CCS – en svårfångad lösning

Den 22 februari 2020 sprack en koldioxid-pipeline i den lilla byn Satartia i Mississippi i USA efter regn och jordskred. Stora mängder koldioxid spred sig. 45 personer togs in på sjukhus efter i det närmaste apokalyptiska scener. Koldioxid är tyngre än luft och tränger undan luft tills den rinner undan eller blåser bort. Bristen på syre gjorde att bilarna inte kunde starta, vilket försvårade räddningsarbetet.

Lagring och infångning av koldioxid (Carbon capture and storage, CCS) har i flera decennier framställts som en viktig metod för att bromsa klimatförändringarna, men den är kontroversiell. Det handlar inte bara om hälsorisker. Nästan alla CCS-projekt i världen drivs av oljebolag och oljestater.

Enligt det internationella energirådet, IEA, fanns det 2022 kapacitet att lagra 45 miljoner ton koldioxid per år i världen. Det är 0,1 procent av de totala utsläppen.

Av dessa 45 miljoner ton kan 80 procent beskrivas som luftslott. Det rör sig om projekt med yttersta syfte att driva upp mer olja ur sinande oljekällor.

Av resterande 9 miljoner ton lagras i verkligheten endast cirka 5 miljoner ton eftersom flera av de aktiva anläggningarna bara går på halvfart. I världens största CCS-projektet, Gorgon i norra Australien, lagras knappt en tredjedel av de 4 miljoner ton koldioxid som man sagt sig velat fånga in.

Läs också: Koldioxidlagring – drömmen som sprack

Fossilbolag står bakom CCS-projekten

Bakom Gorgon står världens största oljebolag Chevron, Exxon och Shell. De har lagt över 20 miljarder kronor på projektet men ändå inte fått det att fungera enligt plan.

Under 2022 minskade CCS alltså världens koldioxidutsläpp med fem miljoner ton. Jämförelsevis minskade sol- och vindkraft utsläppen med cirka 1,7 miljarder ton samma år. Värmepumpar, LED-belysning och energifönster bidrar även de snabbt till att minska utsläppen från fossila bränslen. Tittar man på världens pågående CCS-projekt framgår det att tekniken inte är mogen för att minska utsläpp från de riktigt stora utsläppskällorna, alltså förbränning av kol, gas och olja.

I slutet av 2022 fanns sex stora projekt för koldioxidlagring i världen, enligt lobbyorganisationen CCS Institute i Australien. Alla inom mindre utsläppsområden och fem av projekten var knutna till olje- och gasindustrin.

Den största källan är bearbetning av rå fossilgas, som innehåller en del koldioxid. För att gasen ska kunna säljas måste det mesta av koldioxiden avlägsnas. Man tar alltså koldioxid från ett hål i marken och flyttar till ett annat hål i marken. Det är vad som sker vid tre anläggningar i Norge och Australien.

Det finns en liknande anläggning i Qatar, men där saknas information om resultaten. I Kanada finns ett oljeraffinaderi, Quest, som använder tjärsand som råvara. För att omvandla den asfaltsliknande sörjan till bensin och diesel tillsätts stora mängder vätgas.

Vätgasen framställs från fossilgas och en del koldioxid fångas in, men mycket släpps ändå ut. Tjärsandsolja ger dessutom större utsläpp än ”vanlig” olja.

”CCS kan låta som en enkel och elegant lösning”

Det sjätte projektet är en etanolfabrik i Illinois i USA. Koldioxiden kommer där från jäsning, inte från förbränning. Därmed innehåller den, i likhet med de övriga fem, inte syre eller kväve.

Syret kan leda till rost och påväxt i ledningar och lager, och kvävet tar mycket plats. Utan syre och kväve blir det en enklare och billigare teknisk process, men fungerar bara inom mindre utsläppsområden.

