Ljunghedarna brinner för livet
Ett färgsprakande hav som lockar både insekter och betesdjur eller en bister tillvaro med vedartade kvistar som ratas av djuren? Ljunghedarna hör till våra mest älskade strövmarker, men utan återkommande bränder minskar mångfalden snabbt.
De tydliga rökpelarna som stiger mot himlen inne i Sandsjöbacka naturreservat syns redan från E6:an. Här i trakterna mellan Göteborg och Kungsbacka är de boende vana vid naturvårdsbränningar, men för att bespara räddningstjänsten alltför många samtal har en skylt vid vägen ett tydligt budskap: Naturvårdsbränning pågår.
Elden kräver naturvårdarna Ellinor Hederstedts och Hasse Andreassons fulla uppmärksamhet. De har noggrann koll på vindens riktning och styrka. Det händer att elden smiter i väg. Då är de framme i varma skyddskläder och brännare respektive vattenryggsäck för att kväva elden med vatten eller daska, ett slags räfsa med metallband som också kallas slaga.
– Fläckvis får det gärna brinna lite mer. Då kommer mineraljorden fram. Bland annat bin och ödlor trivs i sandblottad mark. Men det gäller att hålla koll på mossan, det kan verkligen gå fort, säger Ellinor Hederstedt.
Kräver perfekta förhållanden
Hon och Hasse Andreasson arbetar på Västkuststiftelsen. De har en varm och slitsam dag bakom sig. När det väl går att elda behöver de passa på. Det är inte många vårdagar som vinden är tillräckligt stilla och marken vare sig för blöt eller för torr.
– Ett tiotal dagar per år passar det att bränna. Då ska allt ske. Nu har vi lite kastvindar som har gjort vårt jobb svårare. Det är en brokig terräng också. Vi har lagt mycket tid på att få till den här brandgatan. Eftersom vi inte har någon vattentäkt här har vi fått ta med oss vatten, säger Ellinor Hederstedt.
Att bränna ljunghedar är en gammal metod. När ljungen växer sig vedartad vill betesdjuren inte längre äta den. Ljungen kväver också andra växter. Regelbundna naturvårdsbränningar ökar snabbt mångfalden av arter. Enligt en rapport från länsstyrelsen i Halland från 2022 fanns det 226 rödlistade hedarter på regionens ljunghedar.
Efter en brand dyker mossor och ängssvampar upp, arter som är typiska just för ljunghedar. När ytterligare arter gror kommer också gaddsteklar och en rad andra insekter.
Läs också: ”Bivänligt” kan hota bin
Ett missförstått fält
Ett 50-tal fjärilsarter och en handfull solitärbin lever på just ljungen, medan flera andra insekter är beroende av många olika växter under sin livscykel. Ett exempel är ginstplattmalen: som larv lever den på den blommande hårginsten som trivs just på bränd mark, och som fjäril samlar den nektar från ljungens blommor.
– Ljungheden har länge varit ett lite missförstått fält. Här i Sverige har vi inte sett de höga naturvärdena. I Spanien och Frankrike har man länge vårdat och lyft fram de ekologiska värdena, även i England, men just här har man av någon anledning tyckt att det är en artfattig naturtyp. Till och med lite tråkig, tror jag, säger Mattias Lindholm, naturvårdschef på Västkuststiftelsen.
Han är ensam om att ha forskat på de svenska ljunghedarnas ekologi och biologiska mångfald. 2019 doktorerade han med en avhandling om ljunghedens ekologi och effekterna av bränning och betesdjur. Kanske har den svenska synen på ljunghedar med Carl von Linné att göra, säger Mattias Lindholm.
Läs också: Skogens största och allra minsta berättelser
”Inte ens Linné tjusades”
Inte ens Linné tjusades av hedarnas diskreta charm: ljungen var något som fördrev gräs och örter och utmärglade jorden. Den som hittade ett sätt att utrota ljungen utan eld gjorde oss den största tjänst, skrev han 1749.
– Han kom från bördiga områden i Småland och reste sedan till Mälardalens lika bördiga jordbrukslandskap. Kontrasten är stor till våra kala fjäll, som vi kallar dem, här på Västkusten. Det går lite betesdjur här men i övrigt är det kargt och vindpinat. Man behöver lägga lite tid och tankemöda för att se det som är så speciellt med ljunghedarna.
