Mats Karström. FOTO: Victor Daggberg
Mats Karström jagar arternas berättelser
Mats Karström är en rockstar i naturvårdssverige och har kämpat med luppen i handen sedan 80-talet. Det krävs en speciell slags envishet för att rädda samma skogar om och om igen.
Hur började det?
– Jag flyttade upp till Vuollerim sydöst om Jokkmokk 1986 och vi startade Steget före, en grupp som inventerar gammelskog. Nu har vi skyddat över hundra skogar och det är jag jätteglad för. Men det svåra är att man kan vinna kampen om en skog hundra gånger, sedan räcker det att man förlorar en gång, så är den borta.
Du trodde att slutstriden hade stått om Jelka-Rimakåbbå, men så var det inte?
– Första exkursionen vi gjorde med Steget före 1986 var till Jelka-Rimakåbbå. Det är ett fem kvadratmil stort urskogsområde och vi kämpade för det i 20 år. Till slut blev Sverige tvingade av EU att skydda det som Natura 2000. Vi hade en fest 2006 och firade segern. Sedan fick jag veta på omvägar att Bergsstaten har gett tillstånd för prospektering inne i området. Jag har fortfarande svårt att förstå det, om inte ett sådant område är heligt, vad är då heligt?
Så då har kampen för Jelka fyllt 31 år nu. Men du verkar vara en överlevnadskonstnär som naturvårdare, vad är hemligheten?
— Det måste ju vara kärleken till naturen och artglädjen, nyfikenheten. Jag brukar säga att varje art bär på en berättelse och jag vill försöka lära känna så många arter som möjligt, för att få höra deras berättelser.
Du jobbar som lärare tre dagar och resten av veckan ideellt. Vad gör du då?
— Ibland är jag ute i skogen men ofta sitter jag och förhandlar med myndigheter och företag om alla våra skogar som inte har formellt skydd ännu. Jag känner nu efter 30 år att det frivilliga skogsskyddet har nått vägs ände. Jag har satt som mål att ha skyddat 150 skogar långsiktigt inom fem år.
Vad ska du göra sen?
— Då ska jag leva det enkla livet, fara till fjälls, springa runt med en fjärilshåv och äta glass…
Du hade ju kunnat göra det från början, vad är det som har hindrat dig?
— Jag har fortfarande en tolvårig fältbiolog inom mig. Jag stannar upp ibland och funderar på vad den grabben skulle ha tänkt, vad som är viktigt i livet och världen. Som lärare träffar jag ungdomar tre dagar i veckan och då står man till svars inför dem.
