Dammarna dränker regnskogen

Utanför rekryteringskontoret väntar en kö av tålmodiga män i det varma, fuktiga tropiska kvällsmörkret. De väntar på möjligheten att redan i morgon få ett påhugg på det stora dammbygget vid Belo Monte. Männen har rest från hela landet för en chans till ett jobb. Tiotusentals har redan kommit. Det finns knappast plats för alla nyanlända, därför köar männen hela natten.

Här jobbar redan mer än 20 000 personer. De bygger på det som kommer att bli den tredje största dammen i världen. Jord- och bergmassor motsvarande volymen hos hela Panama-kanalen grävs bort för att skapa dammar, vallar och milslånga kanaler fram till turbinerna.

Dammen anläggs i Xingufloden i sydöstra delen av Amazonas. Om sju år ska den sista turbinen vara installerad. Energibolaget Norte Energia är beställare. Bygget sköts av ett konsortium som heter CCBM (Consórcio Construtor de Belo Monte). Pengarna till dammbygget kommer till 80 procent från den brasilianska staten. En tredjedel av den närbelägna staden Altamira kommer att sättas under vatten.

DET FOLKLIGA MOTSTÅNDET mot dammbygget är starkt. Folkrörelsen Mab, Movimento do Atingidos do Barragens, de dammpåverkades rörelse, organiserar de drabbade.

– Alla som får sina liv förändrade är påverkade, säger Iury Paulino, Mabs koordinatör i Altamiraregionen. Det är de som får sina hem dränkta, de som får sin försörjning ödelagd eller de som helt enkelt tvingas flytta för att levnadsomkostnaderna stigit så kraftigt i takt med att dammbygget lockat hit tiotusentals nya människor.

Mab ser dammbyggena som ett första steg i regeringens strategi för att exploatera Amazonas rikedomar. Strömmen från kraftverken ska användas framförallt till eltörstiga gruvor och smältverk, endast en mindre del av elen förväntas komma landets invånare till godo. Med de vägar som byggs öppnas områdena även för skogsavverkning, boskapsuppfödning och sojaodling. Brytning av bland annat bauxit, guld och järnmalm i stora dagbrott kommer att ytterligare bidra till avskogningen. Därför ser Mab engagemanget mot dammbyggena som strategiskt viktigt.

Amazonas regnskog är en globalt viktig kolsänka och avskogningen såväl som dammarna i sig medför stora utsläpp av växthusgaser. Vattenkraft är förnybar energi, men dammarna här har ändå en stor klimatpåverkan. Den översvämmade skogen avger stora mängder metangas under lång tid. Enligt klimatforskaren Philip Fernside vid det Nationella institutet för Amazonasforskning i Manaus tar det minst 40 år innan Belo Montedammen ger ett positivt klimatnetto. Han har då även räknat in en planerad större regleringsdamm uppströms och det relativt stora tillskott av metan som kommer från nedbrytningen av den tillfälliga vegetation som sprider sig i dammen vid lågt vattenstånd.

DET FINNS OLIKA bud om hur många människor som påverkas av Belo Monte-dammen. Norte Energia säger att cirka 20 000 personer berörs, men tar då inte hänsyn till effekter nedströms dammen, i den torrlagda delen av floden. Räknas befolkningen där in är minst 40 000 direkt drabbade på ett eller annat sätt. De lägre delarna av staden Altamira kommer att översvämmas och mer än 7 000 hem att sättas under vatten. Det drabbar särskilt de fattiga människor som i dag bor i ”palafitas”, enkla hus på styltor vid floden i stadens utkant.

– Vi organiserar oss i grupper med ett tiotal familjer i varje, säger Edizângela Alves Barros, kvarterssamordnare för Mab bland palafitas-kvarteren i staden. Vi ordnar möten, studerar och planerar aktiviteter. I dessa grupper försöker vi lösa konkreta problem i området som förorsakats av dammbygget.

Befolkningen i Altamira har tredubblats på tre år och uppgår nu till mer än 100 000 personer. Staden klarar uppenbart inte av anstormningen. El- och vattenförsörjning, avlopp, sjukvård och skolor, allt sviktar. Staden har också blivit farligare, med fler rån och våldtäkter och mer våld mot kvinnor och barn. Antalet sexbrott i kommunen har exempelvis ökat med 70 procent på tre år.

Belo Monte-dammen ska börja fyllas på redan om två år men de som bor i Palafitaskvarteren har ännu inte fått några besked från bolaget om omflyttning eller kompensation. De är oroliga inför framtiden, att de ska få det sämre och tvingas flytta till sämre bostäder långt från staden. Edizângela har fem barn, maken är fiskare. Han är rädd att förlora sin försörjning. Hon är rädd för att barnen inte ska kunna få någon utbildning och för deras säkerhet på gatorna.

– Vi har svårt att få ihop till mat för dagen redan som det är. Bolaget har kommit med löften om nya bostäder, skolor och sjukhus. Men ännu har vi inte sett något av detta.

