Noll koll på avverkning

Mittsträngens grova stenar skrapar mot underredet när vi svänger in på en skogsbilväg tre mil norr om Övertorneå. Efter någon kilometer kommer flera bilar från andra hållet, ett jägarlag på hemväg. Den första stannar och rutorna hissas ner.

Marie Persson och Viktoria Sturk från Övertorneås skogsgrupp möts av frågor och tveksamma miner. ”Jaja, är det den där knäroten nu igen”, muttrar någon.

Det händer att de får utskällningar, berättar Viktoria Sturk. Och att grannar säger åt dem att sluta. Mindre markägare dominerar i området och många gillar inte inventeringar.

– På det sättet är det lättare där Sveaskog äger det mesta, säger Marie Persson, som också är ordförande i Naturskyddsföreningen i Norrbotten.

Gammelskog med höga naturvärden avverkades

Men problemet är ändå ofta storbolagen och deras metoder. Vi stannar vid lågfjället Kuuravaara, där skogsbolaget SCA har varit ombud för en avverkning hos en privat skogsägare (SCA lägger i sin tur ut jobbet på en underentreprenör).

Marie Persson och Viktoria Sturk försökte ta sig hit på skidor i februari när skogsbilvägen inte var plogad, men nådde inte fram. Den 12 maj var de på plats och inventerade de delar av den avverkningsanmälda skogen som hunnit smälta fram.

På karttjänsterna såg det ut som gammelskog med höga naturvärden, något som visade sig stämma. Här stod en så kallad stavatallskog som troligen aldrig varit avverkad.

I skogen fanns senvuxna träd (gamla men med smala årsringar) uppvuxna efter brand. Och stora mängder död ved, en bristvara i skogen med stor betydelse för biologisk mångfald.

– Det fanns hur mycket som helst! Förkolnade högstubbar, stående död ved och jättefina lågor, alltså liggande död ved. Vi bedömde mängden till mer än 50 per hektar, över gränsen för Skogsstyrelsens definition av nyckelbiotop.

Rödlistade vedsvampar, till exempel gräddporingar, rödlistade lavar, spillkråkehack och blockterräng kompletterade bilden av en skog som ska få stå kvar. Både enligt den FSC-certifiering för ansvarsfullt skogsbruk som SCA har anslutit sig till och Skogsstyrelsens definition av hänsynskrävande biotoper (livsmiljöer).

Så blev det inte. Vi vandrar uppåt över ett kalhygge med sönderkörda gamla torrfuror och krossade stubbar med brandljud (värmeskador). Där veden varit riktigt murken syns bara bruna fläckar i skogsmaskinernas spår. I nedre delen av hygget har en del yngre frötallar lämnats kvar. Längre upp blir det kalare, mest ett virrvarr av risiga grenar att kliva på. Alla de gamla träden är borta.

”Jag kan klandra mig själv”

En korp hörs i fjärran. Hunden Lihkku far hit och dit lyckligt skällande, men för matte Marie är det traumatiskt att gå här.

– Jag kontaktade Skogsstyrelsen och SCA:s ombud direkt. Med facit i hand skulle jag kontaktat den lokala chefen i stället. Han som var ombud var föräldraledig så mitt mejl lästes aldrig, men det fick jag veta först senare. När vi kom hit helgen efter var det redan avverkat. Jag kan klandra mig själv och undra vad som hade hänt om jag gjort annorlunda.

– Samtidigt ska vi inte behöva säga till SCA om höga naturvärden. Det ska de se själva. Annars fungerar inte modellen med frihet under ansvar i skogsbruket.

Även om ombudet inte har koll på varenda vedsvamp borde mängden död ved varit uppenbar, tycker Marie och Viktoria. Går man in med stora skördare i ett plockepinn som den här skogen blir allt krossat och sönderkört.

