid vår granskning visade det sig att bara 93 av dessa kom med i den nationella statistiken. Eftersom enbart bränder som inträffar på någon av de 330 godkända deponeringsplatserna räknas in hamnar ungefär två tredjedelar av andra, liknande, avfallsbränder utanför statistiken.
En av dem är den omskrivna branden på avfallslagret i Hova, Västra Götaland, i februari 2019. Den pågick i två veckor och räknades inte med eftersom avfallslagret inte var en godkänd deponeringsplats. Av samma anledning kommer inte heller Kagghamrabranden att räknas om till dioxinutsläpp till luft för åren 2020 och 2021.
– Vi jobbar hela tiden på att förbättra statistiken och det vi måste fokusera på nu är att se om det finns fler källor till dioxinutsläpp som vi kanske inte känner till, säger Roger Sedin, chef för luftenheten på Naturvårdsverket.
Enligt honom behöver myndigheten få en uppskattning av hur stora utsläpp det rör sig om och kommer att lägga ut en förstudie på avfallsbränder som sker utanför vanliga deponier, i avfallsupplag för mellanlagring, som i Kagghamra.
– Vi har nog underskattat omfattningen av de här bränderna, säger han.
Riktvärden saknas
Naturvårdsverket följer de internationella riktlinjer som finns för vilka bränder som ska ingå i underlaget som räknas om till dioxinutsläpp i luft.
– Dessutom saknas riktvärden för att beräkna utsläpp av dioxiner vid andra typer av avfallsbränder, säger Anna Forsgren som är handläggare på Naturvårdsverket.
Hon anser att det ändå borde finnas möjlighet att beräkna dioxinutsläpp från fler typer.
– Vi behöver ju känna till omfattningen på dioxinutsläppen så att vi vet vilka åtgärder som ska vidtas och om vi är på rätt väg för att klara av miljömålen, säger hon.
Varje år följs miljömålen upp och i mars 2021 konstaterade Naturvårdsverket återigen att dioxiner i miljön minskar, men att takten är för långsam. En del av underlaget för utvärderingen är den nationella statistiken över dioxinutsläpp till luft. Sedan 1990-talet är trenden positiv där framför allt industrierna har minskat sina utsläpp.
Den kategori som i dag står för störst andel utsläpp av dioxiner till luft är avfall, 37 procent, en nivå som varit ganska konstant de senaste 30 åren. Inom kategorin kommer största delen, 97 procent, från bil- och villabränder. Deponibränder står för cirka 1 procent av de 37 procenten. Även om bränder från mellanlagringsplatser som Kagghamra och Hova skulle räknas in, är andelen liten.
– Det riktigt stora problemet är att vi inte vet vad det är för material som brinner på sådana här olagliga avfallsplatser. Samtidigt vill vi ju att alla dioxinutsläpp ska komma med i statistiken, både i Sverige och i världen, så det är en sak som vi bör ta med oss i Luftvårdskonventionens arbete, säger Roger Sedin på Naturvårdsverket.
Luftvårdskonventionen drivs av FN, men arbetar nära EU till exempel med att inventera utsläppskällor och riktlinjer för hur de ska beräknas.
– Sverige bör inte springa före, men däremot kan vi väcka frågan. Att tröska igenom FN-maskineriet tar tid, men det är relevant och viktigt att ständigt arbeta med förbättringar av statistiken. Kagghamrabranden väcker onekligen nya frågor av den här typen, säger Anna Engleryd på Naturvårdsverket som är ordförande för FN:s luftvårdskonvention.
