I störtflodens spår

Det började som ett avlägset muller. Yousuf Gulab var den första som lade märke till det, och på bråkdelen av en sekund vad han på fötter.

”Ut! Spring mot bergen!”, skrek han medan han räknade in barn och barnbarn. Innan alla hade hunnit ut ur huset hade mullrandet vuxit till ett dån.

Yousef Gulab rusade ut på gården. Han lossade repet som höll familjens ko fjättrad vid en krokig trädstam samtidigt som han kastade en blick upp mot berget.

Han var medveten om att det bara var en fråga om sekunder innan de kraftiga regnen skulle skapa en störtflod nedför slutningen och svepa med sig allt i sin väg: människor, djur och byggnader.

Med kon i släptåg sprang han så fort hans 95-åriga ben bar honom i riktning mot berget på andra sidan dalgången. Bakom sig hörde han hur jordmassorna kom närmare.

– Det är inte första gången som vi råkar ut för en störtflod här i byn, men det här var helt klart den värsta jag upplevt, säger Yousef Gulab.

Grannen Abdul Qudus nickar instämmande. Han böjer sig ner och krafsar med fingrarna i den grå, finkorniga massan som täcker landskapet. På en del ställen utgör den ett flera meter tjockt lager av det som störtfloden dragit med sig.

Det har gått snart sex månader sedan den senaste störtfloden drabbade byn Olar i distriktet Baharad, i Afghanistans nordligaste provins Badakhshan. Den mäktiga bergskedjan Hindukush med sina spretiga snöklädda toppar går som en ryggrad genom provinsen. Allt liv försiggår i skuggan av bergen. I dalgångarna rinner kristallklara floder.

Lät som en stridsvagn

När störtfloden kom var Abdul Qudus inte hemma. Han befann sig i provinshuvudstaden Faizabad för att uträtta ärenden.

Det hade regnat i flera dagar, berättar han. Ett häftigt ihållande regn.

– Jag lämnade byn tidigt på morgonen, men flera av mina grannar var ute på åkrarna och jobbade. På bara några sekunder förstördes hela skörden.

Ytterligare en granne, Mohammad Akram, var ute och arbetade på fälten när störtfloden kom. Sammanlagt drabbades tre byar i området.

– Den kom därifrån. Över bergskammen och ner i dalen, säger Mohammad Akram.

Han pekar upp mot en skreva. Så blir han tyst några sekunder, som om han återupplevde allt igen.

– Det första tecknet är ljudet. Som en stridsvagn som närmar sig.

Han har upplevt flera krig och varit med om att driva ut både ryssar och amerikaner ur landet.

– Sedan börjar marken röra sig. Det är en våldsam kraft, och ju längre ner för berget den kommer desto större blir den.

Störtfloderna runt Olar började komma för 10-15 år sedan. Männen minns inte exakt, men de vet med säkerhet att de blivit allt fler och allt kraftigare de senaste tre-fyra åren.

– Förr var all mark häromkring odlingsmark, och när det regnade kom det bara vatten vilket var bra för odlingarna. Nu drar vattenmassorna med sig sten och grus och förstör allt.

”Utsattheten har fått människorna här att överutnyttja naturresurserna. Det blir en ond cirkel.”

För människorna i Olar är störtfloderna återkommande katastrofer. Badakhshan är en av Afghanistans fattigaste och mest isolerade provinser. Den ekonomiska situationen var svår redan innan, men den finansiella härdsmälta som drabbade landet efter att talibanerna tog makten i augusti 2021 har gjort möjligheterna till ett drägligt liv näst intill obefintliga.

Kombination av regn och torka

Orsaken till att störtfloderna ökat i antal är en kombination av flera faktorer: de pågående klimatförändringarna, med häftiga regn på våren och extrem torka under resten av året, drygt 40 år av krig, utbredd fattigdom, en matkris som räknas som en av de svåraste i världen och inte minst okunskap, säger Behzad Bawar, programchef för Norska Afghanistankommittén i Badakhshan och nationell rådgivare i frågor som rör klimatförändringar.

– Människor i nöd gör det de måste för att överleva. När deras marker förstörs söker de sig längre upp i bergen i jakt på betesmark och ved att värma husen med. De har skövlat skog och buskar och låtit får och getter äta upp det gräs som fanns på sluttningarna. Följden har blivit att det inte längre finns något kvar som binder jorden. När de häftiga regnen kommer på våren sveper de med sig en del av berget. Utsattheten har fått människorna här att överutnyttja naturresurserna. Det blir en ond cirkel, där en faktor påverkar en annan, säger Behzad Bawar.

Han tillägger att det inte är vattnet i sig som är problemet, utan kombinationen av häftiga regn och torka. Marken kan inte absorbera de stora vattenmassorna.

Den akuta matkrisen i Afghanistan är en av världens svåraste. Enligt FN lever mer än hälften av landets befolkning på eller under gränsen till svält. Ofattbara 95 procent, drygt 36 miljoner människor, har inte tillräckligt med mat för att äta sig mätta.

Abdul Qudus har totalt två hektar odlingsmark. Fram till för tre, fyra år sedan odlade han flera sorters grödor: vete, korn, potatis, lök och meloner. Vete är en basvara i Afghanistan, men mest lukrativa är ändå melonerna, säger han.