Skogen på toppen av berget som också var avverkningsanmäld var för snöig för att kunna inventeras i maj. I dag är den också ett kalhygge, trots att naturvärdena sannolikt var lika höga där.

Lite längre norrut på bergssidan finns ett tredje hygge. Här går dock en skarp gräns mitt över den planerade avverkningen. På andra sidan står gammal tallskog kvar på en bädd av mossa.

Knäroten blev skogens räddning

Marie Persson pekar ut tydliga tecken på att skogen har höga naturvärden: kolflarnlav (eller möjligen mörk kolflarnlav) som bara växer på kolad död ved, orange taggsvamp och dropptaggsvamp. Rejäla spillkråkehack på en torrfura. Tjäder och orre har siktats.

Och så fyndet som till slut tog skruv: några oansenliga blad av den fridlysta och rödlistade orkidén knärot växer i en sänka.

– Vi hade sådan tur att de precis blivit synliga när vi var här andra gången. När jag ringde SCA om dem stoppades avverkningen direkt, därför står den här delen kvar.

Knäroten är hett omdebatterad. Den är nationellt fridlyst men regeringen har signalerat att man vill ändra artens skyddsstatus för att underlätta skogsbruk. En utredning ska vara klar till årsskiftet.

Läs också: Domstolen river upp tidigare dispenser till avverkning
Läs också: Regeringen tar ställning för avverkningsstopp i skyddsvärd skog

– Jag kan tycka det är tråkigt att det bara är knärot som verkar kunna stoppa en avverkning. Men det har alltid varit fin skog på de ställen där vi hittat den, så den står också för något. Jag har läst att den behöver minst 120 år gammal orörd skog, säger Marie Persson.

Nollbeslut från Skogsstyrelsen i fem fall

Skogen på Kuuravaara är en av fem där lokala skogsgrupper i Norrbotten rapporterat höga naturvärden till Skogsstyrelsen. Ändå gav myndigheten grönt ljus för avverkning i fyra av fallen utan att själv undersöka förutsättningarna alls.

– Det kallas för nollbeslut. När en avverkningsanmälan kommit in till Skogsstyrelsen har den sex veckor på sig att reagera. Om de inte hörs av kan skogsägaren börja avverka när som helst.

I det femte fallet, vid Pärlälven nära Jokkmokk, utredde Skogsstyrelsen frågan först.

– Men sedan landade man ändå i att inte göra något, så det blev ett nollbeslut där också.

Mark- och miljödomstolen förbjöd avverkning

Naturskyddsföreningen i Norrbotten överklagade besluten till mark- och miljödomstolen, som förbjöd avverkning tillfälligt i samtliga fall. Kuuravaara i Övertorneå och Suddesjaur i Arvidsjaur har redan skickats tillbaka till Skogsstyrelsen för ny bedömning. När det gäller Pärlälven har domstolen inte beslutat än.

Slaktarberget (Arvidsjaur) och Aapua (Övertorneå) stoppades av domstol, men där drog skogsbolagen (Sveaskog och Billerud Korsnäs) tillbaka sina avverkningsanmälningar innan ytterligare besked från domstolen hunnit komma.

– Myndigheten har inte fullgjort sitt tillsynsansvar enligt lag och fått bakläxa. Det blir tydligt att Skogsstyrelsen har för lite resurser, handläggarna hinner inte med sitt jobb. Besluten får stora konsekvenser för naturen, rödlistade arter och människor i lokalsamhällena, säger Marie Persson.

Hennes känsla är att man faktiskt är tacksam på Skogsstyrelsen för att föreningen överklagat. När domstolarna förbjuder avverkning får de mer arbetsro och kan utreda ordentligt (se kommentar här intill).

Vid Hundselet i Pärlälven ett par mil väster om Jokkmokk stoppade domstolen SCA:s planerade avverkning i tid, efter föreningens överklagan. Här står naturskogen kvar, åtminstone tillfälligt, och skyddar det känsliga ekosystemet runt en av de sista outbyggda älvarna.

