Höjda röster från Amazonas

När det var som värst föreslog fiskaren João da Silva till sin fru Raimunda Gomes att de skulle elda upp sig själva tillsammans med sina sju döttrar. Han tänkte att kollektivt självmord var det enda återstående sättet att protestera mot vattenkraftverket Belo Monte som för andra gången skulle dränka familjens hus i en kolossal damm.

”Han hade förlorat förståndet”

Först hade han velat mörda chefen på energibolaget Norte Energia men i stället landade han i en djup depression som förlamade honom så att han inte kunde prata på ett halvår. Nu presenterade han sin groteska plan för hustrun.

– Han hade förlorat förståndet. Jag kunde inte följa med på den resan. Det var så mycket som var fel, säger Raimunda Gomes.

Vi sitter på golvet i ett enkelt vardagsrum i en fattig förort till Altamira. Den dammiga nybyggarstaden ligger alldeles nära dammbygget i norra Brasilien, på gränsen
mellan Amazonas regnskog och den västliga civilisationens reklamskyltar.

Raimunda Gomes berättar att hon åkte ut till familjens snart översvämmade hus på en ö i Xingufloden, där familjen länge levt som del av naturen själv. Hon fann att Norte Energia redan hade eldat upp allt. Inte bara byggnaderna hade förvandlats till aska, utan även katten och hönorna hade dödats.

Hon satte sig på den brända marken där huset stått och grävde ner fingrarna i jorden. Hon hade förlorat allt.

Nu brister Raiumunda Gomes ut i sång med händerna pressade mot vardagsrumsgolvet. När hon tystnar tittar hon upp med ett leende.

– Jag bestämde mig för att leva vidare. Sedan dess har ingen fått döda mina drömmar.

Raimunda Gomes kamp är väldokumenterad

Raimunda Gomes stämde Norte Energia i flera processer, hon hotade inspektörer och eldade upp deras båtar. När de erbjöd pengar mot tystnad höjde hon insatsen.

Hittills har hon bidragit till att 121 tvångsförflyttade familjer fått nya boenden och viss ekonomisk ersättning. Hennes personliga berättelse finns i dag i reportage, böcker, tecknade serier och poddar och utgör grunden för det futuristiska teaterstycket Altamira 2042 som visats i Brasilien, Kanada, USA och Europa.

– Jag har blivit en symbol för kampen. Och det finns ingen annan väg. Vi måste fortsätta med stolthet och framtidstro på alla sätt som är möjliga, säger Raimunda Gomes.

Läs också: En miljöförsvarare dödas varannan dag

Brasiliens farligaste stad

Kampen är dock både svår och riskfylld. I samband med dammbygget var Altamira Brasiliens i särklass farligaste stad med över 124 mord

per 100 000 invånare (Ökänt brutala Rio de Janeiro hade samtidigt 21,8 och gängkrigens Sverige har i dag 1,12).

Nästan alla i Altamira känner någon som mördats, ibland med automatvapen i offrens egna trädgårdar. Människorättsaktivister som Raimunda Gomes är extra hårt utsatta. Hennes fiender har makt, pengar och kontakter.

Hon tar hoten på yttersta allvar och har vidtagit säkerhetsåtgärder för sig och familjen, men är inte mer rädd än absolut nödvändigt. Hon menar att ingen längre kan tysta henne.

– De kan döda mig men vid det här laget är det bara dålig pr.

”Världens centrum”

Den brasilianska författaren Eliane Brum och hennes man, Jonathan Watts som är korrespondent för den brittiska tidningen The Guardian, sitter på en stor öppen terrass omgiven av frodiga unga träd. Parets nybyggda hus ligger i ett återvuxet skogslandskap strax söder om Altamira.

På gården hörs det avgrundsdjupa brölet från en vrålapa. Under torrperioden lyser kvällshorisonten av anlagda skogsbränder.

– Det här är världens centrum. Det är inte något retoriskt, utan en uppenbar verklighet. Planetens mittpunkt är där livet finns och utmanas, inte där våra finansiella aktiebörser råkar vara placerade. Vi måste kräva en omskrivning av periferi och centrum, säger Elaine Brum.

Hon har bevakat Amazonas i årtionden och intervjuat hundratals av alla dem som drabbats av bygget av Belo Monte-dammen. Öden såsom Raimunda Gomes och João da Silvas är viktiga i flera av hennes böcker och reportage. Själv hade hon byggt en blomstrande karriär i den sydbrasilianska storstaden São Paulo, ”ett bekvämt västerländskt liv”, säger hon, men någonting skavde i henne. Gradvis insåg hon att det inte räckte att skriva om kampen för Amazonas på avstånd.