Förutom staden Altamira är det många mindre samhällen som påverkas av dammbygget. Fader Jorge är en katolsk präst som hjälper till att organisera befolkningen i byarna.

– Jag vill ge de fattiga en röst, säger fader Jorge. Ge dem information om vad som händer och motverka desinformation från bolagets sida. Det finns en stor osäkerhet ute i byarna om vad som kommer att hända med dem.

Fader Jorge arbetar med 16 byar som fortfarande finns kvar, tio andra har redan övergivits av befolkningen i samband med dammbygget. Ett problem för många av de drabbade är att de inte äger marken där de bor eller brukar jorden, och därför inte har någon rätt till ersättning. Fiskarna som nyttjar floden för sin försörjning har heller inte någon äganderätt till fiskevattnen som håller i en domstol.

– Dammarna förstör för alla, fiskare, flodfolk och urfolk, säger Maria Elena, representant för afrobrasilianarna i området. Regeringen har inte konsulterat befolkningen innan bygget startade och garanterar inte våra mänskliga rättigheter. Mer än 40 dammar planeras i Amazonas, Belo Monte är bara en av de första.

BELO MONTE-DAMMEN byggs där Xingufloden gör en tio mil lång krök på sin väg ned mot Amazonfloden. Vattenflödet minskas med 80 procent nedströms huvuddammen i Volta Grande, ”den stora svängen”. Fiskare, flodfolk (Ribeirihnos) och flera urfolksgrupper, bland annat Juruna och Arara, berörs. Inga urfolksreservat ska översvämmas i det här skedet, enligt Norte Energia, men i stället hotas det livsviktiga fisket både nedströms och uppströms dammen. I Volta Grande finns åtminstone ett dussin endemiska fiskarter som hotas av utrotning, och sammanlagt över 600 fiskarter som påverkas när floden torrläggs. Samtidigt förväntas malarian att öka i området, när malariamyggorna får tillgång till mer stillastående vatten att lägga sina ägg i.

50 MIL LÄNGRE västerut över det gröna skogshavet ligger guldgrävarstaden Itaituba. Några mil uppströms staden planerar de brasilianska statliga energijättarna Electrobras och Electronorte för fem vattenkraftverk i floden Tapajos och dess biflöde Jamanxim. Tillsammans får kraftverken nästan lika stor maxeffekt, 10 700 MW, som i Belo Monte. Dammarna kommer att översvämma 2 000 kvadratkilometer regnskogsmark, som till stor del återfinns inom tre nationalparker och fem skogsreservat. Gränserna för de skyddade områdena ritas nu om för att bereda väg för bygget av dammarna.

URFOLKET MUNDURUKÚ, som har sitt kärnområde längs Tapajosfloden, är starka motståndare till de planerade dammarna.

– Vårt folk påverkas av många olika projekt, vägbyggen, guldutvinning och nu dammarna, säger Francisco Iku, ledare för en Mundurukúbosättning i närheten av Itaituba. Vi har under flera år försökt föra en dialog med regeringen i Brasilia och uppvaktat gruv- och energiministern flera gånger, men vi har inte fått något gensvar alls. Tvärtom försökte de övertyga våra ledare om fördelarna med dammarna. Vi ville dock inte tro dem.

I våras kom ingenjörer och biologer för att mäta upp området och inventera flora och fauna inför miljökonsekvensbeskrivningen. Några av dem tillfångatogs av uppretade indianer. Regeringen svarade med massiva truppinsatser som eskort till exploatörerna. Detta upprörde de unga inom Mundurukúfolket, som ville ta till vapen. En federal domstol avblåste dock till slut militäraktionen.

Domaren João Batista Moreira slog fast att brasiliansk lag, såväl som ILO-konventionen nummer 169 om urfolks rättigheter (som Brasilien har undertecknat), ”ställer krav på att Mundurukufolket har rätt att i förväg informeras och tillfrågas samt godkänna vidare tekniska studier inför dammbygget”.

– Vi har flera tusen unga av vårt folk som har lärt sig om sina rättigheter och som är beredda att kämpa med alla medel, de förbereder sig för krig, säger Francisco Iku. Vi ger hellre av vårt blod än ger upp vår mark.

Efter några timmars resa på skumpiga grusvägar kommer man till vägs ände i byn Pimental, vid stranden av Tapajosfloden. Det är en av de byar där Mab aktivt organiserar dammotståndet. Organisationens flagga vajar stolt över många hus.

Människorna här lever hela sina liv i flodens närhet. Byn kommer enligt planerna att hamna ett trettiotal meter under dammens yta.

– Här är nästan som i paradiset, anförtror mig en av byborna. Vi har gott om fisk i floden, den är som vårt kylskåp,bara att gå och hämta det vi behöver. Barnen leker där, vi badar, sitter under det stora mangoträdet vid stranden och pratar. Vi har inte så bråttom. Men allt detta kommer vi att förlora när floden stiger.

