"Det är för många apor där ute som gör saker för att de kan." Bild: Getty
Klassiker ger tröst trots dystert innehåll
I låten Monkey gone to heaven drunknar gudar i skräp i havet för att sedan slukas av hål i ozonlagret Samtidigt brinner vi människor upp. En 35 år gammal låt skänker ändå musikern Louise Weibull visst hopp.
När jag känner mig särskilt modstulen över sakernas tillstånd händer det att jag lyssnar på det amerikanska indierockbandet Pixies låt Monkey Gone to Heaven, släppt som singel i mars 1989. I låten utgör basgången versens suggestiva nav, följt av de för gruppen karakteristiskt klagande gitarrerna, men det är främst texten jag leviterar mot i de stunder jag söker upp den. Låten är allmänt erkänd som en kommentar till miljöfrågan, där sångaren Black Francis betonar oss som framför allt apor med en troligen kort framtida existens.
Kan ge tröst trots dystert innehåll
Låten har genom åren fungerat som ett slags tröst, självhjälpsmantra eller hymn med genomskådande kvaliteter, utifrån ett förklarande perspektiv. Det vill säga att en analys av låten kan inge en känsla av något greppbart, även om den till sitt innehåll är sinnesförmörkande.
Black Francis lägger i texten fram ett slags uppdaterad världsordning, där havsguden Neptunus dränks i slagg medan den globala uppvärmningen tar hand om det som finns kvar ovan jord: ”everything is gonna burn, we’ll all take turns, I’ll get mine too”.
Lägeskontroll i pågående vansinne
Att själva uttolkandet och det gemensamma benämnandet kan ha lugnande inverkan på människors sinnestillstånd är väl känt inom psykoterapin. För egen del tror jag också att det beror på den tydliga påminnelsen om att konsten, i det här fallet musiken, inte kan förflytta sopberg, men kan bidra till en känsla av lägeskontroll i det pågående vansinnet.
Det ser inte ljust ut för miljöfrågorna. Den informationen finns tillgänglig överallt, men när musiken ger den åt mig, känner jag visst hopp.
Flygskam och apstöld
År 2018 introducerades ordet flygskam av Språkrådet och det är svårt att komma på ett ord med kortare livscykel. Samma år stal någon en goeldisapa från Universeum i Göteborg. Arten är rödlistad och någon gärningsman greps aldrig.
Utifrån medias rapportering att djurskötare fått frågor av en okänd man om museets rutiner, kan man ana en mer överlagad plan framför, vad som med tanke på var apan senare upphittades (McDonalds i Västra Frölunda), alternativt skulle kunnat vara ”en kul grej”, för att någon ”kunde”.
”För många apor gör saker för att de kan”
Vakthavande befäl vid tillfället kommenterade efteråt: ”Vi tror att det är den, men det kanske inte är så många apor ute just nu”. Eller också är det precis det som är problemet. Det är för många apor där ute som gör saker för att ”de kan”, utan att tänka på teorin om delayment of gratification (att kunna avstå från impulsen att få något eftertraktat i stunden, för en större långsiktig belöning).
Vi ser detta på såväl global, politisk aktörsnivå som på lokal, nationell gräsrotsnivå. Här är det värt att påpeka att mina egna livsval långt ifrån utgör ett kantianskt rättesnöre.
Jag är periodiskt nedstämd inför omställningshastigheten, men hoppet brinner fortfarande om att den insikten och i förlängningen konsekvensen av det pixianska genomskådandet ska sedimenteras och sjunka in kollektivt, likt låttextens ”ten million pounds of sludge”.
