Kampen för att rädda tumlaren
Ny teknik gör det lättare att förstå och skydda den hemlighetsfulla tumlaren, den enda valen i svenska vatten. Men det är bråttom. I Östersjön balanserar den på utrotningsgränsen och ny forskning visar på snabba nedgångar även längs västkusten.
Ett frustande hörs strax bakom båten och plötsligt simmar tumlare överallt runt oss. Triangelformade ryggfenor dyker retfullt snabbt upp ur vågorna och försvinner.
Fotografen Emil Malmborg jagar hit och dit med sitt långa teleobjektiv, det är omöjligt att veta var de ska dyka upp nästa gång. Vi räknar till åtta småvalar innan de är borta igen, lika plötsligt som de kom.
Här, runt halvön Kullaberg i nordvästra Skåne, kan man fortfarande möta många tumlare när man rör sig ute till havs – med lite tur. Johanna Stedt som är doktorand vid Lunds universitet och kollegan lektorn Per Carlsson ser någon eller några nästan varje gång de är ute med sin lilla forskningsbåt.
LÄS MER: ”Sverige har ett särskilt ansvar för den hotade Östersjötumlaren”
Men i Östersjön är djuren så få att de inte går att inventera med traditionella metoder längre. Den senaste större uppskattningen av populationen med ljuddetektorer, Sambah som utfördes mellan 2011 och 2013, kom fram till att det inte finns fler än några hundra kvar.
Det största hotet i dag är bifångst, att snärjas i fiskenät och drunkna. För Östersjötumlarna kan hela beståndet slås ut om en enda hona fastnar.
Tumlarna runt Kullaberg hör till Bälthavspopulationen som skiljer sig genetiskt från Östersjötumlarna. Bland annat är skallformen lite annorlunda.
Även om de också minskat drastiskt under andra halvan av 1900-talet har tätheten varit mycket högre här i de svensk-danska sunden och Kattegatt, något som också gör det möjligt att forska på djuren här.
Ny studie visar på snabba nedgångar
Nu visar en ny studie av svenska, danska och tyska forskare på snabba nedgångar även i Bälthavspopulationen. Räkningar från flyg och båt som gjorts sedan 2005 visar att beståndet mer än halverats på 18 år till cirka 14 000 individer.
Enligt studien får inte fler än 24 tumlare per år dödas om populationen ska kunna återhämta sig. Bara i svenskt och danskt fiske bifångas ungefär 900 djur varje år.
– Väldigt långt från en hållbar nivå alltså, säger Johanna Stedt.
Hon är själv uppvuxen i Lerhamn på södra delen av Kullaberg och har fått med sig ett starkt engagemang för havet och tumlarna.
Med sin forskning hoppas hon kunna öka förståelsen för de skygga djurens villkor och vardag, och hur de hotas av mänskliga aktiviteter.
– Vi vet mycket mer om tumlare nu än för 30 år sedan, men saknar fortfarande väldigt mycket grundläggande kunskap för att kunna skydda dem.
Tumlarna samarbetar mer än man trott
Små marina däggdjur som bara kommer upp till ytan helt kort är svårstuderade. Teknikutvecklingen har dock gett nya möjligheter. Och flera överraskningar.
De drönarstudier som Johanna Stedt har arbetat med tillsammans med danska forskare visar till exempel att tumlarna samarbetar mycket mer när de jagar än man tidigare har förstått.
Jämfört med släktingen flasknosdelfin har tumlarna setts som ganska osociala djur som inte lever i stabila grupper. Till bilden hör att tumlarna inte ”pratar” med varandra med visslingar som delfiner gör.
Men båda arterna använder en sorts ekolod i sitt födosök, precis som fladdermöss. De sänder ut korta serier med högfrekventa klickljud och lyssnar efter ekot för att hitta rätt.
Använder klicken för att kommunicera
– Tumlarna använder klicken också för att kommunicera, till exempel mellan mammor och kalvar. Kanske genom att variera mellanrummet mellan ljuden. Men förmodligen har de inte lika stor ”vokabulär” som delfinerna, säger Johanna Stedt.
I drönarfilmer från danska vatten har forskarna kunnat se att tumlarna tar olika roller när de jagar tillsammans, ungefär som vargar eller lejon gör. Några driver fram, andra ligger på lur eller håller ihop stimmet.
– Det tyder på att de kommunicerar och delar upp uppgifter mellan sig, ett ganska avancerat samarbete.
Man vet fortfarande inte hur jaktgrupper bildas, om de är tillfälliga eller kanske byggda på släktskap.
– Det vore till exempel intressant att veta om äldre tumlare har mer komplicerade uppgifter än yngre. Tyvärr är tumlare väldigt lika varandra, så det är svårt att känna igen individer.
Men det går att identifiera djur utifrån märken och skador på rygg eller fena. Ett långsiktigt projekt som Johanna Stedt jobbar med är att sammanställa en fotokatalog med olika individer.
Drönare är ett viktigt redskap även i forskningen vid Kullaberg. Högst uppe på klippan vid fyren, med milsvid utsikt västerut, varvar masterstudenten Dinah Hartmann upp propellrarna på en liten kameraförsedd farkost.
Hon skickar ut drönaren på en förprogrammerad sex kilometers rutt för att filma vattenytan och tumlarna som rör sig där. Djuren kan vara under vattnet upp till fem minuter men är oftast uppe och andas var trettionde sekund, så de flesta kommer att registreras.
Solljuset blänker i skärmen. Det är svårt att se vad kameran fångar upp under färd men lättare i efterhand när filmerna analyseras, berättar Dinah Hartmann.
Viktigt område för tumlarnas reproduktion
Hon har delat upp västra Kullaberg i sex områden, plus ett utanför Arild på nordsidan. Alla platser filmas ett par gånger i veckan under sommaren.
