Brinnande härdar och smog i koljätten Indien

Det brinner i byn Lilory Pathra i östra Indien. Det glöder i sprickorna i marken och ryker från kolhögarna. Den underjordiska elden får grusvägarna och stigarna mellan byn och kolschakten att ånga av värme. På klipphällarna skulle man utan problem kunna steka ett ägg.

”För en eld är tänd av min vrede, den brinner till dödsrikets djup. Den förtär jorden med dess gröda och sätter bergens grundvalar i brand”, står det i femte Moseboken. Och man skulle kunna tro att den brinnande underjorden är en gestaltning av Gamla testamentets helvetesskildring. Eller att det handlar om vulkanisk aktivitet. Men nej, det är kolet i marken som brinner – och har gjort det sedan 104 år tillbaka. Många är de gånger då kolbolaget har försökt släcka den genom att strypa syretillförseln med sand och jord och spruta ner kväve i sprickorna. Men elden har snart tagit fart igen.

Jharia Coalfields är Indiens största kolreserv. Britterna började bryta kol här redan 1894. Sedan snart 50 år tillbaka ägs gruvorna och de öppna schakten av statliga Bharat Coking Coal Limited (BCCL) som hävdar att det gjort allt för att få stopp på elden och evakuera de drabbade till säkrare bosättningar. Men socialarbetare vi träffar i de glödande kolfälten anser att bolagen snarare låter det brinna i ett försöka att bokstavligt talat ryka ut byborna, trots att värdefull kol därmed går upp i rök.

Byn ligger tätt intill gruvområdets höga grushögar och djupa kolschakt. Inom kort hotas den att störta ner i avgrunden. Så sent som i höstas kollapsade ett av husen på grund av de underjordiska bränderna och en pappa och hans son dog.

För invånarna i Lilory Pathra är röken och elden vardag. Ingen här är anställd i gruvan. Ändå är den deras levebröd. Tidigt varje morgon går män, kvinnor och barn till schaktet för att olovligen hacka loss och samla kol som de bär hem i bambukorgar balanserande på sina huvuden. I byn staplar de kolet i högar och tänder på för att raffinera det till koks och sälja till teserveringar och hushåll i den intilliggande staden Jharia.

I en länga som en gång rymde fem hushåll är bara Mangali Devi och hennes familj kvar. Framför den spruckna fasaden i huset som snart kommer att falla samman ligger högar av koks och torkade komockor att elda i köksspisen.

– Vi bor kvar här för att det är så enkelt att stjäla kol. Vad skulle vi leva av om vi flyttar till de där nya husen långt bort som erbjudits oss, säger hon.

Visst har såväl kolbolaget som myndigheterna i delstaten Jharkhand, både planterat träd och byggt evakueringsbostäder. Till en kostnad av nästan 100 miljoner kronor har flera andra byar redan evakuerats.

Men Sanjina Devi vill inte flytta, trots att alla i hennes familj, ung som gammal, lider av andningsproblem.

– Här har våra förfäder bott och det är här vi hör hemma, säger hon och bjuder in oss i stenhuset i byn där väggar krackelerar och röken ligger tät i gränderna.

Större delen av Indiens energiproduktion kommer från fossila bränslen. Indien är världens näst största konsument av kolkraft. Bara i Kina bränner man mer kol. Kolkraftverken bidrar till det moln av partiklar som hovrar över den tätbefolkade Gangesslätten i norra Indien. Smogen kompletteras av utsläpp från bilar, lastbilar och bussar, förbränning av sopor och vedeldade köksspisar.

I oktober och november varje år bränner bönderna dessutom stubben efter höstens spannmålsskörd, samtidigt som hinduerna firar ljushögtiden diwali med rykande smällare och raketer. Då sveps den tätbefolkade slätten och i synnerhet huvudstaden New Delhi in i en dimma som får luftföroreningsmätarna att lysa rött och väderapparna i mobilerna att varna för ”väldigt ohälsosam” och ibland till och med ”farlig” utomhusluft.

Inte så förvånande att Indien, enligt Världshälsoorganisationen WHO, redan före covid-19 hade världens högsta dödlighet per capita i kroniska lungsjukdomar och att hälften av huvudstadens barn har skadade lungor. I november i fjol slog landets frispråkiga högsta domstol fast i ett vasst uttalande att Delhis luft är värre än narak, den hinduiska mytologins motsvarighet till helvetet.

