Flygekorren – finska skogens panda

En grov gran längs stigen har fått stammen fullklottrad med graffiti. Det känns osannolikt att denna skog i utkanten av Vasa, med motionsspår och motorvägsbrus, skulle vara hem för ett mytomspunnet gammelskogsdjur.

Men vid graffititrädet svänger forskaren Ralf Wistbacka av. Där bakom finns en gran med en av hans hundratals flygekorrholkar.

Holken ser ut som en vanlig fågelholk, men modell större. Ralf Wistbacka ställer upp en stege mot granen och klättrar upp för att lyfta holkens tak.

Han lyser ner i den med en ficklampa som sitter fastsurrad med tejp på ett skohorn. Han förklarar att skohornet är till för att lyfta undan skägglavstaket som flygekorrarna bygger inne i holken.

När han kommer ner för stegen har han ett djur i de handskbeklädda händerna som för tankarna till en chinchilla, men med ännu större, blanksvarta ögon. Den kunde ha varit en animerad japansk karaktär, skapad för optimal gullighet, med platt gråluden svans.

Sagovarelsen blir nu aningen tillplattad när den läggs i en genomskinlig plastpåse och hängs upp i en våg.

– 169 gram minus påsens vikt, säger Ralf Wistbacka.

Han förklarar att det rör sig om en mamma. Det betyder alltså att det finns något ännu gulligare. Strax kommer han ner med en unge, två månader gammal, som hänger sig fast i skjortan med tänderna.

– Aaaj… det är en hane, de bits mera. Jag har många röda fläckar i mina skrivhäften. Men det är inga farliga bett.

Med några snabba tångrörelser får ungen ett förgyllt örhänge med nummer 8535. Ralf Wistbacka har för sin forsknings skull öronmärkt flygekorrar sedan 1992. Våren 2023 doktorerade han vid Uleåborgs universitet med en avhandling om skogsbrukets påverkan på flygekorrar.

Flygekorren hotas av skogsavverkning

På den finländska rödlistan klassas flygekorren som sårbar. Den fortsätter att minska trots att dess rast- och parningsplatser har varit skyddade av EU:s art- och habitatdirektiv sedan 1997.

– Här har man lyckats neutralisera skyddet ganska effektivt, säger Ralf Wistbacka på lakonisk finlandssvenska.

Parnings- och rastplatserna får inte försämras eller förstöras genom till exempel skogsavverkning, men enligt myndigheternas direktiv räcker det att lämna 0,03 till 0,07 hektar runt boträdet, förklarar han, det vill säga en ruta på knappt 30 gånger 30 meter. Det är mindre än 1 procent av en honas revir. Om en sådan dunge lämnas på ett kalhygge försvinner flygekorren snart ändå, enligt Ralf Wistbacka.

– De har en instinkt som gör att de ger sig av från en sådan liten skogstofs.

Där har de varken tillräckligt med mat eller skydd mot fiender, förklarar han. Viktig mat är till exempel hängen från björk som flygekorrarna samlar ihop i vinterförråden. Denna diet färgar spillningen guldgul, och under nästa holk ligger små gyllene gryn strödda.

Snabba både i luften och på marken

Ralf Wistbacka kommer nerför stegen med en ny hona men släpper den snabbt.

– Den kändes väldigt rund så jag ville inte störa i onödan. Den ska nog ha ungar när som helst.

För att vara dräktig rör den sig häpnadsväckande snabbt. Flygekorren studsar fram över ett liggande mossbevuxet träd, klänger upp på en gren, kastar sig med utspänd flyghud, glider några meter och försvinner in i en tät gran. Som mest kan de glidflyga 70 meter, men då måste de starta i toppen av ett högt träd.

– När jag började trodde man att de var väldigt dåliga på att röra sig på marken, men det gällde en nordamerikansk släkting och det stämmer inte här som ni ser.

Flygekorrarna vill ha blandad skog

Ralf Wistbacka går genom ett midjehögt ormbunkshav. Denna djungel av högvuxna hundkex, hägg och tjockmagade granar känns ovanligt tredimensionell.

Flygekorrar kräver inga orörda urskogar men de trivs i en tät blandning av löv- och barrträd i olika åldrar. Där har de större chanser att komma undan sina många förföljare, som hermelin, mård, berguv, kattuggla och katt. De behöver även grova aspar med övergivna hackspettshål. Det låter kanske inte som orimliga krav, men det finländska skogsbruket har bekämpat lövträden hårt, särskilt under tidigare årtionden.

