Krisens röda drottning

Dafnier ser inte mycket ut för världen. De är små kräftdjur som ofta används som mat i akvarier.

Men skenet bedrar – dafnierna är överlevare. Äggen kan klara av upp till två års torka innan de kläcks och i en klosterdamm i Flandern i Belgien lyckades man kläcka fram 40 år gamla dafnier ur sediment.

Dafnierna är nästan alltid infekterade av parasiter som har skaffat samma förmåga att överleva i vilande tillstånd. Det är en kapplöpning i det tysta: dafnierna utvecklar försvar mot parasiterna, som i sin tur utvecklar nya sätt att infektera dafnierna.

När forskarna i Flandern väckte dafnierna till liv upptäckte de att det inte gick att infektera dem med parasiter från tidigare eller senare tidsperioder. Dafnierna blev bara infekterade av parasiter från samma sedimentlager som de själva hämtats ur. Varför?

Sexuell fortplantning var nödvändig för att dafnierna skulle skaffa sig ett försprång gentemot parasiterna. Bara genom att para sig och förnya sina gener kunde de ligga ett steg före.
Men det uppseendeväckande var att parasiterna utvecklades i samma takt. Bara några år senare var de egenskaper som utvecklats för att infektera – och de försvar som skapats för att förhindra det – värdelösa.

Det hade i egentlig mening inte skett någon utveckling, bara anpassning. De båda arterna kämpade mot varandra, men kom egentligen inte framåt. I förhållande till varandra stod de stilla.

”Oavsett hur fort de springer kommer de ingenstans”

Leigh Van Valen var en amerikansk biolog som i början av 1970-talet studerade liknande företeelser inom evolutionsbiologin. Han noterade då att om de yttre omständigheterna ändras snabbt och dramatiskt, som vid ett hot eller en kris, finns det inte längre något utrymme för framsteg.

När organismer ständigt måste anpassa sig, utvecklas och föröka sig inte bara för kontinuerlig reproduktion utan för att helt enkelt överleva inom sina konkurrensutsatta livsmiljöer, går all ”utveckling” åt till att hålla jämna steg med utvecklingen i deras närmiljö.

Han kallade det här fenomenet för ”Röda drottning-principen”. En anspelning på när Alice i Spegellandet springer med bokens röda drottning.

Oavsett hur fort de springer kommer de ingenstans.

Röda drottningen säger till Alice:

”Du måste springa så fort du kan för att stanna kvar på samma plats. Om du vill komma någon annanstans måste du springa minst dubbelt så snabbt!”

”Hotet om sammanbrottet är konstant”

Sociologen Hartmut Rosa beskriver det som att vi befinner oss på ett halt, bakåtsluttande plan: vårt livsprojekt går ut på att hela tiden vara i rörelse för att inte bli ohjälpligt efter när tidigare kunskaper och kompetenser blir mindre värda i allt snabbare takt.

Senmoderniteten kännetecknas därför av ”frenetiskt stillastående”. Saker och ting förändras, oupphörligt och febrilt, men de utvecklas inte på djupet.

”Konkurrensen med miljön och konkurrensen med omgivningen skapar det ständiga hotet om utrotning. Och jag tror att det faktiskt spelar roll för civilisationer också”, skriver Luke Kemp.

Statistisk analys av imperier tyder på att kollapsen slår till synes slumpmässigt och oberoende av ålder, det är lika vanligt att de kollapsar år 1 som år 100. Hotet om sammanbrottet är konstant, det nafsar alltid strukturen i hälarna oavsett vilken fas civilisationen är inne i, hur högt den står eller vad den har åstadkommit.

Vi är jagade av den röda drottningen

Evolutionsbiologen och dataforskaren Indre Zliobaite har observerat ett liknande mönster i arternas evolutionära register. Resultaten stämmer också väl ihop med exakt de fossila data som Leigh van Valen tittade på när han ville ta reda på hur snabbt en art utrotas.

Han förväntade sig att det skulle finnas någon form av åldrandeeffekt, att arterna skulle följa en utvecklingskurva. Men resultatet visade att det inte fanns något sådant mönster: allt handlade om att inte hamna efter i konkurrensen.

Vad innebär då det här? Jo, att det vi ser som teknisk utveckling bara är ett sätt att anpassa oss till omgivningen, att förändras för att inte försvinna.

Darwins evolutionsteori betraktas vanligtvis som en berättelse om framsteg och förbättringar, där utvecklingen sakta häver sig upp nivå för nivå, från enklare till mer komplexa stadier, från basala organismer till mer sofistikerade arter – högst upp tronar människan själv. Men egentligen handlar darwinismen bara om hur organismer anpassar sig till omvärlden.

Röda drottningen jagar oss. Under de kommande decennierna kommer detta fenomen att visa sig i det största projekt som mänskligheten någonsin åtagit sig – hur vi ska återställa koldioxidbalansen i atmosfären för att undgå förödande klimatförändringar.

Det är en svindlande utmaning i sin omfattning, nästan större än industrialiseringen i sig. Hur det ska gå till vet vi inte, bara att det måste göras. Aldrig tidigare har vi behövt springa lika fort för att stå stilla som vi kommer att behöva göra nu.