Naturskyddsföreningen vill att minst en miljon hektar ängs- och naturbetesmark ska restaureras. Foto: Oskar Wimmerman, Unsplash.
Oklart hur återställning av naturen ska finansieras
När EU:s ministerråd klubbade igenom naturrestaureringslagen den 17 juni jublade miljörörelsen, men kanske korkades champagnen upp för tidigt. Många frågor är fortfarande olösta, inte minst finansieringen.
Förordningen trädde i kraft under augusti. Sverige, som röstade nej till lagen, har nu tillsammans med de andra medlemsländerna i EU två år på sig att presentera sina nationella planer för hur restaureringen ska genomföras.
– Det finns fortfarande många frågetecken om hur det ska gå till. Det märks att förordningen har manglats för den innehåller en massa undantag och förändringar jämfört med det tidigare förslaget. Och hela systemet med rapporteringar blir också en utmaning, säger Claes Svedlindh, avdelningschef för naturavdelningen hos Naturvårdsverket.
Delade åsikter om gräsmarker
Ett frågetecken handlar om Sveriges ambitioner och val av referensarealer, eller hur stora ytor som krävs för att en naturtyp och dess typiska arter ska vara livskraftiga på lång sikt. Mest har det stormat om referensarealen för gräsmarkerna.
De cirka 360 000 hektar ängs- och naturbetesmarker som fastslagits ska restaureras bör utökas med ytterligare 2,2 miljoner hektar, anser Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Det var Naturvårdsverket, Jordbruksverket och Skogsstyrelsen som på uppdrag av regeringen föreslog att mellan 100 000 och 370 000 hektar gräsmarker bör restaureras.
Naturskyddsföreningen vill se minst en miljon hektar.
”Myndigheternas bedömning är tveksam”
– Vi anser att myndigheternas bedömning är tveksam. Man vill satsa resurserna där det finns betesmarker för att få en kritisk massa, men man räknar inte med slätterna och stora delar av Norrland där vi historiskt förlorat mycket betesmark. Vi anser inte att det är i linje med EU:s intentioner, säger Jörgen Sundin, expert på biologisk mångfald hos Naturskyddsföreningen.
Claes Svedlindh delar inte den åsikten.
– Artdatabanken räknade ut de rent ekologiska behoven. Vi myndigheter behöver dessutom bedöma vad som är realistiskt och genomförbart. Restaurering handlar dessutom inte bara om arealer, utan också om hur de sköts och att de ligger i ekologiskt fungerande landskap, säger han.
Läs också: Naturvårdsverket brister i arbetet med naturvård
Omfattade arbete att restaurera skog
För skogens del föreslår myndigheterna en referensareal på cirka 2,6 miljoner hektar. Ungefär hälften av den arealen är redan skyddad eller avsatt för naturvård. Naturvårdsverket anser att staten som skogsägare och de stora skogsbolagen kommer att få ta extra stort ansvar för arbetet med att restaurera skog.
Det finns ett lägsta alternativ, att utgå från de olika naturtypernas arealer vid EU-inträdet 1995 som referensarealer. Det alternativet skulle innebära att ingen skog alls skulle behöva restaureras och endast 43 000 hektar nya gräsmarker.
– Vi bedömer att det finns stor risk att regeringen lägger referensarealerna så lågt som man kan komma undan med och vi kommer att jobba hårt för att det inte ska bli så, säger Jörgen Sundin.
Det är i nuläget inte heller klart var någonstans i landet som restaureringen kommer att ske.
– Vi behöver fokusera där vi har dålig status. Det ser hyfsat bra ut i de alpina regionerna när det gäller alla naturtyper. Vi tror att tyngdpunkten på restaurering av exempelvis gräsmarker kommer att ligga i södra Sverige, säger Claes Svedlindh.
Läs också: Naturvård på paus
Det saknas pengar
Det största frågetecknet är finansieringen. Trots de stora ambitionerna har EU inte anslagit några nya pengar.
EU-kommissionen hävdar att varje investerad euro kan ge 8–32 euro tillbaka i form av ekosystemtjänster och verkar därmed hoppas att medlemsländerna och privata företag ska investera i naturrestaurering. Det är ett hypotetiskt resonemang eftersom den eventuella lönsamheten för restaurering ofta ligger i framtiden medan kostnaderna ska tas nu.
Hård kritik från lantbrukarna
Lantbrukarnas riksförbund (LRF) har kritiserat förordningen kraftigt, bland annat för bristen på pengar.
– Den biologiska mångfalden är en förutsättning för att vi ska kunna bedriva jord- och skogsbruk, men du kan inte tvinga fram det här arbetet med en lagstiftning utan finansiering. Man måste få ersättning för de kostnader som inte går att få ut på marknaden och för intrånget när det gäller skogen, säger Palle Borgström, LRF:s ordförande.
Han tycker att det viktigaste är att jobba med dem som ska sköta markerna och inte försöka tvinga på dem något uppifrån. Det är också något som EU verkar ha insett.
