Efter härdsmältan i Fukushima

Det är tidigt på morgonen den 14 mars 2011. Tomoko Kobayashi bestämmer sig för att slutligen hörsamma myndigheternas uppmaning att lämna hemstaden Odaka i Fukushimaområdet. Resan ut ur evakueringszonen är sällsam.

– När jag lämnade var det inga fåglar som kvittrade, inga människor som pratade, inget ljud från bilar. Det var första gången jag upplevde en helt tyst värld, minns hon nu.

Odaka har inte bara tystnat. När Tomoko Kobayashi lämnar huset där hon barrikaderat sig möts hon av en enfärgad miljö.

– Hela staden var alldeles grå för leran som kom med tsunamin hade lagt sig över allting. Det var bara ett trafikljus som blinkade i färg.

I bilen på vägen ut ur Odaka hör hon på radion att reaktorhall tre har exploderat.

Första tsunamivågen

Jordbävningen som tre dagar tidigare inträffade utanför kusten var den fjärde mest kraftfulla som någonsin registrerats. Magnituden på 9,0 var tillräcklig för att förskjuta jordens rotationsaxel med 17 centimeter.

41 minuter efter skalvet nådde den första tsunamivågen Fukushima Daiichi. Betongbarriären kring kärnkraftverket var tio meter hög, men flodvågorna var fjorton meter. Elnätet slogs ut, nöd­generatorerna likaså, kylsystemen ­havererade. Ägarföretaget Tepcos ­anställda kämpade desperat men i slut­änden förgäves. Samtliga tre reaktorer i drift drabbades av härdsmältor.

I Japan talas det om ”trippelkatastrofen”: jordbävningen, tsunamin och härdsmältorna. Tillsammans skördade dessa katastrofer omkring 16 000 liv och tvingade fler än 470 000 människor att lämna sina hem.

LÄS en ny rapport från Greenpeace Japan om saneringsarbetet

Räknat i reda tal var tsunamins skadeverkningar klart störst. Isolerad resulterade kärnkraftsolyckan i 154 000 evakuerade, inga omedelbara dödsfall noterades. Samtidigt finns en faktor som inte syns när siffrorna ställs mot varandra. Efter en jordbävning, oavsett hur förödande, kan återuppbyggnaden snabbt inledas. Men området kommer att vara förgiftat av radioaktivitet i minst 40 år.

Efter härdsmältorna omvandlades fotbollsarenan J-Village, som ligger 2,5 mil söder om kärnkraftverket, till en bas för de tusentals brandmän, militärer och saneringsarbetare som deltog i katastrof­insatsen.

I planerna inför sommar-OS har J-Village valts ut som arena för startskottet för den olympiska fackelstafetten.

– Platsen är vald för att symbolisera återhämtningen, säger Masahiro Saito från miljödepartementets regionkontor entusiastiskt.

Tanken har varit att spelen ska visa världen att Japan övervunnit prövningarna. Avsevärd politisk prestige har investerats i att projicera bilden av ett framgångsrikt arbete i Fukushima.

– Man kan säga att anledningen att regeringen ville arrangera de olympiska spelen var att de skulle vara en på­drivande kraft för återhämtningen här. Vi vill visa hur långt vi kommit. Vi jobbar med det som mål när vi samlar in säckarna, säger Masahiro Saito.

Säckar med radioaktiv jord

De säckar han talar om innehåller radioaktiv jord och kantar Fukushimas vägar i tusental. Jorden ska saneras på den massiva mellanlagringsanläggning som statliga Jesco öppnat, men vad som väntar är ett sisyfosarbete.

Det handlar om minst fjorton miljoner kubikmeter kontaminerad jord. Som jämförelse resulterade BT Kemis nedgrävda gifttunnor i skånska Teckomatorp, en av Sveriges största miljöskandaler någonsin, i att omkring 110 000 kubikmeter jord behövde saneras.

När all jord passerat mellanlagringen, enligt prognoserna om 30 år, har regeringen lovat att slutdeponeringen ska ske utanför Fukushima. Det är ett löfte som kan bli svårt att infria. Inget annat län vill ta emot jorden.

Snarare än att vara en symbol över hur långt återhämtningen har fortskridit tycks säckarna vara en påminnelse om hur mycket som återstår.

