Byggstart för omstritt slutförvar

Finlands slutförvar Onkalo är planerat och byggt enligt samma metod som ska användas i Forsmark, framtagen av Svensk kärnbränslehantering (SKB). Om tillsynsmyndigheten Strålsäkerhetscentralen ger grönt ljus kan de första kapslarna med kärnavfall sänkas ner i urberget tidigast 2026.

I Onkalo ska det radioaktiva avfallet isoleras med flera barriärer. Kärnavfallet består av bränslestavar omgärdade av ett metallhölje som sedan läggs i en kapsel bestående av ett inre hölje av gjutjärn och ett yttre skal av koppar. De sista barriärerna runt kapslarna består av bentonitlera och berg 430 meter ner i marken.

Läs också: Slutförvaret av kärnbränsle godkänns av domstol

Bergen fungerar som skydd

Kärnavfallsföretaget Posiva som bygger slutförvaret i Onkalo är bekant med diskussionen i Sverige om riskerna med korrosion i kopparkapslarna. I ett mejlsvar till Sveriges Natur skriver företaget dock att man genom geologiska undersökningar och valet av plats för slutförvaret kan utesluta den typ av problem med korrosion i koppar som har uppstått i vissa laboratorieförsök.

Universitetslektorn och kemisten Marja Siitari-Kauppi från Helsingfors universitet har forskat om berggrunden i Onkalo. I de undersökningar hon gjort i samarbete med Posiva har hon kunnat bekräfta att radioaktiva nuklider rör sig väldigt trögt i berget.

– Våra beräkningar visar att både fissionsprodukterna med kort halveringstid och transuranerna med lång halveringstid hålls kvar i berget i väldigt hög grad, säger hon.

Det betyder att även om ett läckage inträffar skulle merparten av de radioaktiva nukliderna stanna i de 430 meter berg som omsluter kapslarna.

Forskare är oeniga

I Finland pekar forskningen om slutförvarets säkerhet på att risken för hälsofarliga stråldoser är låg. En som har uttryckt oro är biokemisten Jari Natunen. Han arbetade tidigare som sakkunnig i gruv- och kärnkraftsfrågor på den finländska motsvarigheten till Naturskyddsföreningen, Finlands Naturskyddsförbund. Han säger att transuranerna fortfarande är högst radioaktiva om tiotusentals år.

– Radium är en av dessa hälsofarliga radioisotoper, liksom polonium-210 som koncentreras högst upp i näringskedjan. Polonium koncentreras i kroppen i levern, njurarna och äggstockarna. Det radioaktiva ämnet påverkar också fortplantningen, säger Jari Natunen.

Kemisten Marja Siitari-Kauppi anser å sin sida att dessa risker har tagits i beaktande.

– Vi har undersökt hur transuranerna rör sig i bentonit och i berget. Det är väldigt osannolikt att de når biosfären. Om det skulle ske så är det i så liten grad att det inte orsakar skada för djur och människor, säger hon.

Att grundvattnet på 400 meter ner i berget rör sig trögare än vid markytan bidrar också till att hålla radioaktiva ämnen långt ifrån biosfären, enligt Jaakko Leino på Strålskyddscentralen i Finland. Han leder arbetet på den enhet som ansvarar för kärnavfall och kontroll av kärnmaterial.

Läs också: Guldspade till Sveriges Natur för avslöjande om slutförvaret av kärnavfall
Läs också: Den dolda jaken på svenskt uran

Slutförvar i Finland och Sverige

Finlands slutförvar för högaktivt kärnavfall, Onkalo, kan ta emot 6 500 ton kärnavfall. Modellen för det finländska slutförvaret är utvecklat av svenska SKB och finländska Posiva. Onkalo finns på Olkiluoto, en ö i sydvästra Finland. I slutet av 2024 var cirka 10 kilometer tunnlar klara. Efter ett beslut i mark- och miljödomstolen i oktober 2024 blev det klart att Svensk kärnbränslehantering (SKB) kan börja bygga slutförvaret i Forsmark i Sverige för cirka 12 000 ton kärnavfall från befintliga svenska kärnkraftverk.

Sveriges Natur har följt arbetet med det svenska slutförvaret i flera år. År 2017 kunde tidningen avslöja att Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) mörkade riskerna med att de kopparkapslar där kärnavfallet ska bevaras korroderar, vilket skulle kunna öka strålningen med 25–41 gånger. Mark- och miljödomstolen krävde då SSM på ytterligare svar för att därefter ge klartecken. En tidigare anställd vid SSM anser dock att man ännu inte har kunnat redogöra för riskerna i deras helhet.

