Finsk reaktor i drift

Den 16 april togs den finska reaktorn Olkiluoto 3 i ordinarie drift, 14 år försenad och till okänd kostnad. Den ska nu gå för fullt till 2082 eller längre, enligt den finska regeringen.

En femte reaktor började diskuteras i Finland redan på 1970-talet, efter att två reaktorer från svenska Asea (i dag del av ABB) och två reaktorer från sovjetiska Atomenergoexport hade byggts.

Planerna stoppades efter Tjernobyl-olyckan 1986. De togs upp igen i början av 1990-talet. Flera offerter kom in varav Asea lade en, men 1993 röstade den finska riksdagen nej till att bygga en reaktor. Det ledde till att Asea lade ner sin konstruktion och marknadsföring av kärnkraft.

Finsk kärnkraft sista chansen

Det omtalade svenska ”tankeförbudet” (att efter Tjernobyl-olyckan inte ens fundera på ny kärnkraft i Sverige) gällde inte för export av reaktorer, men det fanns ingen exportmarknad. Finland var sista chansen.

År 2000 kom Industrins Kraft, TVO på finska, med en ny ansökan. Två år senare röstade riksdagen för.

Reaktorn skulle levereras av tyska Siemens och franska Areva till fast pris och nyckelfärdig, på Finlands västkust i höjd med Gävle. Det var första ordern på deras nya reaktor EPR (Europeisk Tryckvattenreaktor). Den är på 1 600 megawatt elektrisk effekt, världens största.

EPR är en fusion av tidigare tysk och fransk teknik med extra krav på säkerhet och verkningsgrad. Den är en komplex konstruktion, ”som att bygga en katedral inne i en katedral”, enligt kärnteknikprofessor Tony Roulstone vid Cambridge.

Fler beställningar

Olkiluoto var först i sitt slag, men skulle komma att drabbas av flera förseningar som dålig betong och vibrationer i pumpar. Medan byggnationen pågick kom en andra order på en EPR, från franska Flamanville 3, som började byggas 2007 och är minst 12 år försenad.

Nästa EPR-order blev de två kinesiska reaktorerna Taishan 1 och 2, med franskt delägande. De är i drift sedan 2018-2019, efter en försening på fyra till fem år, och har till och med 2022 stått stilla 30 procent av tiden.

Den främsta anledningen till att reaktorerna har stått still beror på ett årslångt stopp vid Taishan 1 2021-22. Vibrationer ledde till att skräp virvlade runt i reaktorn så att många bränslestavar fick sprickor, och radioaktivitet läckte ut.

Vad finska Olkiluoto 3 egentligen kostat att bygga vet ingen eftersom kostnaden bärs av leverantören. Däremot vet man att den franska EPR-reaktorn Flamanville 3 kostat åtminstone 150 miljarder kronor. Enligt det franska riksrevisionsverket dock mer än 200 miljarder.

Finlands näringsminister Mika Lintilä säger att Olkiluoto 3 ska producera 13 TWh el per år. Det betyder att reaktorn ska var i drift 92 procent av tiden. Det är en hög andel med tanke på att en reaktor måste ha någon månads stopp för bränslebyte och underhåll varje år, även om inga oplanerade fel förekommer.

Vindkraft täckte förlust

Finland’s greatest climate act står det med stora bokstäver på Industrins Krafts hemsida. Den tanken fanns redan 2006 då regeringen förklarade att Finland skulle använda reaktorn som det viktigaste medlet för att klara landets klimatåtagande enligt Kyoto-protokollet, dvs perioden 2008–2012. Den skulle minska klimatutsläppen med 8 miljoner ton per år.

Eftersom Olkiluoto 3 försenats kraftigt går det att konstatera att även utan ny kärnkraft minskade de finska utsläppen av växthusgaser från runt 80 miljoner ton 2002 till 48 miljoner ton 2021.

Samtidigt har Finland importerat el från bland annat Sverige. År 2021 exporterade Sverige 15 TWh (netto) till Finland.

Medan Finland satsade på att bygga ny kärnkraft så minskade Sveriges årsproduktionen av kärnkraft med ca 15 TWh från 2002 till 2022. Under samma period växte vind och sol i Sverige från noll 2002 till 36 TWh 2022 medan elförbrukningen sjönk med ca 15 TWh.

Sverige blev en stor elexportör, framför allt till Finland. I väntan på Olkiluoto 3 drevs alltså Finland i mångt och mycket av svensk vindkraft, och under senare år även av finsk vindkraft.

Läs också: Kärnkraftsutbyggnad fördröjer klimatomställning

Utebliven kärnkraftsrenässans

Olkiluoto 3 har dragits med en rad förseningar och förluster. Projektet var tänkt att bli startskottet på en kärnkraftsrenässans för tysk och fransk kärnkraftsindustri, men den uteblev.

Tyska Siemens lade ner sin kärnkraftsverksamhet 2011 både på grund av det utdragna och allt dyrare Olkiluoto-projektet och försening och det tyska beslutet att avveckla kärnkraften. De finska och franska företagen TVO och Areva stämde varandra på mångmiljardbelopp för förseningar och fördyringar.

TVO vann tvisten, men förlorade ändå 14 års produktion till en kostnad av många miljarder kronor. Halvstatliga Areva tog stora förluster, och aktien rasade. Bolaget ”omstrukturerades” så att det helstatliga Electricité de France (EDF) i stället kunde svälja förlusterna.

År 2015 sålde EDF in ytterligare två EPR till Storbritannien, med stöd av det statliga kinesiska företaget CGN, som gick med en tredjedel av investeringen. Sedan dess har inga fler EPR sålts.

Rejält tillskott

När Olkiluoto 3 producerar för fullt ska den ge ett rejält tillskott till Finlands elförsörjning, och kan stundtals vända import till export. Av det skälet har en stor sjökabel byggts mellan Forsmark i Sverige och Åbo i Finland. Den togs i drift redan 2011.

Kabeln bidrar delvis till stabilitet i det svenska elnätet, men samtidigt innebär det att ett eventuellt snabbstopp i Olkiluoto 3 även påverkar Sverige. Den 29 augusti förra året, under provdrift, inträffade ett sådant snabbstopp, vilket också påverkade Sverige.

Den finska regeringen hävdar att Olkiluoto 3 ska kunna gå på i ”minst” 60 år, det vill säga till år 2082, men att den tekniska livslängden ”kan vara avsevärt längre”. Det talas också om 80 år.