Medan han visar runt på anläggningen förmedlar Masahiro Saito regeringens optimistiska bild. Men efteråt berättar han om sin egen uppväxt i Fukushima. Att se barndomsbygdens tillstånd berör.

– Det återstår så mycket att göra. De trasiga hus som fortfarande finns ligger i områden med hög strålning. Man märker att det egentligen inte är jordbävningen som är problemet längre, det man fortfarande ser är konsekvenserna efter kärnkraftsolyckan.

Förorenat vatten släpps ut

Lagringsproblematiken slutar inte med jorden. Tepco pumpar dagligen ut 200 ton kontaminerat vatten ur kärnkraftverket. En dryg miljon ton förvaras redan i tankar och 2022 tar lagrings­utrymmet slut. Enligt regeringen är ”den enda möjligheten” att släppa ut det förorenade vattnet i Stilla havet.

– Vi är helt och hållet emot det, säger Tadaaki Sawada, kommunikationschef på samarbetsorganisationen för Fukushimas fiskekooperativ.

– Regeringen säger att det är säkert men befolkningen protesterar och medierna rapporterar. Det kommer att ge oss dåligt rykte helt enkelt.

Att kustnära kärnkraftverk släpper ut kylvatten som innehåller tritium, en relativt ofarlig men svårfiltrerad väteisotop, är vanligt. Men kylvattnet i Fukushima innehåller även höga halter av ­strontium­-90 som har en halveringstid på 29 år och som lagras i skelettet.

Tepco hävdade i flera år att ­strontium-­90 rensats bort men medgav 2018 att så inte var fallet. Enligt ­Reuters innehöll 84 procent av det lagrade vattnet mer radioaktivitet än lagen tillåter. I vissa tankar uppmättes halter på 600 000 becquerel per liter – 20 000 gånger högre än maxgränsen.

Fiskekooperativen utför egna mätningar av strålningshalter i fångsten. Den tillåtna gränsen är 100 becquerel per kilo men av hänsyn till konsumenterna kasseras all fisk med halter högre än 50 becquerel.

Många väljer bort mat från Fukushima. Omsättningen för den en gång så viktiga fiskenäringen, en del av kustsamhällenas identitet, ligger i dag på 15 procent av nivån före kärnkraft­solyckan. Tadaaki Sawada befarar att ett framtida utsläpp blir nådastöten.

– Vi har kämpat för att få igång fisket igen, men om de släpper ut vattnet tror jag inte att det kommer att gå längre. Det finns ingen poäng i att fiska om det inte går att sälja fångsten.

Platschefen ber Sveriges Naturs bildjournalist att inte fotografera.

– Vi har blivit ombedda att se till att det inte kommer ut för mycket bilder av den här typen av anläggningar, säger han ursäktande.

Det är en fåfäng ansträngning. Uppsamlingsplatsen för förorenad jord, som omgärdas av höga vita staket, är bara en av många. De fysiska spåren av kärnkraftsolyckan går inte att dölja. Men ambitionen följer ett välbekant mönster. Från dag ett har Japans regering och Tepco försökt kontrollera bilden av katastrofen genom att tona ner eller förtiga riskerna.

Den 14 mars 2011, tre dagar efter jordbävningen, instruerades Tepcos anställda att inte använda termen ”härdsmälta” i sin utåtriktade kommunikation. Först två månader senare medgav företaget det alla redan visste.

Den 12 oktober 2012 erkände Tepco att härdsmältorna eventuellt kunnat undvikas. Företaget kände till behovet av förstärkt tsunamiskydd men valde att inte agera. Anledningen var rädsla att åtgärderna skulle tolkas som bevis på bristande säkerhet och ”ge bränsle till anti­kärnkraftsrörelserna”.

Den 13 februari 2014 avslöjades att Tepco under flera månaders tid hemlighållit rekordhöga halter av strontium-90 i Fukushimas grundvatten.

Allmänhetens förtroende har aldrig återhämtat sig.

Husen förfaller i Tsushima

Tsushima är en spökstad. Före katastrofen bodde tusentals människor här. Nu förfaller husen samtidigt som vildsvin och hjortar fyller tomrummet människorna lämnat efter sig.

En strålningsmätare över vägen visar drygt två millisievert per timme.

– Det är ingen fara att vara här en kort stund. Men det är klart, vissa ska inte vara här alls. Gravida till exempel, säger Hideki Ishii som är lantbruksforskare vid Fukushimas universitet.