”Man måste se ekosystemet som helhet”

Framför allt är målet att skydda de akut hotade flodpärlmusslorna som givit älven dess namn, förklarar Cecilia Lundin som är samordnare för skogsgruppen i Jokkmokks Naturskyddsförening.

– Man måste se ekosystemet som helhet. Älven och skogen är beroende av varandra. Att avverka skog nära den känsliga vattenmljön och äventyra vattenkvaliteten är oerhört kontraproduktivt. Hela skogsområdet behöver undantas från skogsbruk för att säkra flodpärlmusslans överlevnad.

Musslan är mycket känslig för igenslamning från avverkningar. När pärlor fiskades fram till 1950-talet var Hundselet en central plats med stor musselförekomst. En restaurering av vattenmiljön gjordes uppströms 2022 för att ge bättre förutsättningar för öringfisket och flodpärlmusslan.

– Jag har själv sett pärlmusslor på botten i selet. Området är också utpekat som riksintresse för friluftsliv. Skogen är viktig för oss som bor här och även för turismen. Nu kraftsamlar vi för att rädda den, säger Cecilia Lundin.

Stort intresse för att skydda skogen

En namninsamling pågår och när vi besöker området har ett 40-tal kretsmedlemmar och andra ortsbor samlats för en fullbokad exkursion. Lika många till hade anmält sig men inte fått plats att följa med.

Vandringen går först genom ung produktionsskog. När älven börjar glittra mellan träden ser vi fallna stammar som ligger kvar och tallar med grövre bark. Cecilia Lundin pekar ut hack av tretåig hackspett och fynd av rödlistade lavar som visar på skogens ålder.

Vid ett vindskydd intill älven berättar författaren och biologen Thomas Öberg om flodpärlmusslans märkliga livscykel. Bland annat lever larverna nio-tio månader som parasiter i öringars gälar innan de gräver ned sig i botten som små musslor.

Musslorna renar vattnet de lever i och kan bli mycket gamla. Den äldsta som hittats i Sverige levde i Görjeån några mil härifrån och blev 285 år. Sverige har ett internationellt ansvar för arten, men under 1900-talet har hälften av bestånden slagits ut. Ungefär 600 bestånd finns kvar i hela landet.

Kommunen vill köpa skogen

Thomas Öberg har tagit med en vattenkikare och flera deltagare tar på sig vadarstövlar och spanar i det strida vattnet.

Med på exkursionen finns också Jokkmokks kommunalråd Henrik Blind (MP). Han berättar att kommunen försökt köpa skogen men fått nej av SCA. Motiveringen var att det skulle påverka bolagets ”markbalans”.

– Det här är ett unikt rekreationsområde 15 minuter med bil från centrum, men också ett viktigt kulturarv som handlar om relationen mellan människa och natur. Som kommun måste vi tänka lika långsiktigt som flodpärlmusslan, minst 150 år. Inte bara till nästa kvartalsrapport eller när nästa skördare ska ut.

Förutom överklagan har Naturskyddsföreningen också lämnat in ett formellt klagomål till FSC. När Cecilia Lundin inventerade området upptäckte hon att flera så kallade frivilliga avsättningar för naturskydd längs Pärlälven klassats om av SCA till produktionsskog som ska brukas med alternativa metoder.

Enligt SCA har avsättningarna bytts ut mot nya områden där man funnit högre naturvärden. Att områden längs Pärlälven varit avsättningar går inte längre att se på några offentligt publicerade kartor.

– Frivilliga avsättningar måste vara bestående över tid, annars får de inget värde, säger Cecilia Lundin.

Hon ser risker även med skonsammare skogsbruk här eftersom landskapet runt älven har brukats hårt och det finns väldigt lite sammanhängande naturskog kvar.

På vägen tillbaka mot Jokkmokk ser vi det med egna ögon: stora trakthyggen breder ut sig på båda sidor om vägen.