Flygekorren hade nog kunnat hitta bra skogar även i Sverige. Kanske kommer landhöjningar eller klimatförändringar att ta den till andra sidan Östersjön en dag, men än så länge når den inte närmare än till strax söder om Uleåborg. Där öppnar sig stora myrområden och åkrar som är svåra att ta sig förbi för den som helst rör sig från träd till träd. Åt öster däremot breder arten ut sig över nästan hela den ryska taigan. En sådan ”barrskogarnas panda” borde nå in i allas hjärtan och vara en tacksam symbol för bevarande av gammelskog, men det tycker inte alla.

Impopulära hos skogsbrukare

Enligt Ralf Wistbacka är flygekorrarna impopulära bland skogsbrukare eftersom deras boplatser får ett, visserligen litet, men absolut skydd. I områden med många rapporterade observationer blir det ofta olagliga kalhyggen, säger han.

– Arten är fredad, men det praktiska genomförandet är något annat. Markägande är heligt i Finland.

Samtidigt är de skyddade rutorna kring boet som sagt för små för att verkligen fungera, vilket är en av de viktiga slutsatserna i Ralf Wistbackas avhandling. Ju större områden med lämplig skog, desto fler honor överlevde, upp till en storlek på 4–6 hektar.

I ett av studieområdena fanns 800 hektar lämplig livsmiljö för flygekorrar i början av forskningsprojektet. 25 år senare var två tredjedelar förstörda av skogsavverkningar. Ralf Wistbacka befarar att situationen är lika illa i hela södra Finland.

Hyggesfri skog – inte alltid en fördel för flygekorren

År 2019 beslöt den finländska regeringen att hyggesfritt skogsbruk ska öka från 15 till 25 procent i statens skogar, men det är inte självklart att det hjälper flygekorrarna, enligt Ralf Wistbacka. I glesa skogar har de svårt att komma undan mårdar och andra förföljare.

Han tror att det skulle behövas en större andel skyddad skog, omkring 10 procent, och att ytterligare 10 procent får en mildare behandling. Han får stöd av flera finländska ekologer.

I dag är 3,6 procent av de produktiva skogarna i södra Finland skyddade. I hela Finland är samma andel 6,9 procent, vilket är i paritet med Sverige där 6 procent av den produktiva skogsmarken har formellt skydd, enligt Naturvårdsverket.

Även efter att hans avhandling är avklarad fortsätter Ralf Wistbacka att vandra mellan holkarna. Nu tittar han i stället på om skogsområden kan vara för stora.

I sin avhandling såg han att flygekorrarna klarade sig bäst på fläckar med lämplig miljö som var 5 till 10 hektar, men när fläckarna blev större än så gick det konstigt nog sämre. Han funderar kring om det kan vara så att större skogar också innebär fler fiender.

Om det är svaret är lösningen förstås inte att större skogar ska avverkas. Däremot att det är minst lika viktigt att skydda ett nätverk av halvstora områden av skog, anser Ralf Wistbacka.

Kollen av holkar fortsätter i Nya Sunnanvik, ett kommunalt grönområde med många små fritidshus och kolonilotter. De första fyra holkarna är tomma men under taket till den femte finns tre ungar som är stora nog att flytta hemifrån inom någon vecka.

En kvinna i röda trädgårdsvantar kommer och förundras över sagodjuren som bor på hennes tomt. Hon har aldrig sett mer än holken. Kvinnan berättar att hon sett en flygekorre en gång, vilket är långt ifrån alla finländare förunnat.

– Här skulle de kunna ha sitt flygspel, då behöver de lite glesare platser, säger Ralf Wistbacka och pekar mellan holkgranen och sommarstugan.

Om våren har flygekorrarna något som liknar ett luftburet tjäderspel. Flera hannar samlas kring en brunstig hona och flyger efter henne i hisnande fart. Den snabbaste och smidigaste hinner upp honan och får para sig.

Dessa årliga mästerskap i gammelskogsflygning skulle kunna bli en populär publiksport om arenorna var lite lättare att hitta till. Men bara att veta att de äger rum räcker ganska långt för att göra den nordiska skogen lite mer förtrollad.