Mest koldioxidutsläpp släpps ut av det statligt ägda India Coal. I hela världen finns bara fem företag som släpper ut mer. Kolbolagets utsläpp minskar förvisso från år till år. På topplistan över bolag som ökar sina utsläpp mest återfinns fyra andra indiska företag: gruvföretaget Vedanta, kraftbolagen Adani Power och Reliance Power samt NTPC som jobbar med såväl kraftöverföring som kol- och gasutvinning.

Trots idoga påstötningar under lång tid vill varken det statliga koldepartementet eller något av dessa bolag träffa oss för att prata om sina utsläpp. När vi i stället vänder oss till de indiska kraftbolag som satsar på solkraft får vi snabbt positiv respons. De träffar oss gärna för att berätta om vad de åstadkommit och om sina planer på utbyggnad.

Nybyggnation av solkraft

Just nu pågår nämligen en massiv nybyggnation av solkraftsparker för storskalig elproduktion. Tillsammans med lägre ekonomisk tillväxt har det lett till att kolkraftsproduktionen 2019 minskade något, vilket är första gången på tio år.

Förutsättningarna för solkraft är goda. Beräkningar visar att energin i ett års solinflöde över Indien är större än landets totala reserver av fossila bränslen, som framför allt består av kol. Det privata näringslivet och Indiens regering satsar därför stort på att ersätta en del av kolet med solkraft.

Potentialen är med andra ord enorm. Tack vare det sydliga läget på jordklotet och ett riksgenomsnitt på 300 soldagar om året producerar en solpanel som sätts upp i Indien tre gånger så mycket el som samma panel förmår i Sverige. Indisk solkraftsel är världens billigaste per megawatt och kostar betydligt mindre än kolkraftselen.

Ett av de storsatsande energiföretagen är finländska Fortum som i dag har tre solkraftsparker i Indien, bland annat en som är del av Pavagada, världens största, belägen i delstaten Karnataka i södra delen av landet.

Ett annat är Amplus Solar som ägs av det malaysiska oljeföretaget Petronas, också det med tre indiska solparker.

–  Vår affärsidé är inte att sälja till elbolagen, utan direkt till konsumenterna. Och vi ska vara billigare än de andra elbolagen som har en mix av kraftkällor. Vi sätter också upp solpaneler på fabriker och bostadshus, bland annat i Himalaya där många i dag är helt strömlösa och också behöver batterier för att lagra solelektriciteten, säger Maithily Sarkar, marknadschef på Amplus Solar.

Vid FN:s klimattoppmöte i Paris 2015 lanserade Indiens premiärminister Narendra Modi  Internationella Solalliansen (ISA) som alla länder mellan jordens två vändkretsar kan bli medlemmar i.

– Nästan en miljard människor i världen saknar elektricitet. Ska de kunna få el på ett hållbart sett måste det ske stora satsningar på solkraft. Det är absurt, samtidigt som människan planerar att åka till Mars saknar flera miljarder människor tillgång till köksspisar med ren energi­försörjning, säger Upendra Tripathy, generaldirektören för Solalliansen som  består av 85 länder mellan Kräftans och Stenbockens vändkrets.

– Det finns så många vinster att göra med solenergi, tillägger han. För klimatet förstås, men också för stora grupper eftersatta invånare på jorden.

En av alliansens idéer har varit att starta utbildningscenter för solenergi med ingenjörer som lär ut tekniken.

– Målet, säger Upendra Tripathy, är att vi om tio år ska ha inte gratis, men nästan gratis energi. Max 15 dollar i månaden (motsvarande 150 kronor) får elen kosta för en fattig familj. Det är vad de har råd med.

Indiens regering är övertygad om att omställningen ska lyckas. Det ursprungliga målet att producera 20 gigawatt solkraftsel år 2022 uppnåddes redan i början av 2018. Och i dag, två år senare, har den årliga solkraftskapaciteten nästan fördubblats. Det ambitiösa målet är att solen, vinden och vattnet om två år ska stå för en tredjedel av landets energiproduktion. Kommer Indien att fixa det?

– Absolut. Kolet minskar i betydelse och det förnyelsebara ökar, försäkrar Anand Kumar, statssekreterare på energidepartementet.

– Det kommer inte vara några problem, fortsätter han, att nå vårt utsatta mål. 2022 ska den förnybara energin stå för en tredjedel av landets energiproduktion. Förmodligen kommer det målet att överträffas med råge.

