Mycket på spel på toppmöte om biologisk mångfald

För två veckor sen möttes världens länder på klimattoppmöte i Egypten. Nu är det dags för den biologiska mångfaldens motsvarighet. Den 7-18 december träffas förhandlare på FN:s toppmöte för biologisk mångfald, COP15, i Montreal, Kanada, för att försöka enas om hur en eskalerande naturkris ska hanteras.

Det är bråttom, menar såväl vetenskapen som miljöorganisationer. Enligt många forskare befinner vi oss i vad som brukar kallas det sjätte massutdöendet. Sedan 1970 har bestånden av däggdjur, fiskar, fåglar, groddjur och kräldjur i snitt minskat med 69 procent, enligt WWF:s senaste Living Planet Report. FN:s expertorgan för biologisk mångfald, IPBES, varnar för att en halv till en miljon av dagens drygt åtta miljoner arter riskerar att utrotas.

På COP15 ska världssamfundet förhandla om ett nytt ramverk inom konventionen för biologisk mångfald (CBD). Toppmötet, som skjutits upp flera gånger på grund av covidpandemin, är extra viktigt eftersom det idag saknas en global överenskommelse om vad som beskrivs som en naturkris.

Rättvisefrågan central

Torbjörn Ebenhard är forskningsledare på Centrum för biologisk mångfald på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och arbetar med att ta fram EU:s positionspapper inför COP15. Han förhandlar också för EU:s räkning och är osäker på hur goda chanserna till ett bra avtal är.

– Jag tror möjligheten är bättre än 50-50. Men det är absolut inte säkert, det kan mycket väl bli ett Köpenhamnsmöte. Det är väldigt allvarligt eftersom det är viktigt att ramverket snabbt kommer på plats. Vissa bedömare säger att hela konventionen är uträknad om vi inte lyckas nu, säger han till Sveriges Natur.

I förslaget till nytt ramverk finns fyra övergripande mål till 2050 om önskvärd status för biologisk mångfald, hållbart nyttjande av naturresurser och ekosystemtjänster, rättvis fördelning av nyttorna från användandet av genetiska resurser samt finansiering och genomförande. Till det tillkommer ett åtgärdsprogram med tjugotalet punkter som gäller till 2030.

Vilka är knäckfrågorna?

– Det blir tydliga paralleller till klimatkonventionens möte häromsistens. Vem ska betala för höga ambitioner? Det finns en misstänksamhet från länder i syd om att vi i väst sätter höga ambitiösa mål för naturvård som kommer innebära att länder i exempelvis Afrika inte får ta del av ekonomisk utveckling. Mycket av förhandlingarna kommer därför handla om att bygga förtroende och visa att vi ställer upp med resurser.

Maria Rydlund, sakkunnig för tropisk skog på Naturskyddsföreningen, tror att det kommer bli ett avtal men bekymras även hon över finansieringen.

– Vi är oroliga att det ska bli ännu värre för biologisk mångfald än för klimatet. I nationell kontext ser vi att regeringen skär ner på både biståndsbudget och mijöbudget. Det rimmar väldigt illa med den ambition som vi hoppas ha när ett nytt ramverk är på plats.

30 procent hav och land kan skyddas

Ett exempel på en känslig rättvisefråga under COP15 är Nagoyaprotokollet, som reglerar tillträde till och ersättning för genetiska resurser. Det kan handla om ämnen från djur och växter som används vid framtagande av läkemedel och biobränsle.

Tanken med Nagoyaprotokollet var att de länder som skulle bidra med genetiska resurser skulle ersättas, men systemet har urholkats i takt med att tekniken blivit bättre. Det upplevs som orättvist av länder i syd, som ofta är de som har levererat det genetiska materialet, enligt Torbjörn Ebenhard.

Naturskyddsföreningen vill lyfta urfolkens roll för biologisk mångfald.

– A och O för att ramverket ska lyckas är att det är inkluderande och meningsfullt för alla samhällsmedborgare. Det behöver ske i partnerskap med urfolk och lokalsamhällen, med såväl erkännande som säkring av deras rättigheter. Även om urfolk utgör ungefär 5 procent av världens befolkning finns 80 procent av biologisk mångfald inom deras territorier, säger Maria Rydlund.

Förhoppningen från många håll är att det så kallade 30×30-målet ska ros i land i det nya ramverket. Det innebär att 30 procent av världens hav, floder, sjöar och landyta ska skyddas.

– EU tycker att vi ska hålla flaggan högt och bli väldigt bra på den traditionella naturvården – rädda fridlysta områden, skydda arter – men vi måste också bli bättre på att angripa samhällets indirekta drivkrafter som orsakar förlust av biologisk mångfald. Det handlar om finansiella flöden, lagstiftning, subventioner och mycket annat. Vi behöver också prata om sociala processer och delaktighet, säger Torbjörn Ebenhard.

”Biologisk mångfald grunden för allt liv”

I en rapport från 2019 konstaterar IPBES att den minskande tillgången på ren luft, rent vatten, koldioxidlagrande skogar, pollinerande insekter, proteinrik fisk och andra ekosystemtjänster utgör ett lika stort hot som klimatförändringarna.

– Ska vi lösa klimatkrisen behöver vi också lösa krisen för biologisk mångfald. Och den tredje krisen, föroreningskrisen. Allt hänger ihop. Vi behöver lösningar som främjar naturen och därmed också människors välbefinnande. Att bevara korallrev som buffrar mot höjda vattennivåer och erosion är till exempel mycket bättre än att bygga erosionsskydd. Nu behöver de tre kriserna jämbördig uppmärksamhet för att vi ska kunna nå våra mål, säger Maria Rydlund.

Läs mer: ”Ingen kan längre hävda att vi inte vet vad som händer” – kommentar om IPBES-rapporten

Torbjörn Ebenhard oroas av att biologisk mångfald inte är högre upp på agendan i samhället.

– Det tror jag delvis bottnar i att biologisk mångfald är en mycket mer komplex fråga. Med klimat kan du prata om och räkna med koldioxidekvivalenter, hela världen har samma lättförståeliga valuta. Det finns ingen gemensam valuta för biologisk mångfald.

Biologisk mångfald måste göras mer greppbart för både politiker och allmänhet, enligt honom.

– Det är biologisk mångfald som gör att vi ens kan leva på jorden. Maten vi äter, syret vi andas, det är allt. Vi kan inte sätta ett värde på det.

Sveriges Natur har sökt miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari.