Naturens rättigheter – en nödbroms för naturen
Forskaren Martin Hultman liknar vår fossildrivna civilisation vid ett framrusande tåg på väg mot avgrunden. Kan införande av naturens rättigheter hindra kraschen?
Redan 2007 skrev humanekologen Andreas Malm att vår industrimoderna fossildrivna civilisation borde liknas vid en buss på väg utför ett stup. 2019 ser det ännu värre ut. Vi är ett framrusande, rykande, fossildrivet tåg. Några äldre män sitter i styrhytten, det finns klasser i fallande skala och människor sitter hoppackade som boskap längst bak i tåget.
Tåget drivs till 80 procent av kol, olja och fossilgas och inget tyder på att det håller på att byta bränsle eller riktning. I stället sätter vi, i bästa fall, solpaneler och vindkraftverk utanpå och adderar mer energikonsumtion i form av tekniska prylar inuti. Spåret är lagt av de mäktigaste och rikaste aktörerna i världen – utvinningsindustrin. Själva rälsen utgörs av lagstiftning, marknader, organisationer, byggnader, värderingar och investeringsbanker. Visst finns det lite skarvar i rälsen, påbörjade stickspår och kurvor, men allt sammantaget är fossilekonomin smidigt sammanfogad med tåget vi färdas i.
I boken Upphettning. Demokrati i klimatkrisens tid visar vi hur det dödliga stupet varit känt sedan minst 30 år tillbaka bland ledarna för utvinningsindustrin och politiker från alla ideologier. I dag ställs frågan om några mänskliga varelser över huvud taget kan överleva den förestående kraschen. Min forskning uppmärksammar fem skilda sätt att vilja hantera situationen:
- Industrifatalism – skicka in mer energi i motorn på tåget och hoppa över stupet genom att lita på dem som styr.
- Degrowth – sakta ner farten på tåget och skifta till förnybar energi.
- Livbåtsetik – problemet är överbefolkning, nationalism är lösningen.
- Dra i nödbromsen – förbjuda förbränningen av kol, olja och gas genom att införa ekocid, storskalig miljöförstöring, som del i internationell lagstiftning och naturens rättigheter som del i nationell/lokal lagstiftning.
- Ekomodernism – bygga om motorn på tåget så att slutligen förnybar energi används och samtidigt lägga ny räls som svänger bort från stupet genom teknik som till exempel bio-CCS (lagring av koldioxid som växter tar upp) och geo-engineering (storskalig teknisk manipulation av klimatet).
Forskning om planetära gränser och stora ekosystem centrala för stabilt klimat pekar i dag på att det enda rimliga agerandet är att dra i nödbromsen. Den kanadensiske doktorn i miljörätt David R Boyd visar i boken The Rights of Nature: A Legal Revolution that Could Save the World att naturens rättigheter borde vara självklara. Varför kan företag vara legala subjekt men inte sjöar eller klimatet: ingen av dem kan ju tala eller känna? Boyd beskriver hur erkännande av rättigheter är del i en utvidgad subjektifiering som förändrat samhällen till det bättre. I Ecuadors och Bolivias konstitutioner finns i dag skrivningar som erkänner ekosystemens del i allt liv, mänskligt inkluderat.
Juridiska ombud för floden
Utvecklingen i Nya Zeeland är extra spännande. Här har naturens rättigheter byggts in som del i förvaltningen av ett flertal ekosystem efter krav från urfolken maorierna, till exempel floden Whanganui där områdets egna behov uttolkas av två juridiska ombud. Boken ger förståelse för specifika rättslägen, historiken som förklarar varför vi befinner oss där vi är i dag och konkreta förslag på hur naturens rättigheter kan fungera som en nödbroms för det skenande tåget. Naturens rättigheter uppmärksammas allt mer också i svenska medier. En av förgrundsfigurerna, Pella Thiel, tilldelades pris som årets miljöhjälte 2019. Läs hennes essä i nummer 2-2019.
Med kunskaperna från de olika tillämpningarna av naturens rättigheter världen över anser jag att de steg som behöver tas i Sverige handlar om att sprida kunskap om kolonialstaten Sveriges övergrepp mot urfolket samerna: både kulturella (diskriminering, assimilering) och materiella (land, vatten). Ett helt annat förvaltningssystem för mark och vatten i norra Skandinavien skulle behöva tas fram om detta övergrepp erkändes – på liknande vis som gjorts i Nya Zeeland.
Vättern största dricksvattentäkten
Ett annat område som skulle passa bra att utforska är Vättern. Sjön som redan nu är landets största dricksvattentäkt kommer de närmaste åren med största sannolikhet vara del i över två miljoner svenskars kroppar eftersom även Stockholmsområdet antagligen kommer att behöva använda vatten därifrån då salthalten i Mälaren höjs. Vilka möjligheter till en hållbar framtid kan skapas om Vättern tillerkänns rättigheten att blomstra och leva ett gott liv?
På internationell nivå skulle ekosystem såsom Amazonas eller Stora Barriärrevet tillerkännas rättigheter att leva genom att förstörandet av dem kriminaliseras. Precis före jul 2019 lade Vanuatu och Maldiverna fram ett sådant förslag. Om svenska politiker vill göra skillnad i den pågående klimatkrisen; stöd dessa länders förslag om ekocidlagstiftning.
Att erkänna ekosystems rättigheter lokalt, nationellt eller internationellt avfärdas ibland som utopiskt och ogenomförbart. Men när Parisavtalet mer och mer blir en papperstiger och upphettningen samtidigt sätter planeten i brand har fler tagit till sig insikten att något större krävs. Det behövs en kraft som motsvarar utmaningen vi befinner oss i och vad vore mer självklart än att låta lagstiftningen byggas utifrån en omsorg om allt levande?
Docent Martin Hultman vid Chalmers tekniska högskola forskar tvärvetenskapligt om energi-, klimat- och miljöfrågor. Resultaten har bland annat publicerats i böckerna Naturens rättigheter och Discourses of Global Climate Change. Hultman leder forskningsprojekt om cirkulär ekonomi, olika former av klimatförnekelse samt ekologiska maskuliniteter.
