Karin Lexén: ”Det politiska system vi har idag räcker inte”

Vad hade du för förhoppningar om COP 29?

– Jag hade önskat att det blev en tydlig markering i slutdeklarationen att snabbt accelerera omställningen eller minska utsläppen, eftersom alla länders nationella klimatplaner ska redovisas senast i februari. Inför det hade det varit viktigt med ett uttalande i beslutet från COP 29 att parterna är överens om att  öka takten i omställningen eller snabbt minska utsläppen.

Läs också: Inför COP 29: ”Framtiden känns allt farligare”

– Vid COP 28 förra året beslutades att fossila bränslen ska fasas ut, och nu hade det behövts konkreta skrivningar om när och hur. I stället gjorde arabstaterna med Saudiarabien i spetsen kraftfulla försök att backa ur det beslutet. EU lyckades stoppa försöket att backa, men det blev inga höjda ambitioner för minskade utsläpp eller liknande åtgärder, säger Karin Lexén.

Det blev ju stor uppmärksamhet kring finansieringen till fattiga länder – som landade i mycket lägre summa än många länder förväntat sig. Varför?

– EU ville ha något tillbaka om de skulle bidra med en högre summa och anser också att nuvarande summan är realistisk, 100 miljarder dollar per år. EU, Kanada, Schweiz och Norge anser att fler länder måste bidra. EU vill också få med Kina och andra länder att betala.

Uppdelningen i olika grupper härstammar från Riokonferensen 1992, då Europa, USA, Kanada, Nya Zeeland och Australien definierades som de industrialiserade länderna. EU anser att det är inte är rimligt att utgå från samma definition som för 30 år sedan och var inte beredda att lägga upp mer pengar om inte fler länder också skulle göra det.

Läs också: Bråk om finansiering på COP 29

– Man ansåg också att det behövdes framsteg i frågor som handlade om utsläppsminskningar men något sådant blev det inte. Till slut blev resultatet 300 miljarder dollar per år till låginkomstländerna, vilket var långt ifrån deras krav på 1 300 miljarder dollar, säger Karin Lexén.

Kan Kina och Saudiarabien fråntas sin status som utvecklingsländer?

– Nej, Kina hänvisar till Parisavtalet. Men man skulle kunna fatta nya beslut som innebär en justering av Parisavtalet. Och länderna hade kunnat gå med på att när det exempelvis handlar om finansiering så går det att ompröva landets status, men det avvisades. Till slut blev det en kompromiss som innebär att Kina och andra länder kan bidra, men man kan inte säga att de måste.

Hur stor påverkan hade Saudiarabien på resultatet om minskade utsläpp?

– De hade väldigt stort inflytande över vad som hände. Azerbajdzjan lät Saudiarabien påverka ordförandeskapet. Det fanns ingen målsättning, ingen fick ändra i de textförslag som kom från ordförandeskapet. Men ändringsmarkeringar från Saudiarabien upptäcktes i sluttexten, och de lade mycket kraft på att försöka urvattna tidigare beslut. Det tog mycket kraft och energi på mötet. Det är märkligt att Kina, Indien, Arabstaterna, ö-länderna och de minst utvecklade länderna ingår i samma grupp av länder.

”Det blev en del dramatik”

– Det blev en del dramatik sista lördagen över den låga summan. Ö-staterna och LDC-länderna (de minst utvecklade länderna, reds amn) marscherade ut. EU och några till hade separata möten med de här grupperna för att länderna få med länderna igen, vilket gjorde att några skrivningar blev skarpare till de här ländernas fördel. Men 300 miljarder dollar låg kvar.

Vad blev du mest besviken över under COP29?
– Jag blev väldigt besviken att förhandlingarna inte kom någonstans över huvud taget för att öka omställningstakten, och inte heller längre i finansieringsfrågan. Det är viktigt att lyfta att man inte kom någonstans om skärpta åtaganden om minskade utsläpp. För det behövs verkligen.

Deltog även på COP 16 i Colombia

Karin Lexén var också på FN:s möte om biologisk mångfald, COP 16, som hölls i Colombia i slutet av oktober. Där blev avslutningen abrupt när förhandlingarna drog ut på tiden och många delegater åkte hem innan mötet var slut.

Läs också: Stökigt slut på FN-möte om biologisk mångfald

Var det några frågor som kom i mål?

– Länderna lyckades enas om ett nytt arbetsprogram och ett särskilt organ under konventionen som ser till att urfolkens och lokalsamhällens rättigheter respekteras, att deras delaktighet i beslut ökar och att deras kunskap om att förvalta naturen tas på allvar.

Till mötet skulle alla deltagande länder leverera en strategi- och handlingsplan för respektive lands biologiska mångfald. Men det gjorde inte Sverige. Varför inte?

– En strategi för biologisk mångfald ska läggas fram nästa år. Regeringens förklaring var att de internationella målen måste först hanteras av Miljömålsberedningen, som blir klara med sitt betänkande först i februari. Men Sverige får nog svårt att nå reglerna som antogs vid förra mötet. De målen handlar bland annat om 30 procents skydd respektive restaurering. I så fall måste till exempel avverkningstakten i skogsbruket minskas och markägaren kompenseras för att skydda skogen.

Läs också: Sverige på efterkälken inför FN-möte om biologisk mångfald.

– Det politiska system vi har idag räcker inte. Och eftersom frågorna är så svåra att lösa ut är det också svårt att lägga fram en handlingsplan, säger Karin Lexén.