– Jag undersöker vilka områden som tumlarna föredrar och hur djuren samspelar, säger hon.
Kullaberg verkar vara ett viktigt område för reproduktion, mammor med kalvar syns ofta.
– Troligen samlas de här för att det finns säker och bra tillgång till fisk, säger Johanna Stedt.
Tumlare måste äta hela tiden, efter tre dagar utan mat dör de. Mammor med kalvar som diar är särskilt beroende av bra tillgång på mat.
Drönarprojektet ska förse länsstyrelsen med vetenskapligt underlag för att åtgärder inom de skyddade områdena runt halvön ska bli så effektiva som möjligt.
En viktig bit är att minimera störningar från fritidsbåtars propellrar och ekolod. Mycket ljud i vattnet stressar tumlarna och stör deras navigering och kommunikation. Båtar som kör snabbt är mindre förutsägbara och svårare att hinna upptäcka.
– Störningen blir mer intensiv och ger en starkare stressreaktion som stör naturliga beteenden som födosök och digivning, säger Johanna Stedt.
Veckan innan vårt besök fick hon ta hand om en övergiven kalv som strandat några kilometer härifrån.
– Den var nästan nyfödd. Man ser det på att fenan är lite böjd efter att ungen legat i magen. En liten bit av navelsträngen satt också kvar. Sådant gör ont i en, man vill trösta men kan inget göra.
Utan mamman gick kalven inte att rädda. Enligt Johanna Stedt finns det tre möjliga orsaker: att mamman dött eller fått komplikationer vid födseln. Närgångna båtar kan också ha separerat henne från kalven.
Året före dog en annan kalv efter det att en grupp vattenskotrar hade kört omkring i området under lång tid.
– Det är troligt att skoterkörningen och ljuden påverkade så att kalven kom ifrån mamman. Hittar de inte tillbaka till varandra snabbt är det kört.
Mammorna ”parkerar” kalvarna
Havet ligger spegelblankt utanför hamnen i Mölle på sydsidan av Kullaberg. Det är tidig morgon men solen värmer redan när forskningsbåten rundar piren och tar fart mot udden nedanför fyren.
Med ombord finns utrustning för att registrera tumlarklick, spela in andra ljud i vattnet och mäta strömhastighet.
Ett par små fenor bryter den lugna ytan en bit från båten. Två kalvar som simmar tillsammans. Längre ut ser vi ett par fenor till.
Se en drönarfilm med mamma och kalv tillsammans (filmat av Sara Torres Ortiz, Syddansk universitet).
– Det här beteendet har jag aldrig sett här tidigare, men ganska ofta i drönardata från Danmark. Vi tror att mammorna ger sig i väg för att fånga fisk och ”parkerar” kalvarna. Sedan signalerar de när det är dags för dem att komma, säger Johanna Stedt.
Mammor och kalvar håller oftast avstånd till båtar och människor, men andra tumlare kan vara nyfikna och komma nära. Särskilt har det hänt när hon och Per Carlsson samlar in plankton med en stor håv för att studera tumlarnas samspel med plankton och fiskar.
Vi stannar utanför fyrklippan för att sänka ner utrustning på några utvalda ställen. Tumlardetektorerna placeras ut på ungefär 25 meters djup.
En av strömmätarna hamnar för högt upp och riskerar att bli påkörd av andra båtar. Johanna Stedt försöker plocka upp den med båtshaken men den är svår att nå. Till slut får hon hoppa i för att fånga den. Strömmen är stark och hon får kämpa för att komma upp i båten igen.
– Det är väldigt strömt här vid spetsen av udden, det finns skräckhistorier om folk som hoppat i och dragits med.
Strömmarna varierar på olika djup. En hypotes som forskarna vill testa med mätningarna är att omrörningen av vattnet lockar plankton och fisk och därmed tumlare.
– Kullaberg är tumlartätt, men det finns också stora skillnader mellan platser som ligger helt nära. Vi vill veta vad som driver det.
Längre ut till havs ser vi skränande trutar över ett upprört vattenparti. På lite närmare håll syns stänk och mörka blänk i skummet, spolformade kroppar som tycks leka tafatt i mjuka bågrörelser.
Det kallas feeding frenzy, berättar Johanna Stedt. Djuren samlas kring ett fiskstim som till ett vilt kalas.
Kalas är det också för fotografen med en hel grupp tumlare som jagar på samma plats. Om det handlar om ett aktivt samarbete som det Johanna har sett på drönarfilmerna går inte att avgöra.
– Men både fåglar och tumlare drar nog nytta av att det blir en kaotisk situation och förvirrande för fiskarna, säger hon.
Fritidsbåtar påverkar tumlarna negativt
Resultaten från mätningarna som påbörjades vid vårt besök förra sommaren var inte klara kort före artikelns publicering, men analysen av drönarfilmerna visar att fritidsbåtstrafik påverkar negativt. En minskning av kalvar och tumlare märks även runt Kullaberg.
– Vi såg inte så många som vi hade väntat oss, något som kan stämma med den nya forskarstudiens resultat. När jag gjorde visuella observationer från berget för tio år sedan såg jag fler tumlare per tidsenhet, säger Johanna Stedt när vi hörs på telefon.
För att minska bifångstrisken tycker hon att ökad användning av tumlarskrämmor på näten, så kallade pingers, kan vara en tillfällig lösning.
– Samtidigt innebär det också att man skrämmer i väg djuren från områden där fisken uppenbart finns. Det blir oundvikligen en konflikt.
När det gäller Östersjötumlarna tror hon inte att pingers räcker långt.
– För att de ska få en chans att återhämta sig handlar det snarare om att stoppa allt fiske.