Länge har skattelättnader för diesel varit ett viktigt instrument för indiska regeringar av olika valörer för att hålla sig väl med landets 118 miljoner bönder. Men de senaste åren har bränslesubventionerna minskat kraftigt, samtidigt som det statliga stödet till förnybar energi ökat.

Subventionerad kolindustri

Subventionerna av kolindustrin har regeringen dock inte rört. Tvärtom har de tillåtits öka. Indien konsumerar näst mest kolkraft i världen och hamnar på fjärde plats på topplistan över koldioxidutsläppare.

Enligt en rapport från den kanadensiska tankesmedjan  Institute of Sustainable Development från 2018 uppgår de indiska kolsubventionerna till motsvarande 24 miljarder kronor om året. Bara Kina satsar mer understödspengar på kolkraft.

Statssekreteraren på energidepartementet tror benhårt på att sol och vind-satsningarna på några års sikt kommer att minska kolberoendet.

Men alla är inte lika övertygade. En av skeptikerna är Joe Athilaly på miljöorganisationen Center for Financial Accountability (CFA) som tycker att regeringens solallians är ”ett spel för gallerierna”.

– Premiärministern vet hur han ska få applåder i internationella forum, säger han. Men solalliansen har inte åstadkommit så mycket mer än internationella konferenser och vackra ord. Jag ser den mest som ”greenwashing”, ett försök att dölja problemen med dagens kolberoende.

Växthusgasutsläppen ökar tio år

Vinterhimlen över den nordindiska slätten, som har cirka 400 miljoner invånare, är sällan klarblå. I stället skiftar den i olika nyanser av grått från kolkraftverk, böndernas stubbränning och miljontals rykande hushållsspisar.

Men de senaste åren har staden förbjudit hushållskoks som ersatts med gasol och el. Och förra året stängde det sista av huvudstadens tre återstående kolkraftverk. Sakta har luften blivit lite bättre.

Indien får ofta kritik för att man inte accepterat omvärldens krav på utsläppsminskningar. Motivet är att man anser sig ha rätt att först modernisera landet och minska fattigdomen. Indiens linje är att även om andelen förnyelsebara bränslen ska öka kraftigt, kommer den ekonomiska tillväxten göra att de sammanlagda växthusgasutsläppen ökar de närmaste tio åren. Planen är att de därefter ska minska.

Chandra Bhushan som leder tankesmedjan Iforest räknas som en av Indiens mest betydelsefulla debattörer om klimatförändringarna. Jag frågar honom om det finns en konflikt mellan fattigdomsbekämpning och klimatarbete?

– Det är inte så svartvitt. Våra utsläpp per capita är ändå extremt små. Två tredjedelar av indierna släpper ut max ett halvt ton koldioxid om året, långt under världsgenomsnittet, säger han.

– Men visst kan målsättningarna krocka. Utmaningen i framtiden är matproduktionen, säger Chandra Bhushan. När indierna får det bättre ställt kommer köttkonsumtionen att öka.

Samtidigt är det de fattigaste som drabbas hårdast om klimatuppvärmningen fortsätter.

– Glaciärerna i Himalaya smälter, havs­nivåerna stiger och stormar och andra extremväder blir vanligare, säger Anjal Prakash, en av huvudförfattarna till en IPCC-rapport om klimatförändringarnas effekter på haven och glaciärerna.

– När snö, is och permafrost smälter ökar risken för jordskred och lerlaviner, Det drabbar inte bara dem som bor i Himalaya, utan också de hundratals miljoner som bor nedströms på ­Gangesslätten.  Lågt liggande byar, städer och öar drabbas redan oftare av översvämningar.

Samtidigt fortsätter Indiens kolkraftverk att ryka och invånarna i byn Lilori Pathra att stjäla kol. Just den här morgonen ljuder hög tempelmusik över kolfälten i Jharia. Det är en religiös bemärkelsedag och byborna går först till hindutemplet för att tillbe Kali, den svarta gudinnan och samtidigt koldistriktets skyddsgudinna.

Runt templet flammar elden upp ur sprickorna i marken. Från kolgruvan en kilometer bort hörs muller och brak när bulldozrarna schaktar kol, sten och grus. Och byborna gör sig redo för ännu en arbetsdag i de svarta schakten.