EU:s utmaningar för att nå klimatmålen

I Parisavtalet uppmanas alla parter att skicka in planer för hur deras samhällen ska ställas om till 2050. Som en av de parter som vill vara ett föredöme i de internationella klimatförhandlingarna vill inte EU missa den chansen.

Men efter att kommissionen lagt fram underlaget ”En ren jord åt alla” där färdplaner för att nå olika utsläppsmål dras upp, har också hemläxan som krävs för att nå målen blivit allt tydligare.

Bland annat bedöms investeringarna i energisektorn behöva utökas med runt 40 procent varje år för att målen ska kunna nås. Det är inte en lätt övning för alla medlemländer. Bara i Sverige har det blivit en känslig fråga att ”bara” rusta upp elnätet, med höjda nätavgifter som en följd för konsumenterna. Det är då inte oväntat att ledare för länder med omfattande kolkraftsenergiproduktion börjar oroa sig.

Svåra diskussioner

Frågan är om Europas regeringar är redo att genomföra de reformer som krävs för att föra unionen i den riktningen. Under det kommande året väntas omfattande diskussioner mellan medlemsländerna innan EU gemensamt kan enas och skicka in sitt bud till FN:s klimatförhandlingar runt årskiftet.

Kommissionen lägger i ”En ren jord åt alla” fram åtta scenarion som kan nå allt från 80 procents utsläppsreduktion till nettonollutsläpp år 2050. Var unionen väljer att lägga ambitionsnivån kan få stora konsekvenser, inte bara för EU.

– Om EU skulle landa i att meddela att vi eftersträvar en utsläppsminskning med 80 eller 90 procent så innebär det i praktiken att vi slutar att sträva efter att nå 1,5-gradsmålet i Parisavtalet. Det skulle därmed göra det svårt att hävda att EU tar på sig en ledarroll i de globala klimatförhandlingarna, säger Ina Müller Engelbrektson, ansvarig handläggare på Miljö- och energidepartementet till Sveriges Natur och fortsätter:

– Det behövs stora parter som driver på för 1,5-gradersmålet i de internationella klimatförhandlingarna, så EU:s ambitiösa roll är viktigare än någonsin.

Påfrestande omställningar

Samtidigt innebär de högre målsättningarna en större omställning av samhället. Omställningar som också kommer att vara påfrestande för flera regioner, även om ekonomin generellt anses fördubblas av att satsa på den mest ambitiösa utvecklingen.

– Alla inser ju att om vi kommer överens om nettonoll till 2050 så måste vi ju sätta in åtgärder för att det ska ske, säger Ina Müller Engelbrektson.

Det är inte heller en fråga om ett ansvar som kan skjutas framåt, även om det vid en första anblick kan te sig som att 2050 ligger långt in i framtiden. Utsläppsreduktionen bara i Sverige behöver öka från några procent årligen till minst åtta. Det kan till och med krävas 15 procent om även ett klimaträttviseperspektiv läggs in, vilka delar av miljörörelsen önskar.

– De investeringar som vi gör de närmsta tio åren är avgörande för om 1,5-gradersmålet ska kunna nås, säger Ina Müller Engelbrektson.

– I det perspektivet har frågan om rättvis omställning blivit centralt i de inledande samtalen. Många låginkomstländer ser att det kommer att innebära krävande insatser för delar av deras samhällen. Deras frågor och oro kommer därför att behöva hanteras under det kommande året för att unionen ska kunna enas om en högre målsättning, säger Ina Müller Engelbrektson.

Stort ansvar på konsumenterna

Det läggs också ett stort ansvar på konsumenterna i en av de nettonollscenarier som föreslås.

– För att uppnå detta behöver vi medborgarnas deltagande, för deras val står för hälften av våra klimatavtryck. De behöver bland annat rusta upp husen smart, välja smarta transportsätt och producera sin egen lågutsläppsenergi, sa klimatkommissionären Miguel Arias Cañete när planen presenterades i november.

Hos lagstiftarna i ministerrådet pågår nu intensiva diskussioner. Inte bara hos miljö- och klimatministrarna, utan över ett brett fält. Konkurrensministrarna diskuterade frågan tidigare i veckan (https://www.consilium.europa.eu/sv/meetings/compet/2019/02/18-19/), och under våren planeras också 2050-strategin att behandlas i flera andra ministerråd för att få en bred förankring. Statscheferna planeras också redan i mars börja behandla strategin.

Gå långsamt fram

Men det är viktigt att inte forcera förhandlingarna, menar förespråkarna för en ambitiös linje. Annars befaras förhandlingarna landa i en situation där flera stats- och regeringscheferhamnar i en försvarsställning på grund av oro för befarade konsekvenser. Protester i Frankrike i stil med de gula västarnas reaktion mot höjda bensinpriser sitter på flera ledares näthinnor. Det är för bland annat Sverige viktigt att inte hamna i en situation där ”lägsta gemensamma nämnare” blir utfallet.
– Scenarierna baseras på beräkningsmodeller, och sådana väcker alltid frågor om vad som exempelvis stoppats in för att få fram de resultaten som påvisas.Alla de frågorna behöver få ett svar och konsekvenserna analyseras, säger Ina Müller Engelbrektson.

Hos de andra lagstiftarna i EU-parlamentet är frågan inte lika känslig. Under onsdagen röstade miljöutskottet dels för att målsättningen bör vara att absolut senast år 2050 nå nettonollutsläpp, dels för att målsättningen fram till 2030 ska höjas från dagens 40 till 55 procent utsläppsreduktion. Men, faktum är också att frågan inte är lika känslig eftersom parlamentet inte har ett direkt inflytande i frågan. Positionerna i de internationella klimatförhandlingarna tas fram i koncensus i ministerrådet. Från miljöorganisationshåll välkomnades dock ståndpunkten, som de nu hoppas kan genomföras i hela parlamentet.

– Uppmaningen att höja EU:s 2030 mål är särskilt välkommet, eftersom det är utsläppsminskningar mellan nu och 2030 som kommer att avgöra vårt svar på klimatkrisen. EU-parlamentarikerna svarar på det ökade trycket från medborgarna, med allt från ”strejkande” skolbarn till framväxten av klimaträttstvister, kommenterar Wendel Trio vid Climate Action Network.