”Klimatlöften är som nyårslöften, och vi vet hur det är med dem”

Förhandlingarna om förnyade klimatmål och löften på klimattoppmötet COP26 i Glasgow, i Storbritannien pågår för fullt. Hittills har flera länder lovat skärpa sitt klimatarbete.

Till exempel har 105 länder, som tillsammans står för 85 procent av världens skogar, enats om att sluta skövla skog senast år 2030. Därutöver har även 80 länder skrivit på en uppgörelse för att minska sina metanutsläppen med 30 procent fram till år 2030.

Ouppfyllda löften

Zoha Shawoo är forskare vid Stockholms Environmental Institute (SEI). Hon är på plats i Glasgow under förhandlingarna och lyfter särskilt frågan om finansiering till utvecklingsländer som en fråga med hög prioritering.

– Klimatfinansiering är avgörande för att nå Parisavtalets mål. Utvecklingsländers klimatmål är villkorade av finansiering. Om det inte tillhandahålls kommer de länderna inte kunna minska sina egna utsläpp och hantera klimatpåverkan, säger hon.

I Köpenhamn 2009 enades höginkomstländer om att tillsammans mobilisera 100 miljarder US dollar per år, från år 2020, för att bistå världens fattigare länder i klimatarbetet. Ett löfte som ännu inte uppfyllts. Dessutom består merparten av finansieringen i dag av lån och inte bidrag, säger Zoha Shawoo. Det gör det svårare för de fattigare länderna att hantera klimatrelaterade utmaningar, fattigdom och ojämlikhet.

– Min huvudsakliga förväntning är att den bidragsbaserade finansieringen samt finansiering för förluster och skador skalas upp för att vara på rätt spår med att uppfylla det löfte som länderna gjort. Det sätter verkligen ribban för vad man kan förvänta sig, för vad betyder mål om man inte uppfyller dem?

Tillfälle att sätta press

På plats i Glasgow är även Björn-Ola Linnér, professor vid Linköpings universitet, som forskar på internationell klimatpolitik och hållbar utveckling. Han poängterar också vikten av klimatfinansiering till låginkomtsländer.

– Förhandlingarna har två huvudnummer i mitt tycke. Dels att man får tydlighet i hur klimatfinansieringen ska säkerställas på ett transparent sätt och framförallt planeringen kring hur den ska skalas upp till 2025, dels att regelboken kommer på plats som ska vägleda genomförandet av länders klimatplaner och säkerställa deras transparens.

Björn-Ola Linnér har deltagit i de årliga COP-mötena sedan 2015. Han konstaterar att resultatet från dem ofta blir små steg framåt, och att det nog är vad som går att förvänta sig även i år. Parisavtalet är verkningsfullt men vi ska heller inte förvänta oss mirakel, menar han.

– Det är ett tillfälle att sätta press på och inspirera varandra. Jag väntar mig att det blir rejält tryck på länder och deras uppskalning av klimatplanerna, och mycket fokus på 1,5-gradersmålet även om jag har oerhört svårt att se att vi ska kunna nå det med de medel som finns i dag. Men som så många forskare understryker – varje tiondels grad räknas.

Hans förhoppning är att länder konkretiserar vad deras klimatplaner innebär till år 2030. Det är där fokuset måste ligga, inte hur de ser ut för mitten av århundradet.

– Skulle mötet inte signalera att man tar tydliga steg framåt och konkretiserar hur utsläppen ska minska på kort sikt, finns risken att vi får en backlash och att klimatarbetet bromsas upp. Men COP-mötena brukar fungera som markering att världen håller på att ställa om, inte minst inom industri- och affärsvärlden. Många börjar förbereda sig för en utsläppsfri värld, problemet är att en del vill suga ut så mycket vinst som möjligt ur den fossila sektorn innan dess.

Parisavtalets nyårslöfteslogik

Förhandlingar kring Parisavtalets regelbok, särskilt artikel 6 och om transparens, samt att öka ambitionerna i länders klimatplaner är frågor som bör prioriteras enligt statsvetaren Roger Hildingsson, som forskar i miljö- och klimatpolitik vid Lunds universitet. Han lyfter även vikten av nya initiativ om minskade metanutsläpp och utfasning av fossil energikällor.

– Det blir spännande att se hur de initiativen utvecklar sig. FN:s generalsekreterare har själv pratat om detta i över ett år, att det viktigaste man kan göra kortsiktigt är att införa stopp för utvinning och prospektering av fossil energi. Nås det framgång där blir det en potentiell game changer, men frågan är hur realistiskt det är.

Parisavtalet är en konstruktion utan garantier för hur mycket länder ska öka sina klimatambitioner. En logik som Roger Hildingsson liknar vid att avge nyårslöften.

– Vi vet hur det är med dem, ingen hålls ansvarig och det går oftast sisådär. Men är det någon som återkommande håller oss ansvariga för löftena kan det vara det som får oss att agera.

En rimlig förväntan att ha är enligt Roger Hildingsson den som ett antal världsledare har uttryckt – att hålla liv i Parisavtalets mål.

– Det är visserligen bara ord på papper, men tack vare kontrollstationen klimattoppmötena fungerar som finns en möjlighet för andra aktörer och länder att utkräva ansvar och hålla världsledare, länder och regeringar ansvariga för uppsatta mål och löften. Att upprätthålla trovärdigheten och den legitimerande funktionen för klimatagerande runt om i världen är det som står på spel.