Köttätande växter i Sverige – diskreta dödsfällor

I Sverige finns 14 inhemska arter av köttätande växter och alla lever på våtmarker. Där kan livet vara väldigt fattigt på sådant som växter behöver, som kväve och fosfor. Därför är det en bra strategi att dryga ut kosten med små djur. Man kan säga att växterna gör sin egen gödsel.

Totalt finns det i världen omkring 500 köttätande växtarter, varav de största kan ta grodor och möss. I Sverige handlar det inte om större djur än flugor och snarare om ett klibbigt smältande än att växter slingrar sig runt sina byten som i en Kalle Anka-serie.

Det blixtsnabba undantaget är bläddrorna som suger in sina byten på mindre än en millisekund, vilket gör dem till världens snabbaste köttätande växter. Det är dock inte helt lätt att se bläddrornas ätande. Betydligt enklare är det att mata ett sileshår med flugor eller myggor, för den som vill uppleva växtrikets vidunderligheter.

Sileshåren föredrar levande föda

Sileshårens blad är täckta av rödskimrande hår och ur varje hår kommer små droppar. De ser godislikt söta ut. Det är de även för insekter som landar och smakar.

Dropparna är också dödligt sega och klibbiga. När offret märker det och börjar sprattla för att komma loss rullar bladet ihop sig mer och mer tills den olycklige sitter i ett klibbigt järngrepp och kan börja smältas till näringslösning.

Sileshår är som många rovdjur. De vill helst ha levande föda. Om man matar dem med en död fluga, som inte kämpar för att ta sig loss, rullar bladen inte ihop sig på samma sätt.

I Sverige finns tre arter: rundsileshår, storsileshår och småsileshår.

Blodtörstiga delar under ytan

Vattenbläddran flyter fritt omkring utan rötter i sjöar, gölar och diken. På sommaren skickar den upp en vacker gul blomma som man knappt kan tro sitter ihop med de blodtörstiga delarna under ytan. Men om man lyfter på blomman följer spretiga gröna slingor med.

På slingorna sitter små halvgenomskinliga blåsor. Utanpå dem sitter känsliga hår och när ett litet vattendjur stöter till något av håren utlöses en dödsfälla: blåsan öppnas och skapar ett undertryck som suger in djuret. Innan det hinner förstå vad som hände slår blåsan igen och nu finns ingen flyktväg: bläddran kan i lugn och ro smälta sitt byte.

Vattenbläddran är en av de vanligaste av Sveriges sex bläddrearter.

Tätörten bjuder på slemmig begravning

Tätörtens blommor är oskyldigt blå, men bladen är täckta av segt slem. En liten mygga eller fluga som landar där fastnar och är snart begraven.

Om den skulle fastna längre ut mot bladkanten är slemlagret inte lika tjockt. Då rullar bladet långsamt in kanten så att insekten hamnar i den klibbigaste delen.

När tätörten har fångat något strömmar en magsaftsliknande vätska ut ur små hål på bladen och smälter bytet. Efter några dagar finns bara skal, vingar och ben kvar.

Liksom många våtmarksväxter har tätörten minskat på grund av utdikning och igenväxning, men den är fortfarande vanlig. I Sverige har tätörten två släktingar: dvärgtätört och fjälltätört. Fjälltätörten är kalkgynnad och växer bara på Gotland och i delar av fjällen.

Hala trumpeter

Flugtrumpet är en nordamerikansk art som har planterats ut på myrar i södra Sverige. Den räknas numera som förvildad, men visar ännu inga tecken på att bli invasiv.

Bladen liknar små trumpeter och lockar till sig insekter med söt doft, men de som ger sig in i trumpeten halkar lätt ner i dess blöta inre. Där väntar ett syrabad som långsamt löser upp de stackars nedramlade med enzymer, enligt ungefär samma dramaturgi som hos sileshår och tätört.

Rättelse: I Sverige finns inte dvärgsileshår, som tidigare angetts, utan småsileshår.