Dödligt långa resor för gravstenar

Fler och fler i Sverige begravs utan minnesmärke, på minneslund eller liknande. Samtidigt är gravstenar alltjämt ett vanligt sätt att hedra en bortgången anhörig.

Varje år monteras tusentals nya gravstenar på svenska kyrkogårdar. Ofta har stenen färdats hundratals mil. Sveriges största gravstenstillverkare Edurus, som är huvudleverantör åt rikstäckande begravningsbyrån Fonus, gör nästan alla sina stenar i en fabrik i Xiamen på Kinas östkust.

– Är det avancerade stenar så klarar vi bara av att göra dem i Kina, säger Marcus Skinnar, vd på Edurus.

Sju gånger så stor klimatpåverkan

Utsläppsintensiv kolkraft står fortfarande för en stor andel av Kinas elmix. Efter slipning, skulptering och annan bearbetning skickas de tunga stenarna – med snittvikt på 120-140 kilo per sten – sjövägen till Sverige. Ursprungsstenen kan komma från alla möjliga länder, med ännu längre transporter som följd.

Sedan i fjol har Edurus en anläggning i Malung i Dalarna som kan göra viss bearbetning av svensk stenråvara. Det är också till Malung som gravstenen skickas om komplettering behövs, till exempel för att lägga till namn på en anhörig. Men om kunden önskar en mer specialiserad sten är det fortfarande Kina som gäller.

– Jag tycker att det är fel med fossilt bränsle över huvud taget och jag hoppas att man hittar något annat sätt att frakta, men jag tror samtidigt extremt mycket på internationell handel, säger Marcus Skinnar.

På Sveriges Stenindustriförbund (Sten) uppskattar man att importerad sten ger ungefär sju gånger så stor klimatpåverkan som svensk.

– Vi har effektivare produktion i Sverige och el som är betydligt bättre än Kinas. Vår el består av vind-, vatten- och kärnkraft, säger Kai Marklin på Sten.

Återanvändande möjligt

Samtidigt som nya gravstenar importeras har var och varannan kyrkogård gamla stenar som skulle kunna återanvändas. Stens medlemsföretag har märkt en ökad efterfrågan på återvunna gravstenar, men skillnaderna är stora lokalt.

I runda tal är var femte gravsten som passerar medlemsföretagens produktion återvunnen. Hur lätt det är att få en återbrukad gravsten beror helt på var i landet du bor. På vissa platser finns ett system för att förmedla gamla stenar, på andra blir de stående på kyrkogården eller skickas för krossning.

– Att använda gravstenar igen är ett bra alternativ. Problemet är ibland lagar, bestämmelser och lokala hanteringar, säger Kai Marklin.

Frågan om vad som ska hända med gamla gravstenar avgörs av enskilda församlingar och pastorat efter riktlinjer från länsstyrelsen. Samtidigt sköts förmedlingen av gravstenar av kommersiellt drivna begravningsbyråer. Till det kommer snårig juridik om skydd av kulturvärden.

”Rena vansinnet”

Sofia Rehn är kyrkogårdschef för Värmdö församling utanför Stockholm. På hennes kyrkogård finns just nu mellan 100 och 150 stenar som skulle kunna få nya ägare. Nu står de och växer in i brännässlorna bakom en maskinhall.

– Ett fåtal av våra stenar har återvunnits. Då har anhöriga själva fått kontakta en stenfirma som kommit hit, hämtat, slipat ned och graverat om.

Hon tycker att det är ”rena vansinnet” att nya gravstenar tillverkas utomlands i stället för att de som redan finns återanvänds. Hon ser gärna ett nationellt system och riktlinjer för återbruk av gravstenar.

– Det vore toppen om vi på kyrkogården fick veta om en stenfirma som vill komma och hämta våra stenar i stället för att vi ska skicka dem på kross. Det vore det enklaste för alla parter och bra för miljön.

En utmaning, både när det gäller stenens ursprung och möjligheten till återbruk, är att många har väldigt specifika önskemål om hur deras egna eller anhörigas gravstenar ska se ut. Tanken på en specifik sten gör att det kan bli svårt att hitta en begagnad sten som matchar förväntningarna.

– Branschen är väldigt traditionell och en sällanköpstjänst. Den gravsten man har sett framför sig ska passa in på önskemålen, säger Susanna Lagnerö, kvalitets- och hållbarhetsansvarig på Fonus.

Fotnot: Granskningen bygger på ett examensarbete vid JMK 2019, av G.Olsson, J.Fagerström, J.Thedeén och C. Engberg Dahl.