Kollektivet som gör sin egen el
Ett av miljonprogramshusen i Göteborgs ytterområden ska snart blänka och gnistra när solen lyser på det. Här finns ingen hyresvärd som styr och ställer. I stället är det hyresgästerna själva som bestämmer – och en sak som man bestämt är att strunta i att betala elräkningen.
”Vår morgonbön: klass emot klass/vår aftonbön: finns det mera brass?/Och det är Vishnu på väggen/och Engels på hyllan/Och det är klyschor om kampen/i fyllan och villan/Vi bor i kollektiv/vilket, vilket, vilket, vilket … liiiiv”.
Att bo i kollektiv är något som bara hippier sysslar med. Sådana som delar säng, kök och badrum i en enda flummig gemenskap fylld av ideologiska diskussioner, linsgrytor och fri kärlek. Ungefär som i Lukas Moodyssons film Tillsammans – och som i texten till den självironiska sjuttiotalslåten här ovanför, som det skojfriska proggbandet Risken finns sjöng en gång i tiden.
Det är så det är. Det vet ju alla.
Fast snarare är det inte alls så, men det är så många tänker när man säger att man bor i kollektiv. Det är så kollegor och bekanta till medlemmarna i kollektivhuset Stacken på Teleskopgatan i Göteborgsförorten Bergsjön brukar associera när de får höra om kollektivet. Några minns sjuttiotalet. Andra tänker på Moodyssons film från år 2000.
Men riktigt så ser alltså inte dagens kollektivhusliv ut. Det nio våningar höga miljonprogramshuset från slutet av sextiotalet är mer som en by som byggts på höjden. Flera individuella hushåll som bestämt sig för att förvalta sitt hus gemensamt och ibland göra något kul tillsammans. Den typiska medlemmen är varken folkmusiker eller drogliberal flummare. Romantiska ideal om gränslös gemenskap och sociala experiment har ersatts av en pragmatisk filosofi om att göra lagom mycket ihop.
Då och då äter man gemensam frukost i någon av husets tre gemensamhetslokaler, arrangerar filmkvällar, sköter om trädgården, spelar pingis eller badar bastu. Och delar systerligt och broderligt på snickeriverktyg, symaskin, borrmaskin och andra hushållsapparater som man ändå inte använder så ofta.
Inklätt i byggnadsställningar
Huset är inklätt i byggnadsställningar och parkeringen bredvid är full av containrar vars innehåll snart ska monteras på husets fasad och glänsa när solen skiner.
Jag tar hissen näst högst upp. När jag är framme ljuder en lekfull barnröst ur högtalaren: ”Våning sju”. På namntavlan utanför dörren till sexrumslägenheten där jag plingar på står det sju namn. Zack Norwood är ett av dem. Till vardags forskar han i energieffektivt byggande och förnybar energi på Chalmers tekniska högskola. Det är Zack som öppnar dörren och släpper in mig. På golvet i vardagsrummet står kartonger med matleveranser från Hedenborgs, Bio Food och Kung Markatta som kommit dagen före, men ännu inte packats upp.
I de flesta av husets 35 lägenheter bor antingen ensamstående, par eller barnfamiljer, men just den här sexrummaren är ett kollektiv i kollektivet: här har man gemensamt hushåll och lagar och äter mat ihop nästan varenda kväll.
– Fast tidigare var det mer uppstyrt och organiserat. Nu är det mer så att om någon lagar gör han så att det räcker till flera, och så äter vi som är hemma tillsammans, säger Zack där vi sitter i den blå plyschsoffan bredvid buskiga krukväxter och lagerbokhyllor.
De flesta råvaror beställs på internet och levereras till dörren. Det blir billigast så. Dessutom blir det färre tunga matkassar att bära och färre diskussioner om vem som ska handla. Att undvika onödiga konfliktytor är sådant man lär sig om man bor i kollektiv.
Självförsörjande på energi
Klockan nio är det gemensam frukost i matsalen på bottenvåningen. Husets kafégrupp har ställt fram bröd, ost, sojamjölk, skivade bananer och kiwifrukter, marmelad och müsli. Det doftar kaffe och rostat bröd. Sakta fylls de slitna sofforna och fåtöljerna runt det låga bordet med barn och vuxna i olika åldrar.
Bredvid mig i soffan sitter en annan av kollektivets medlemmar, Dan-Eric Archer, som jobbar med energiteknik i det kooperativa företaget Emulsionen. Tillsammans med Zack är han projektledare i kollektivhusets energigrupp, som med hjälp av en byggfirma är på väg att förvandla hyreshuset i Göteborgsförorten till ett passivhus, det vill säga ett hus som är praktiskt taget självförsörjande på energi.
Containrarna där ute på parkeringsplatsen är nämligen fulla av solpaneler som i dagarna packas upp och monteras på huset. Men inte enbart i form av kiselsolceller uppe på taket, som man brukar göra. Nej, även husets fasad ska kläs in med först ett lager fiberull och sedan tunnfilmssolceller. Det slitna bostadshuset, byggt i slutet av sextiotalet, ska helt enkelt förvandlas till ett enda sammanhängande stycke blänkande och energialstrande solenergiverk.
– Det är ett extremt ambitiöst projekt, säger Dan-Eric medan han brer en smörgås och häller upp kaffe. Men inte så svårt. Det är märkligt, det finns tusentals energiineffektiva hus i Sverige, inte minst från miljonprogrammet. Men inget bostadsbolag, varken något kommunalt eller privat, har hittills gjort det vi gör nu. Vi i vårt självstyrande kollektivhus blir först i Sverige med att effektivisera såpass mycket som vi ändå gör.
Varför gör inte Sveriges alla hyresvärdar likadant? Här finns ju massor av pengar att spara. Zack Norwood och Dan-Eric Archer tror att det i grunden handlar om en mindre önskad effekt av det marknadsekonomiska systemet.
– Bostadsbolagen tjänar mer på att bygga nytt och att renovera kök och kakla badrum än att spara energi. Då kan de ta ut högre hyror och få ut mera vinst än vad de skulle tjäna på energieffektivisering, säger Zack.
Sänker boendekostnaderna
Också om du har en bostadsrätt är det ekonomiskt rationellt att lyxrenovera badrum och kök för att få ut ett högre pris vid försäljning. Men Stacken är en kooperativ hyresgästförening. Här kan man inte höja marknadsvärdet och tjäna storkovan på att lyxrenovera. Här blir det i stället en ekonomisk vinst om man energieffektiviserar, eftersom man då sänker boendekostnaderna.
Solpanelerna som snart täcker hela huset är kort sagt inte bara en vinst för miljön, de ger också klirr i kassan för husets invånare.
Byggnadsarbetet är i full gång. Det slamrar och bullrar utanför. Och våra frukostkonversationer störs av ett envist borrande i väggarna. Men snart är det klart, och när man tänker på att man då blivit nästan självförsörjande på energi är det lättare att stå ut med oljudet.
