Martina Erikssons miljösmarta hus

– För mig handlar mycket om att placera huset rätt i naturen från början. Där startar både ekologiskt tänkande och klimatsnålt byggande, säger Martina Eriksson.

Vi möts på hennes arkitektkontor, ett litet stenhus vid en kullerstensgata mitt i Visbys innerstad. Hon flyttade till Gotland och blev sin egen för drygt 20 år sedan, efter några år på Stockholmsbyråer med stora projekt som kontorskomplex och flerbostadshus.

Nu ville hon rita mer småskaligt, byggnader som förhöll sig varsamt till naturen och som lyssnade in omgivningen och beställarnas livshistoria.

– Att bygga hus är som en berättelse. De jag ska rita för börjar med att skriva ett kapitel. Sedan skriver jag nästa utifrån platsen och deras önskemål. När de flyttar in fortsätter det med nya kapitel.

Runt mötesbordet finns modeller av pågående och tidigare projekt. Prisbelönta Villa Meltem i Salthamn norr om Visby är ett av de senaste. Ett annat uppmärksammat bygge är författaren Håkan Nessers villa på halvön Furillen.

Värma upp vid behov

Husen är moderna men inspireras av byggnadshistoria på olika platser i landet. Till exempel parstugorna, som är vanliga i Dalarna där hon själv växte upp men även i andra delar av Sverige.

I parstugorna förenades två huskroppar i ett eller två plan. Ofta kommer man in i en mittzon, en påbyggd del som förhindrar att kalluft släpps direkt ut.

– För det mesta värmde man bara en del av huset, det andra värmde man vid behov, som till fest eller bröllop. Nu bygger man ofta väldigt stora hus och värmer allt likadant.

Att dela in hus i olika temperaturzoner beroende på funktion är en specialitet hon utvecklat. En annan är uterummen.

– Jag försöker expandera husen utåt. Av klimat- och kostnadsskäl, men också för livskvaliteten, att kunna känna kontrasterna som olika årstider ger.

Många funktioner är inspirerade av det gamla bondesamhällets mångfald av olika hus och halvklimatiserade zoner som matkällare eller orangerier. Mycket förvaring behöver till exempel inte ta upp dyr uppvärmd inomhusyta och ett rätt placerat utekök fungerar fint en stor del av året.

– Jag märker också att många kunder efterfrågar sånt som utegym, utespa eller utekontor. En del vill till och med sova ute.

Välutvecklade uterum

Hemma hos Martina Eriksson i Gammelgarn på östra Gotland finns en del av tankarna förverkligade i hennes egen Villa m från 2003.

– Jag var ju ganska ung när jag började rita huset och det är inte så stort så här finns inga temperaturzoner, men välutvecklade uterum.

Till exempel är badrummet rätt litet (av budgetskäl) men fortsätter i en liten utegård med dusch. Vita stenmurar i olika höjd ger lä och lagrar värme. En mörk pergola ger intim rumskänsla.

– Arkitektur är mycket psykologi. Utan pergolan hade jag nog inte duschat ute lika mycket. Även inne jobbar jag mot intim rumskänsla, då kan man dra ner temperaturen.

Paneler av gotländsk ull bidrar med värmekänsla och filtrerar ljus från fönstren. Ullen isolerar också, som ett gammaldags innanfönster som kan lyftas ur.

En trappa upp finns arbetsrum och sovrum. I norr öppnar sig ett långsmalt fönster mot ett naturligt stilleben av hed och låga enar. I fonden sticker trätornet på Gammelgarns kyrka upp.

Stigar syresätter huset

Efter att de hade köpt tomten bodde Martina och maken Michael Hindrika sex år i en husvagn. För att hitta bästa läget för huset gick de upp stigar på tomten, studerade vindförhållanden och mikroklimat. Utsikten bedömde de uppifrån en tall.

Gotländska kyrktorn i trä är en förebild för övervåningen, särskilt de mer fyrkantiga i Fide och Vamlingbo. Men även en långsmal ladutyp och bodarna i närbelägna fiskeläget Grynge har stått modell. Fiskebodarna ute på en udde är byggda som ett kors, något som ger lä oavsett vindriktning.

Mikroklimatet runt huset är viktigt, inte minst träden som balanserar fukt och temperatur. Men Martina Eriksson väger också in flöden och rörelsemönster längre ut.

– Systemet med stigar kopplar till naturreservatet i Grynge. Huset känns integrerat i naturen, stigarna är nästan som blodkärl som syresätter huset och leds in i flödet i och kring huset.

Dalabyar inspirerade

Vid sovrumsdörren hänger en inramad karta över Färnäs, byn där hon växte upp och som hon gjorde sitt examensarbete på Kungliga tekniska högskolan (KTH) om. Dalabyarna blev aldrig skiftade och miljön är en inspirationskälla till hur man placerar hus rätt för vind och ljus. Men också för bättre samspel mellan privat och offentligt än i dagens villaområden.

Med sig hemifrån har hon också en jordnära grundinställning till hantverk och byggande. En god portion bondförnuft kom från farfadern som försörjde en stor familj på egen gård. Själv började hon som byggnadsingenjör, men tog steget vidare via Bergen arkitekthögskola i Norge.

Första uppgiften var att tillbringa en månad på ögruppen Øygarden. I tält.

– Vi studerade in på bara skinnet värdet av att från början placera hus rätt i naturen. Satte man tältet fel vaknade man genomblöt eller i det fria.

Skolan var både filosofiskt och praktiskt inriktad och passade henne bättre än KTH där hon slutförde arkitektutbildningen.

– För ett par år sedan blev jag inbjuden att föreläsa av Stockholms arkitektförening. Efteråt kom det fram elever som gått tre år på KTH och frågade varför ingen berättat för dem hur man skapar ett bra mikroklimat kring huset. Om väder, vind, sol, kyla och värme.

Placera rätt i naturen

I Sverige blir diskussionen om hållbarhet inom byggande lätt väldigt teknikfokuserad, tycker Martina Eriksson. Allt handlar om så kallade u-värden på fönsterglas, FTX-aggregat för värmeåtervinning eller kraftfulla värmepumpar.

– Jag är inte teknikfientlig men för mig börjar energisnålt byggande med hur man placerar husen i naturen och hur man utformar dem.

På Gotland har hon fått ta en del diskussioner med regionens planavdelning.

– Man pratar mycket hållbarhet men lägger fortfarande ut stora villamattor utan någon klimatanalys eller natur kvar emellan. Detaljplanerna saknar analyser för bra mikroklimat kring husen. Strukturerna kan framstå som rationella men i själva verket slår de ut biologisk mångfald och fungerar dåligt socialt.

Martina Eriksson hoppas på en vändning.

– Mot att värdesätta det vi känner inpå kroppen, i förlängningen husen. Att använda både sunt bondförnuft och ny teknik i byggandet.