Stormöten om skogsskydd

För några sedan flyttade hon nästan 300 mil norrut hit till Altamira. Det var ett ideologiskt ställningstagande.

– Vi är kollektivt ansvariga för att nya generationer kan bli befriade från allt det europeiska, västliga, patriarkala, manliga, binära, förstörande. Det var den sortens tänkande som tog oss till denna bedrövliga tid. Och i det arbetet har vi mycket att lära av de människor som förblivit del av naturen, men då måste vi vara här på plats och lyssna, säger hon.

Hennes grupp har arrangerat flera stormöten med tusentals deltagare långt ute i regnskogen. Till ett av mötena, i Terra do Meio mitt i skogen, samlades urfolk från många grupper, traditionella flod- och skogsfolk och ättlingar från förrymda slavar för att diskutera skogsskydd.

Regnskogen kan omvandlas till savann

Ledande forskare som arkeologen Eduardo Neves och agronomen Antonio Nobre höll stora publika föreläsningar om avancerade förkoloniala civilisationer i Amazonas. De beskrev hur regnskogen kunde vara på väg mot en katastrofal brytpunkt och omvandlas till savann.

Representanter från Exctinction Rebellion och Fridays for Future kom från Europa med segelbåt för att lyssna, lära och inspirera. Rörelsen kallas Amazônia Centro do Mundo (Amazonas som världens centrum) och syftet är att ändra bilden av människans relation till Amazonas och livet på den planet som vi är en del av.

– Det är ett stort samtal. En grundläggande förskjutning.

Läs också: Svenskt bistånd till diktaturens Nicaragua

Mediehus av lokala krafter

Hennes man Jonathan Watts har tidigare varit stationerad för The Guardian i Tokyo, Beijing och Rio de Janeiro, men är sedan ett och ett halvt år tidningens permanent utsända i Altamira. Det är en ovanlig postering.

– Business as usual fungerar inte och då fungerar inte journalism as usual heller. Klimatkrisen har nått en desperat nivå och Amazonas närmar sig en punkt bortom räddning. Vi kan inte bara fortsätta skriva fina historier från våra vanliga kontor, säger han.

Tillsammans med flera kollegor har paret startat mediehuset Sumaúma för att ge en ny version från ”världens centrum”. Basen är ett webbmagasin som producerar trespråkig grävande journalistik från Amazonas. På sikt är tanken att Sumaúma ska spridas till andra platser och i varje sammanhang drivas av lokala krafter.

– Den som kan berätta äger sin historia och kan formulera sin framtid, säger Eliane Brum.

Workshops om berättande

En kärnverksamhet är initiativet Micélio, döpt efter de svampmycel som binder samman livet i skogen. Insatsen består av regelbundna workshops med deltagare som valts ut som representanter för sina sammanhang: urfolk, skogsmänniskor, fiskare, gummitappare, unga förortsbor och folk som förflyttats av dammen.

De får lära sig klassisk journalistik, men formatet fångar också in nya berättelseformer genom att lära av deltagarnas egna sätt att skapa historier, muntligt, visuellt, fysiskt, poetiskt, och bortom västvärldens sätt att utrycka sig.

Eliane Brum ser Sumaúma och Micélio som tydliga brott mot traditionell journalistik.

– Journalister utifrån är oftast kolonister när de kommer till Amazonas. De är inkapabla att beskriva skogen från skogens eget perspektiv. I stället blir det berättelser om marknadsandelar där skogen beskrivs som en service för samma finansiella system som orsakat skogens förstörelse. Det är knappast samma strukturer som kommer att rädda regnskogen, säger hon.

Genom att låta historierna bottna i skogen och att låta skogens invånare själva berätta och äga historierna vill hon skapa en motvikt. En brygga mellan dagens journalistik och morgondagens oumbärliga historier.

Den lilla byn Mïratu ligger på udden där Xingufloden gör en stor krök, Volta Grande do Xingu. Byn är del av reservatet Paquiçamba för urfolket juruna.

Invånarna lever av småskaligt jordbruk och ett allt svårare fiske i vad som en gång var ett av Amazonas mest myllrande fiskevatten. Här fanns minst 26 endemiska, platsunika, fiskarter.

