Många frågetecken om koldioxidlagring

1,8 miljoner ton koldioxid från svensk biomassa ska lagras 2030, hoppas klimatpolitiska vägvalsutredningen (SOU 2020:4), ledd av Åsa-Britt Karlsson, tidigare statssekreterare och generaldirektör för Sveriges Geotekniska Institut. Den koldioxiden ska fraktas med båt till Norge, till en lagringsplats som Equinor, som tidigare hette Statoil, nu provborrar för.

LÄS MER: Koldioxidlagring många år bort enligt forskare

Denna lagringsplats, där norsk fossil koldioxid ska lagras, är just nu en förutsättning för att Sverige ska gå vidare, men på presskonferensen nämnde Karlsson också möjligheten att lagra i Nederländerna eller Storbritannien.

Lagring i Sverige är inte aktuell på många år, men möjligheten att lagra i Östersjön eller Skåne ska utredas vidare.

Länk till utredningen: Vägen till en koldioxidpositiv framtid

Det finns sannolikt en betydande potential för koldioxidlagring i Sverige men kunskapen om möjliga inhemska lagringsplatser är bristfällig, skriver utredningen. Infångning, transport och lagring av koldioxid är dyr, och det krävs stora statliga subventioner för att få igång den.

Omvänd auktionering

Detta ska åstadkommas genom en omvänd auktionering, där man antingen använder en påse pengar och köper så mycket koldioxidlagring som möjligt, eller bestämmer en viss mängd och betalar vad det kostar. Utredningen vill ge Energimyndigheten i uppdrag att bestämma regler för och sedan anordna auktionen.

Auktionering ska vänta till dess att det finns mer erfarenheter av CCS.

LÄS MER: Koldioxidlagring – drömmen som sprack

Kostnaden för bio-CCS uppskattas till cirka 1000 kronor per ton. Det grundar sig bland annat på siffror från den norska Full-Chain-CCS-projektet.  Det avser dock mestadels fossil CCS, som är billigare, och visar sig vara räknat på 25 års driftstid, en lång tid för ett åtagande för de flesta företag.

I den norska kalkylen, till viss del hemlig, har man räknat kapitalkostnad och driftskostnad för de första fem åren och inte bedömt kostnaden för en längre tids drift. Den är räknad på en cementfabrik och ett avfallskraftvärmeverk med blandat avfall, i det första fallet helt fossil koldioxid och i det andra en blandning av fossil och biogen koldioxid från plast respektive matrester mm i soporna. I de norska siffrorna ingår inte heller hela kostnaden för lagring, utan den antas

CCS kräver stora mängder energi, och vid lagring av 10 miljoner ton per år (2045) uppskattas till 1,8 TWh ökad elförbrukning och 5,5 TWh ökad biomassaförbrukning. ”Uppskattningarna är synnerligen förenklade”, skriver man. Detta kan jämföras med att drygt 25 TWh trädbränsle användes för kraftvärme och fjärrvärme 2018.

Potential för bio-CCS

Utredningen handlar bara om bio-CCS, alltså att använda skog för att binda koldioxid och sedan elda skogen och lagra koldioxiden som frigörs, men påpekar också att det är samma teknik som för fossil CCS och att fossil CCS också gynnas av de ändrade lagar som bio-CCS förutsätter.

Utredningen tror att det finns en stor potential för bio-CCS, dvs koldioxidlagring från biomassa, 3-10 miljoner ton koldioxid per år 2045. Det kan jämföras med att Sveriges växthusgasutsläpp 2018 var motsvarande 52 miljoner ton koldioxid. Enligt utredningen är de flesta stora punktkällorna massabruk och några biobränsleeldade kraftvärmeverk.

Koldioxiden ska på kort sikt inte lagras i Sverige, utan fraktas med fartyg till Norge, eventuellt senare också till Storbritannien eller Nederländerna.

Andra negativa utsläpp

Utredningen behandlar också två andra typer av ”negativa utsläpp”:

• Den ena är att man köper utsläppsminskningar i andra länder, något som mött mycket kritik. Miljöminister Isabella Lövin har kallat detta avlatsbrev för rika. Klimatkonventionens parter i Madrid i höstas lyckades inte heller enas om hur man ska räkna, så denna fråga skjuts på framtiden.
• Den andra är att man tillgodoräknar sig den koldioxid som binds av växande skog. Den frågan är också komplex och kontroversiell, och det är inte troligt att utredningen får sista ordet.

Men där finns också en tung principiell fråga. Sveriges huvudsakliga linje har hittills varit att biobränslen är klimatneutrala. Om man istället räknar in koldioxidupptag som negativa utsläpp och koldioxid från förbränning av biobränslen som utsläpp får det väldigt stora konsekvenser för klimatmålen.