Det handlar inte om orkidéer, utan mer om steklar, andra insekter och svampar i den gråbruna färgskalan. På en blommande ljunghed, efter en naturbränning, är mångfalden storslagen. En vanligtvis dovt lila hed kan lysa gul och surret av insekter vara närapå bedövande.
Mer än 90 procent har försvunnit
Dagens ljunghedar är bara en spillra av det forna hedlandskapet. De senaste 100 åren har mer än 90 procent av Sveriges ljunghedar försvunnit. De har vuxit igen, omvandlats till skog eller jordbruksmark, men mycket tyder på att utvecklingen kan vändas. Naturvårdsverket har skapat ett åtgärdsprogram och naturvårdsbränningar och betesdjur börjar ge resultat.
Västkuststiftelsen framhåller Sandsjöbacka som ett bra exempel. Förr fanns det många bönder i trakten och det var vanligt med betesdjur. Flygbilder från 1960-talet visar att landskapet mest bestod av ljung och kala klipphällar. I dag har det delvis vuxit igen.
– Det är ett kulturlandskap, beroende av människan. Tar vi inte hand om det så försvinner det. Här eldar vi varje år, men i olika områden. Det är bra om det går fem till tio år mellan bränningarna, beroende på hur heden betas, säger Ellinor Hederstedt.
Läs också: Hjälp djuren: bygg en holk
Hästar ska få sällskap
På Sandsjöbacka går några hästar på bete som snart ska få sällskap av såväl fler hästar som getter och kor. Men jämfört med djuren som förr betade markerna är de få.
På Västkuststiftelsen ägnar man mycket tid åt att leta efter djurhållare som kan vara intresserade av att ha djur på bete på någon av regionens ljunghedar. Det finns goda ekologiska fördelar med att återinföra betesdjur på hedarna.
Risk att hedarna växer igen
En utmaning är brist på resurser. Förra året hade anslagen för skötsel av skyddad natur minskat med 45 procent jämfört med året innan.
– Vi har köpt in och skyddat stora arealer med ljunghed men vi har inte löst skötselfrågan. Även om bränning är en billig metod så kostar det pengar. Vi har en bra struktur för naturvårdsbränningar och vi skulle kunna få tillbaka många fantastiska ljunghedar. Vi ser att mångfalden är på väg upp. Risken nu är att hedarna kommer att växa igen ganska snabbt, vi har många områden som står på tur, säger Mattias Lindholm.
Med aviserade neddragningar i bakhuvudet vänder han sig till traktens djurägare, övertygad om att ljunghedarna är en outnyttjad resurs. När dieselkostnaderna drar i väg och torkan orsakar foderbrist hoppas han att fler vill låta djuren beta ute på hedarna och kanske slippa lägga pengar på dyrt vinterfoder
– Vi har lantbrukare som har öppnat sina ladugårdsdörrar så att djuren har fått välja. Och de är hellre ute på ljungheden. Djuren trivs där och blir liksom markerna friska.
- Ljung, Calluna vulgaris, hör till familjen ljungväxter, Ericaceae, och är utbredd över hela landet, förutom i fjällen. Den trivs i både öppen mark och (inte alltför mörk) skog.
- Ljungheden är ett av de äldsta kulturlandskapen i Europa och har funnits i Sverige i minst 3 000 år. De svenska ljunghedarna ingår i ett atlantiskt bälte som sträcker sig från Norge, över Sverige, Färöarna och Irland ner till Spanien och Portugal.
- Historiskt har ljunghedar funnits på många håll i landet men i dag hittas de framför allt längs Västkusten, i Halland, Västergötland och Skåne.
- Förr i tiden eldade man mycket med ljung i stället för ved i trakter utan skog. Rötterna har använts i korgflätning.
- Enligt Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för ljunghedar ska minst 1 000 hektar ljunghed återskapas till 2040.
- För att bevara mångfalden av arter är det viktigt att ljunghedarna sköts på rätt sätt. Det behövs variation i naturbete och hur marken bränns. Man arbetar också med att ta fram sandig mark med grävskopa för att blotta marken för sandlevande arter som exempelvis marklevande bin, backtimjan och hedblomster.
Källor: Svenska botaniska föreningen och Naturvårdsverket
