Folktron lever i naturen

Naturen som både ond och god; som ett levande väsen i sig själv och dessutom befolkad av varelser som kan upplevas som ondsinta eller välvilliga. Genom tiderna har människans nära band till naturen, och behov av att förklara världen, gett upphov till en mängd berättelser, folklore, som levt vidare i folktron.

– Folklore är något som ständigt finns med oss. Man brukar säga att människan är en berättande varelse. Berättandet har varit oerhört viktigt sedan forntiden och kanske till och med skulle kunna sägas vara en del av det som har gjort oss till människor såsom vi är i dag, säger folkloristen och experten på svensk folktro Tora Wall.

Genom berättelserna tolkar vi omvärlden, landskapet och det som händer. Det är lika viktigt i dag som förr, men berättelserna ser förstås ut på ett annat vis nu eftersom vi lever annorlunda, säger hon.

Skogen är en plats för sagor

I var sin bok gör Tora Wall och etnologen Sara Bonadea George en djupdykning i folkloren och en fascinerande resa genom både naturen och kulturhistorien.

Tora Walls Skogen – i folktro, sagor och sägner (Bokförlaget Stolpe, 2024) berättar om växter, djur och allsköns oknytt och har skogen som sammanbindande tema. Från vikingatid och framåt, tills läsaren landar hos Ronja Rövardotter i Mattisskogen.

– Skogen som plats är väldigt viktig för mig personligen, och det är också en spännande plats om man är intresserad av olika former av folklore eftersom skogen är ett tema som återkommer. Den har länge varit en plats som är fylld med berättelser, säger Tora Wall.

I sin bok gör hon en grundlig genomgång av olika aspekter av folktro med koppling till skogen. Som ett smörgåsbord där man väljer vad man är intresserad av för stunden.

– Jag tänker att man ska kunna läsa de kapitel som man för ögonblicket känner att det här är viktigt för mig just nu, det här skulle det ge mig någonting att läsa.

Skogen är ett ämne som är aktuellt på många vis. Många har en relation till den eller är nyfikna på den. Folkloren kan ge ytterligare en dimension, tycker Tora.

– I alla mina böcker har jag haft någon sorts pedagogisk ambition att öppna de här världarna för människor. Det här var ett gyllene tillfälle att öppna upp skogen som plats och visa hur det även i ett folkloristiskt sammanhang finns en betydelse.

Att lyfta fram gångna tiders berättelser är viktigt för henne. De nordiska myterna och bondesamhällets sägner är en rik källa.

– Jag hoppas att man kan ta med sig skogen som en plats för berättelse och för fantasi, att ska hitta de här förhållningssätten till skogen, som finns gömt i de här berättelserna. Så kan man se den verkliga skogen på ett annat sätt.

Naturens symbolik spelgar sig i folktron

I Blodets blomma – växter i svensk folktro (Gidlunds, 2023) står den folkliga traditionen kring väsen och bibliska gestalter som kopplats till floran i fokus. Sara Bonadea George skildrar en förindustriell värld där naturen ständigt är närvarande och ofta ses som ett gränsland till det övernaturliga.

Örter och träd har makt att hjälpa eller förgöra, och där finns varelser som man gör bäst i att hålla sig väl med eller undvika: som skogsrået, näcken, tomtar, troll och spöken.

– Det handlar mycket om respekt för naturen och dess väsen, annars riskerar man sjukdom eller till och med död. Naturen i det förindustriella samhället var inte en idyll: det fanns ljus, mörker och gråskalor däremellan, säger Sara.

Naturen är full av symbolik och människorna ser spår av både Gud och djävulen i den. Och de söker förklaringar, kanske särskilt till det som är avvikande.

– Ta till exempel fräkenväxter som ser lite udda ut med sina knottror. Kring dem finns en berättelse om hur Gud och djävulen skulle tävla om att skapa ett gräs utan knottror. Gud skapade säven, men djävulen klarade inte det utan knottrade sitt gräs på led så det blev fräknar. Berättelsen blev ett sätt att förklara världen och på det viset blev den nog mer kontrollerbar och trygg.

Bibeln och dess gestalter var också en trygghet, och folktron översatte gärna bibliska företeelser till det svenska landskapet. Kristi törnekrona sades vara gjord av hagtorn, hans kors av eneträ eller asp. Växter som aldrig någonsin spirat i Mellanöstern.

Och boktiteln, ja, den syftar på johannesörten, som har kallats blodets blomma på grund av den röda färg man kan utvinna ur den och som i folktron associerats till såväl blodet från Johannes Döparens avhuggna huvud som det som rann från Kristi kors ner på örten.

Gammaldags mindfulness

Att leva närmare naturen innebär också att lägga märke till vad som händer i den, och det gjorde man i högre grad förr, enligt Sara. Man iakttog och funderade.

– Av gammal folklore kan vi lära oss väldigt mycket, skärpa iakttagelseförmågan och få en rikare upplevelse av naturen, säger Sara, som också brukar hålla i växtvandringar och undervisning på Biskops-Arnö folkhögskola.

Har du till exempel sett att en del blåbär ibland blänker svart i riset? Då har Hin gått där med nyblankade skor, berättar folktron i Ångermanland.

– Och en av mina favoritberättelser i boken är den om varför eken alltid bär löv. Det var så att en tid efter att Gud skapade världen kom Skam och tyckte att han fått för lite och bad om de barn som föds när eken inte har löv, och det skulle han få. Men efter det bär eken alltid löv, och går man ut på vintern så ser man att det är så, även om det ibland bara är några vissnade. Det är en otrolig naturiakttagelse, att gå från träd till träd och dra slutsatsen att eken alltid bär löv, det tror jag att många i dag skulle missa.

Förändrat synsätt på både skogen och växtriket

Men även om berättandet är människans ständiga följeslagare så skiftar förutsättningarna för det när människors levnadssätt ändras, menar båda författarna. Både skogen och växtvärlden har med tiden ändrat karaktär i människornas sinne. I dag är skogen en plats för återhämtning, undan från samhällets stress, ljud och fyrkantighet.

– Vi har en tillvaro där vi kan söka oss till skogen enbart för rekreation, men i bondesamhället var man kanske tvungen att ge sig av till skogen för att arbeta. Då blir ju skogen en yta som också kunde vara rent fysiskt farlig, säger Tora.

Och växtriket – det upplevdes som betydligt mer komplicerat och kunde bära på hot:

– Växtvärlden i dag är mer välvillig och skuggaspekten inte lika framträdande, säger Sara.

En sak är i alla fall säker, och det är att den som tar folklorens värld med sig på sina utflykter inte kommer att ha tråkigt. Tora säger att hon fick sovra hårt i arbetet med boken.

– Man kunde komma djupare in i ämnet än vad jag kanske tänkte från början, och det var väldigt roligt att känna att det liksom aldrig tar slut. Det är lite som när man går ut och hittar en stig och så nästa och nästa. Jag tycker det är väldigt roligt att känna att det även i fantasins skogar finns väldigt mycket kvar att utforska och upptäcka. Det känns lite som ett äventyr, och i skogen är det nog så att det alltid kommer att finnas mer.