Staden drabbades av den radioaktiva plym som efter härdsmältorna spred sig i nordvästlig riktning. Den ligger inom vad som formellt kallas ”svårt att återvända-zonen” och omfattas av ett generellt tillträdesförbud. Men Hideki Ishii har ett specialtillstånd.

– Risfälten har tagits över av träd här, säger han och pekar. I Japan är naturen sådan att om du lämnar den vind för våg blir det skog av allting.

Hideki Ishii forskar på hur jordbruket ska kunna räddas. Om fälten gödslas med kalium tar grödorna upp mindre av det kemiskt likartade men radio­aktiva grundämnet cesium. Parallellt är han engagerad i Medborgarnas kärnkraftskommission, CCNE, och djupt kritisk till vad han kallar regeringens normaliserings­politik.

Efter katastrofen har Japan höjt gränsvärdena för tillåtna strålningsdoser. För bostadsområden försköts gränsen från en millisievert per år till tjugo. Jord med upp till 8 000 becquerel per kilo ska kunna användas i vägbyggen och anläggningsarbeten, tidigare gällde 100 becquerel per kilo.

– Vi är på sätt och vis pionjärer i att hantera den här typen av olycka. Så när Japan börjar ändra sina gränsvärden riskerar det att bli en ny standard. Den här normaliseringen kommer inte bara att påverka Japan utan hela den inter­nationella synen på kärnkraft, säger han.

Höjda gränsvärden har inneburit att fler zoner kunnat öppnas upp för återflyttning. Att antalet evakuerade minskar beskrivs som ett tecken på framgång, men glädjesiffrorna döljer en politik som pressar människor att återvända. 2017 avskaffades bostadssubventionerna för människor från zoner som bedömts säkra att bo i.

– Många känner att de tvingas återvända till områden som inte är säkra, inklusive dem med högre strålningsnivåer än vad regeringen tidigare ansåg var säkert, kommenterade Baskut Tuncak vid FN:s kontor för mänskliga rättigheter.

Avvecklingen av Fukushima Daiichi väntas enligt Tepco vara klar 2052. Men många ifrågasätter tidsplanen. Arbetet med att flytta intakta bränslestavar från reaktor tre kunde inledas först i april 2019. I reaktor två pågår fortfarande försöken att dokumentera skadorna.

Hur situationen ser ut i reaktor ett, där härdskadorna är störst och kärnbränslet befaras ha smält igenom reaktorn och ned i betongfundamentet, vet ingen.

Japans nya miljöminister Shinjiro Koizumi har brutit med styrande Liberal­demokratiska partiets långa tradition av kärnkraftskramande och förespråkar utfasning. Men formellt är regeringens linje fortfarande att 20 till 22 procent av landets elförsörjning ska komma från atomenergi år 2030. I dagsläget är målet avlägset. Efter härdsmältorna stängdes landets samtliga 50 aktiva reaktorer för inspektioner. Bara nio har startat igen och tillsammans står de för tre procent.

Folktomma gator

Efter katastrofen var det folkliga stödet för avveckling starkt i hela Japan. Men minnet tycks blekna med tiden. Opinionsundersökningar visar att antalet kärnkraftsmotståndare sjunker med några procent för varje år.

I Fukushima är det inte lika lätt att glömma. Spåren är synliga. Radioaktivt avfall, avspärrningar och strålningsmätare på offentliga byggnader.

Men katastrofen gör sig också påmind genom det som inte syns och inte hörs. Genom det som inte längre är.

– Förut var det här en riktig stad, med alla funktioner som finns i en sådan, säger Tomoko Kobayashi.

Fem år efter härdsmältorna fick hon flytta tillbaka till det Odaka där hon är född och uppvuxen. Men återvändarna utgör en minoritet.

– Det är ungefär 3 600 som flyttat tillbaka hit. Innan var vi ­12 000. De flesta som vänt hem är över 60 år. Jag också, säger hon och skrattar.

Utanför är gatorna folk­tomma. De flesta affärer igen­bommade. Tomoko Kobayashi gör vad hon kan för att visa att det, i skuggan av historiens näst värsta kärnkraftsolycka, alltjämt finns liv i Odaka.

– Jag tog ett eget initiativ och började plantera blommor vid tågstationen. Då kan man se att det i alla fall finns några människor här som är aktiva.