Dagen gryr i litiumland

”Vi räknar med att marknaden för litium kommer att tredubblas de närmaste tio åren,”,skriver banken i den nyligen publicerade rapporten med namnet Välkommen till litiumjonernas tidevarv.

Litium är en avgörande komponent i de litiumjonbatterier som driver elbilar men metallen finns även i mobiler, datorer och andra apparater som kräver inbyggda energikällor. Det är emellertid elfordon som framför allt väntas driva efterfrågan de närmaste åren.

Förra året såldes, enligt Deutsche Banks siffror, sammanlagt 3,7 miljoner nya el- och hybridbilar i världen. Den siffran väntas öka till över 16 miljoner 2025. Även efterfrågan på eldrivna cyklar ökar kraftigt, bland annat i Kina.

Men lanseringen av elbilar som det miljövänliga alternativet har kritiserats. Förutom frågan om var och hur elen framställs har batterierna, och framförallt litiumet, pekats ut som en tickande miljöbomb. Kritikerna har framförallt fokuserat på den unika saltöknen i Bolivia. Öknen har målats ut som ett enormt hav med råvaror som riskerar att exploateras av stora utländska bolag med följden att landskapet förstörs till oigenkännlighet. Bristen på vatten i en öken är redan påtaglig men utvinningen av litium, som förbrukar stora mängder vatten, kommer enligt kritikerna att innebära att vattnet försvinner helt. Dessutom har arbetsförhållandena pekats ut som anskrämliga på flera ställen där litium i dag utvinns.

Att producera litium på ett hållbart sätt verkar dock inte vara omöjligt. Det tycks handla om vilka krav som ställs på producenterna.

– Begreppet hållbart är inte så enkelt att definiera, men det finns pågående projekt i till exempel Finland där de planerar att bryta litium från berggrunden. Kraven på en gruva i ett nordiskt land är så höga att produktionen bör betraktas som hållbar, säger Pär Weihed, professor i malmgeologi vid Luleå tekniska universitet.

Är produktionen av litium mer förknippad med dåliga arbetsförhållanden och miljöförstöring jämfört med andra metaller?

– Nja, tekniken som behövs för att utvinna litiumet på ett hållbart sätt finns, men när priserna är så låga som de varit tidigare har den inte varit möjlig att använda, i stället har producenterna kört på med gamla anläggningar, säger mineralekonomen Magnus Ericsson på företaget Raw Materials Group, som nyligen blev uppköpt av en amerikansk koncern.

DET HAR ÄVEN hävdats att litium bara finns i begränsad mängd på ett fåtal ställen i världen. Det verkar inte stämma. Sant är att Chile, Australien, Kina och Argentina i dag står för nästan 95 procent av världens produktion av litium och att den största kända tillgången finns i saltöknen Salar De Uyuni i Bolivia. Men litium kan utvinnas både genom gruvdrift, i till exempel vårt svenska urberg och, som i de sydamerikanska länderna, från uttorkade saltsjöar som blivit saltöknar.

Enligt uppgifter från Finlands radio Yle har landet Europas största förekomst av litium. Fyndigheterna finns i Mellersta Österbotten i Kaustby, Kronoby och Karlebytrakten. I Sverige har det bland annat gjorts provborrningar efter litium utanför Sundsvall, och tidigare har litium brutits i liten skala i Varuträsk utanför Skellefteå.

Deutsche Bank skriver i sin rapport att de kända tillgångarna av litium är tillräckliga för att täcka behovet i 600 år. Bankens analytiker varnar i stället för risken att antalet nya prospekteringar till följd av den senaste tidens stigande priserna kan leda till ett överutbud av litium.

Priserna på litiumkarbonat steg med drygt 40 procent under årets första kvartal, under hela 2015 steg priset med 28 procent.

Magnus Ericsson på Raw Material Group är inte orolig över någon framtida brist på litium.

– Nej, det är mest en prisfråga, att det ska vara värt att börja prospektera efter litium och bygga nya gruvor, säger han.

Risken är, enligt Pär Weihed, framförallt geopolitisk.

Skulle inte frihandeln fungera, som fallet var med sällsynta jordartsmetaller för några år sedan då Kina införde exportrestriktioner, då kan det uppstå en brist, säger han.

Länge framställdes det mesta av världens litium av tre stora bolag: amerikanska Albemarle och FMC samt chilenska Sociedad Quimica y Minera de Chile. Numera har även flera kinesiska bolag tagit betydande marknadsandelar samtidigt som allt fler bolag av varierande storlek börjat prospektera efter metallen.

I batterierna används även metallen kobolt, vilket är en lite knepigare metall. Kobolt är ofta en biprodukt i gruvdrift efter andra metaller, ofta nickel eller koppar. Bara omkring en tiondel av världsproduktionen kommer från gruvor där kobolt är det primära ämnet.

Hur många gruvor som tar tillvara kobolten och processar den är en prisfråga. Största producenten av kobolt är i dag Kongo-Kinshasa vilket innebär att köparna riskerar att ställas inför problem med mänskliga rättigheter, miljö och konflikter. För den som verkligen vill och är beredd att betala är det möjligt att redan i dag köpa konfliktfri kobolt och stiger priset kommer produktionen att öka i länder med mindre problem.