CCS kan låta som en enkel och elegant lösning på ett svårt politiskt problem, ett sätt för politiker att slippa ta strid mot starka särintressen och hävda att:

• Man kan fånga in koldioxid från fossila kraftverk och därmed minska utsläppen.
• Man kan fånga in koldioxid från biobränsleförbränning och därmed skapa negativa utsläpp.
• Man kan använda gigantiska dammsugare för att suga koldioxid direkt ur luften.
• Man kan återanvända koldioxid för att tillverka syntetisk bensin eller plast.
• Man kan producera vätgas och rena cementutsläpp.

Endast fantasin tycks sätta gränser för vad CCS kan göra.

Problemen visar sig först när man zoomar in från allmänna möjligheter till konkreta projekt för infångning, transport och lagring av koldioxid.

Det som är mest aktuellt i Sverige är Stockholm Exergis projekt för att fånga in koldioxid från bolagets biobränslepanna i Värtan. EU beviljade för två år sedan 2 miljarder kronor till projektet, men något investeringsbeslut har inte tagits. Stockholm Exergi hoppas att det ska ske i år.

Det går åt mycket energi för avskiljning och komprimering av koldioxid. I ett mejl till Sveriges Natur skriver Stockholm Exergi att den energin ska tas från elproduktionen vid kraftvärmeverket, som då kommer att minska från 110 till 36 megawatt. Värt att notera är att energibrist redan i dag är en central politisk fråga i Stockholms stadshus.

Läs mer: Sveriges Naturs samlade material om CCS

CCS kräver långa transporter

Koldioxiden ska sedan transporteras med fartyg till Norge. Varje skepp tar 7 500 ton så det kommer att krävas mer än 100 fartygslaster per år för att frakta 800 000 ton. Varje resa till terminalen nära Bergen är 370 mil tur och retur. Under uppvärmningssäsong går det åt åtminstone tre fartyg i skytteltrafik. Det är fartyg som drivs av fossilgas och som sammanlagt ska resa jorden runt tio gånger för att få fram all koldioxid. Per år.

Sen ska koldioxiden ner under havsbotten. Stannar den där? Hittills har inget läckt ut, men enligt forsknings- och analysinstitutet Institute for Energy Economics and Financial Analysis har koldioxiden i de två norska lagringsplatserna Sleipner och Snöhvit flyttat på sig till oförutsedda platser, vilket kräver noggrann övervakning.

Norge har hög svansföring i klimatpolitiken och framställer sig som världens främsta förkämpe för CCS. Statsminister Jens Stoltenberg beskrev 2007 CCS som ”vår månlandning”.

Facit är hittills inte imponerande. Norsk olje- och gasindustri släpper ut 10 miljoner ton koldioxid per år. Under 2022 fångades endast en miljon av dessa ton in.

Även om inte ett gram koldioxid skulle släppas ut från olje- och gasproduktionen släpper oljan och gasen ändå ut 300 miljoner ton koldioxid när den väl eldas upp. Norge tänker fortsätta att producera olja och gas så länge det går. De öppnar nya fält och letar efter fler.

”Ingen vet vad CCS verkligen kostar”

Norges nästa CCS-projekt är en cementfabrik i Brevik. Den ska fånga in 400 000 ton koldioxid som avgår när kalkstenen bränns och ska tas i drift under 2024.

Cementfabriken drivs av företaget Heidelberg Materials som även har fabriker i Slite och Skövde. Planen är att projektet i Brevik ska kopieras till Slite 2030.

Ett CCS-projekt i Slite förutsätter dock ett nytt brytningstillstånd och att någon betalar. Ingen vet vad CCS verkligen kostar, men bara det norska cementprojektet med transport och lagring är budgeterat till 25 miljarder svenska kronor.

Cementindustrin har, liksom oljeindustrin, ett stort behov av en plan för framtiden. Eller något som ser ut som en plan för framtiden.

På FN:s klimatmöte COP28 i Dubai förra året fanns minst 475 CCS-lobbyister, enligt organisationen Centre for Environmental Law. De gjorde sitt jobb. Samtidigt som mötets slutdeklaration hyllade CCS innehöll den inga skarpa skrivningar om utfasning av fossila bränslen.