– Grundvattnets rörlighet är väldigt liten på den plats där Onkalo byggs, säger han.

De svenska och finska bolagens riskbedömning

Det finska kärnavfallsbolaget Posiva har räknat på olika scenarier för spräckta kapslar och läckage. Bland annat har de tittat på konsekvenser av eventuellt starka jordbävningar eller spänningar i berget orsakade av en framtida istid.

I alla scenarier är strålningsdoserna så låga att de är en miljondel, en hundratusendel eller i värsta fall en tiondel under de finländska myndigheternas säkerhetsgräns på 0,1 millisievert per år. Enligt Posiva skulle stråldoserna vara så låga att de inte kan orsaka skador på djur och människor.

I Sverige liknar SKB:s riskuppskattningar om beräknade stråldoser vid läckage dem som presenteras i Finland. Mats Isaksson är professor i medicinsk strålningsvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Ser man till riskuppskattningar gällande strålning och cancer så är det ett antal som man inte skulle kunna skilja från den ordinarie variationen i antalet cancerfall. De stråldoser vi talar om skapar en ökad risk på bråkdelarna av en promille, säger han.

Hur skulle djur och organismer kunna påverkas?

– De bakterier som lever djupt nere i berget är i allmänhet väldigt strålningsresistenta. Skulle de radioaktiva ämnena komma upp till biosfären så gäller i regel att ju mindre djur det är fråga om, desto högre är toleransen för strålning.

Enligt Mats Isaksson handlar strålningens inverkan på djuren i första hand om en möjlig negativ effekt på en arts fertilitet. Och det krävs väldigt höga stråldoser innan de effekterna slår in, säger han.

– Dosgränserna för djur ligger ytterligare omkring hundra gånger över de dosgränser som vi sätter för människor.

Han tillägger att det finns stor osäkerhet kring att beräkna cancerrisk för människor.

– Det är svårt att få fram data för vad som händer vid så väldigt låga stråldoser.

Inga större hälsorisker enligt granskning

Mats Harms-Ringdahl är professor emeritus i strålningsbiologi vid Stockholms universitet. I 15 år var han medlem i Kärnavfallsrådet för att granska SKB:s förslag till slutförvar av det svenska kärnavfallet.

– Om den tekniska bedömningen är korrekt så anser jag att det inte kommer att finnas några påvisbara hälsorisker för människa och miljö. Även om ett antal kapslar skulle gå sönder genom korrosion eller jordbävning så kommer de återstående barriärerna, bentonitleran och berget, förhindra att dostillskottet överstiger Strålsäkerhetsmyndighetens gränsvärde, säger han.

SSM:s gränsvärde för maximal tillåten strålning från slutförvaret är 0,014 millisievert per år.

Enligt Mats Harms-Ringdahl skulle en möjlig ökad dos från slutförvaret vara lokalt begränsad till människor och natur i närområdet.

Läs också: Regeringen bäddar för kärnkraft
Läs också: Möjlig svensk reaktor plågad av åratal av förseningar

I händerna på framtida generationer

En annan fråga är om mänsklig aktivitet skulle kunna orsaka läckage. Platsen för det finländska slutförvaret kommer att sparas i nationella, och regelbundet uppdaterade digitala register, för att kommande generationer ska veta var kärnavfallet finns. Däremot finns inget beslut om varningsskyltar i terrängen.

Biokemisten Jari Natunen pekar på risker med slutförvaret som kan uppstå på grund av medveten mänsklig aktivitet eller oaktsamhet.

– Om man borrar efter mineral så finns risken att man då orsakar stor skada om man träffar slutförvaret för kärnavfall.

Enligt Posiva finns inga kända mineralfyndigheter i närheten av Onkalo.

Vad händer om människor i framtiden med avsikt borrar i slutförvaret?

– Man vill begränsa risken för mänskligt intrång genom att placera avfallet djupt ner. Om människor har kunskapen att borra 430 meter ner i berget i framtiden, så kommer de också att kunna mäta radioaktiviteten. Vi kan även utgå från att de har kunskap om att skydda hälsan, säger Jaakko Leino på Strålsäkerhetscentralen.