– Vi hade mer än vi behövde. Överskottet sålde vi. Men de senaste åren har störtfloderna förstört mer än 80 procent av min mark. I dag klarar vi oss inte på det som marken ger.

Han blickar ut över fältet. En del av stenbumlingarna som drogs med i störtfloden är gott och väl två meter i diameter.

Nu ligger de utspridda i landskapet, omöjliga att flytta för den som inte har råd att hyra dyra maskiner. Det har ingen i byn.

– Vi har pratat om att vi ska hjälpas åt att röja en del av fälten för hand, men det går långsamt och är väldigt slitsamt.

Han börjar gå uppför berget, i riktning mot familjens hus som ligger gömt bakom en hög stenmur precis i utkanten av byn. Trots sin ålder går han med raska steg.

Han berättar att han är född i byn och att marken tillhört hans släkt i generationer. Byvägen upp till huset, som gått här i så länge någon minns, är i princip bortspolad.

Precis norr om husets trädgård ligger en stor stenbumling som störtfloden fört med sig. Som genom ett mirakel bromsades den upp precis innan den nådde huset och blev till en vattendelare som fick resten av jordmassorna att vika undan.

Hans röst bryts. Han har svårt att hålla tårarna borta. I hans enkla hem lever 20 personer ur olika generationer under samma tak.

– Nästa gång har vi kanske inte samma tur. Om vi inte lyckas få ett slut på störtfloderna kommer både byn och det som finns kvar av odlingsmarkerna odlingsmarkerna att vara borta inom
några år.

Bönderna i Orla vet vad som krävs för att få stopp på den negativa utvecklingen. De måste återplantera träd och buskar som avverkats och sluta valla sina får på bergssluttningarna för att binda marken. Dessutom behövs det murar som skyddar odlingarna och styr om vatten- och jordmassorna när de kommer rullande nerför berget.

– Nu när vi ser konsekvenserna så förstår vi hur dumt det var av oss att avverka allt. Vi behöver återställa det vi förstört, men till det har vi inga resurser, säger Abdul Qudus.

Det är tydligt att det finns en besvikelse gentemot regeringen, och då inte bara mot den nya talibanregimen utan också mot den tidigare demokratiskt valda regeringen.

– Den gamla regeringen hade resurser att hjälpa oss men gjorde den inte. Den var korrupt och pengarna kom inte befolkningen till del. Talibanerna säger att de vill hjälpa oss, men har varken de ekonomiska resurserna eller de kunskaper som krävs, säger Abdul Qudus.

Bygger upp för hand

Ett par timmars bilresa öster om provinshuvudstaden Faizabad ligger distriktet Shuhada. Vägbanan kantas av snöklädda bergstoppar. Nere i dalgången flyter den över 30 mil långa Kokchafloden.

Ju längre bort från provinshuvudstaden vi kommer, desto smalare och gropigare blir vägen. På drygt 1 800 meters höjd, i byn Pejuj, övergår den i en smal stig. I utkanten av byn, mot bergssidan, håller en grupp män på att bygga en skyddsmur i gråsten och betong – fyra meter hög och närmare 300 meter lång. Allt arbete utförs för hand med enkla verktyg.

Pejujs byäldste, Arshad, är en liten mager man med stort hennafärgat skägg. Han berättar att byn drabbats av flera våldsamma störtfloder de senaste åren.

Störtfloderna gröper ur och underminerar berget och nu riskerar byn att dras med ner i ravinen om inget görs. Skyddsmuren ska få jordmassorna att vika av i en annan riktning.

Invånarna i Pejuj är luttrade. 40 år av krig har haft härdande effekt. Området anses vara ett av de mest konservativa i landet, och inställningen hos befolkningen är att man vill bli lämnad ifred.

Därför valde många att stötta talibanerna i det senaste kriget mot USA och dess allierade. Byn utgjorde länge frontlinje i kriget, berättar Arshad. De senaste åren har fler än 100 bybor dött i drönarattacker och strider.

Sedan talibanerna tog makten har säkerheten blivit mycket bättre. Nu är den bra, konstaterar byäldsten. Ingen behöver längre vara rädd att dö i strid, i stället är det klimatförändringarna som utgör det stora hotet.

Precis som på många andra håll i Afghanistan är störtfloderna bara ett av symtomen på hur sårbart landet är. De häftiga vårregnen har de senaste fem–sex åren följts av extrem torka. Glaciärer som smälter i allt snabbare takt har också bidragit till obalansen.

– Förr sipprade vattnet ner, även under sommaren. Det gjorde att vi hade tillgång till rent vatten, både att dricka och till våra marker året om, säger Arshad.

En gammal handgrävd kanal löper längs sidan av ravinen. På flera ställen har den rasat samman. Byäldsten berättar att varje år när störtfloden kommer slammar kanalen igen vilket innebär veckor av hårt arbete att återställa den igen.

I ett försök att lösa problemet bygger man med stöd av bland annat Norska Afghanistankommittén en akvedukt på toppen av muren. Därifrån är tanken att vattnet ska ledas i kanaler genom byn och vidare ut till fälten.

Muren och akvedukten löser inte bara problemet med störtfloderna, de skulle även lindra den akuta matkris som numera råder.

– En majoritet av familjerna i byn livnär sig på jordbruk. Om de kan fokusera på att odla i stället för att reparera skadorna som störtfloden orsakat skulle det innebära ett stort lyft för hela byn, avslutar Arshad.