Vid Mïratu leds nu 70 procent av flodvattnet genom Belo Monte-dammens turbiner och de unika forsarna ligger ofta helt torra. Byborna kallar Belo Monte för ”världens slut”.

Kanadensisk guldgruva hotar

Det kan bli ännu värre. Nu pågår nästa kamp mot ett jätteprojekt som skulle utplåna även husen uppe på land. Det kanadensiska bolaget Belo Sun planerar en stor guldgruva här.

Mïratus bylärare, Natanael Juruna, tar emot i ett av klassrummen och vi sätter oss i skolbänkar byggda för tioåringar. Skolan är överlevnadskampens epicentrum, säger han.

När dammen byggdes togs ingen som helst hänsyn till urfolkens liv och behov.

– Men det är en ny tid nu. Skogen har ett värde för hela världens klimat och den här gången måste de som bestämmer lyssna på oss. Vårt, skogens och flodens värde är långt större än en gruvas, säger Natanael Juruna.

Läs också: En brasiliansk urkraft kandiderar

Två nya vapen

I nästa strid har byn tillgång till två helt nya vapen: data från miljöövervakning och en kraftigt förstärkt självkänsla.

För att skapa miljödata har byns fiskare under ett årtionde registrerat varje fångst i tabeller som skickats till forskare och lagts i databaser. I partnerskap med en rad andra byar, universitet och den viktiga civilsamhällesorganisationen Instituto Socioambiental har de kartlagt de exakta långsiktiga effekterna av Belo Monte.

Med faktabaserade analyser kan byborna hitta nya juridiska vägar att utkräva ansvar, begära högre vattenflöden och med sakkunskap argumentera mot nya ”utvecklingsprojekt”.

– När vi kan bevisa att ordet utveckling i själva verket betyder raka motsatsen kan vi skapa kraft att överleva, säger Natanael Juruna. Det andra vapnet, självkänslan, bygger på ett sällsamt händelseförlopp med kulturellt återskapande.

Invånarna i Mïratu är ättlingar till överlevarna av de grova övergrepp och mord som genomfördes på urfolksinvånarna längs med Xingufloden i flera omgångar från 1930-talet och framåt. På flykt undan massakrer splittrades jurunafolket i två grupper.

De som blev kvar på sin ursprungsmark i Volta Grande do Xingu blev starkt influerade av vita européer och glömde stora delar av sin kultur, delar av relationen till naturen och alla språk utom portugisiskan. För en tid sedan återfann de dock sin andra hälft: en grupp från samma stam som flytt till grannstaten Mato Grosso där de bott i ett avlägset skyddat område och kunnat bevara språk, danser och traditioner.

Läs också: Gröna klimatfonden avvecklar miljardprojekt

Efterlängtat återseende stärker identitet

Med hjälp av den knappa ekonomiska ersättningen från Belo Monte begav sig en liten delegation från Mïratu för att leta efter sina släktingar. De fann dem, drack ceremoniell caxiri, en milt alkoholhaltig dryck av fermenterad kassavarot, och kom fram till att de måste samarbeta.

Sedan dess har gruppen i Mato Grosso varit på besök på sina förfäders mark och skolan i Mïratu undervisar nu barnen i jurunafolkets språk. Det har inte talats där på över tre generationer.

– Med tillgång till vårt eget språk och vår egna kultur kan vår identitet fortsätta att förändras utan att förloras, säger Railane Juruna, 19 år.

”Det finns en enorm kraft i vårt kulturella minne”

För en tid sedan var hon en av byns representanter i Sumaúmas berättarskola Micélio. Där producerade hon och vännen Weslane Juruna podden Volta Grande dos Juruna (Jurunafolkets återkomst) som nu ligger på Sumaúmas hemsida och olika lyssningsappar.

För sin podd har Railane och Weslane undersökt effekterna av Belo Monte och återföreningen med en annan version av sitt eget folk. De har intervjuat invånare i byn och fått professionell hjälp att producera berättelsen.

Vi står invid fiskebåtarna nere vid floden i skymningen, framför oss har några av kvinnorna just slutat tvätta kläder och barnen leker i vattnet. Railane Juruna håller sonen Noah i famnen.

– Det finns en enorm kraft i vårt kulturella minne. Vi lär oss om vårt folk och vår kultur, och vi har lärt oss att utrycka oss. Det kommer att vara viktigt för framtiden, säger hon.