Färden går vidare i en liten flodbåt med ettrig utombordsmotor uppför forsarna i Tapajos. Målet är några Mundurukúbyar längre upp längs floden. Föraren kryssar skickligt mellan klippor, sandrevlar, forsnackar och strömvirvlar för att hitta en farbar väg. Det är torrtid och lågvatten, ändå är floden kilometerbred. Här och var syns småuthuggningar längs stranden som markerar enstaka bosättningar. Men mest är det orörd regnskog längs strandlinjen. Området är en del av nationalparken Amazonia.

Efter några timmars båtresa stiger vi i land i en liten Mundurukúby. Hövding Valter tar emot i det nybyggda lilla skolhuset.

– Hela vår by kommer att ställas under vatten om dammen byggs, hela vårkultur kommer att dränkas. Vi lever sedan länge längs floden och har hela våra liv här. Nej vi vill inte ha någon damm, vi vill kunna lämna över allt det vi har härtill framtida generationer!

Centrum för motståndet bland Mundurukú finns, enligt hövdingen Valter, ännu längre upp längs floden, där detta folk har ett eget reservat. Härvid nedre Tapajos finns bara tolv indianbyar.

– Floden är vår resväg, vår vattenkälla och vår källa till mat, säger Valter. Vart ska vi ta vägen om dammen byggs?

YTTERLIGARE EN BIT upp längs floden ligger en Mundurukúby. Det är ett lite större samhälle, med skola, sjukstuga och en dieselgenerator som förser byborna med ström. Även här lever befolkningen av vad floden och skogen kan ge, förutom magra svedjeodlingar i omgivningarna. Vi får övernatta här och efter en lång natt
i hängmattor lyssnande till en bakgrundskör av cikador, grodor, apor och morgontidiga tuppar samlas vi på morgonen till möte med byborna i skolhuset.

En äldre man tar till orda och säger att han inte litar på främlingar. Så många kommer hit och inhämtar information, men ger inget tillbaka. Han vägrar skaka hand med oss innan han vet om vi är där för att hjälpa dem i deras kamp. Men den unga hövdingen Juarez, som kanske är mer förtrogen med Mab och deras arbete, hälsar oss välkomna och tycker att det är viktigt att ta emot utländska journalister.

– Världen måste få veta vad som händer här. Allt kommer att försvinna under vattnet: fisket, jaktmarkerna, ja hela naturen. Det här ett av de få områden där det fortfarande finns kvar stora sammanhängande skogar. När vägarna når fram flyttar annars bönder in och hugger ner allt för att skapa betesmarker. Landet är heligt för oss, våra förfäder är begravda här, våra gudar bor i floden. Våra unga kommer att förlora sin historia.

Dammarna ger inget till ursprungsfolken, menar hövding Juarez. Det är bara regeringen och energibolagen som vinner.

– Brasilien behöver inte mer energi, säger Antonio, lärare i byn. Men vi förlorar allt vi får från naturen på grund av dammarna. Regeringen har lovat oss skolor och sjukvård om vi går med på dammbygget, men dessa rättigheter har vi redan, även utan dammarna. Vi vill att de respekterar våra rättigheter enligt konventionen om urfolks rättigheter. Det de vill göra här är olagligt enligt brasiliansk lag. Här finns ingen demokrati. Vi har suttit i möten med gruv- och energiministeriet i Brasilia, som sade att dammarna kommer att byggas hur som helst, oavsett vad vi säger. För oss är det lika med diktatur.

Brasiliens elmix

• Vattenkraft  79 %
• Biobränslen   6 %
• Fossila bränslen 12 %
• Kärnkraft       3 %(2010, källa: The Economist)

Elbehovet i Brasilien växer med cirka fem procent om året. Två tredjedelar av de resurser som landet har avsatt till klimatinvesteringar fram till 2020 går till utbyggnad av vattenkraften. Samtidigt står avskogning för tre fjärdedelar av landets växthusgas­utsläpp och dammarna bidrar avsevärt till avskogningen, som Brasilien har utfäst sig att minska kraftigt under samma tidsperiod.

Den stora dammen

Dammbygget vid Belo Monte har planerats och debatterats ända sedan mitten av sjuttiotalet. Det dammkomplex som nu byggs har modifierats efter all kritik och är ett så kallat ”run of the river”-kraftverk, med en betydligt mindre damm än vad som är vanligt. Ändå påverkas 1 500 kvadratkilometer regnskog. Xingufloden har dock stora säsongsvariationer i flödet. Kraftverket har en max­kapacitet på 11 000 MW, men beräknas under stora delar av året ge bara en tredjedel av detta. För att kraftverket ska bli ekonomiskt lönsamt krävs ytterligare regleringsdammar längre upp i floden. Dessa är dock ännu bara på planeringsstadiet. De dammarna kan komma att översvämma ytterligare tusentals kvadratkilometer med regnskog.