Liljeholmsbron i Stockholm blockeras av aktivister som vill återställa våtmarkerna.
Olydnad för klimatet
Historiskt har motstånds- och ickevåldsrörelser varit relativt framgångsrika. Huruvida de kan lyckas i ett fossilbränsleberoende samhälle är för tidigt att säga, men Greta Thunberg visar att det finns möjligheter.
I samband med invigningen av FN:s klimatkonferens COP26 i Glasgow lyckades klimataktivister från nätverket Extinction Rebellion stoppa flygtrafiken. I takt med att pandemin avtagit har nätverket blivit mer aktivt.
Under våren har gator i centrala Stockholm, liksom motorvägar in till huvudstaden blockerats av aktioner som ”Återställ våtmarkerna” och ”Fossilupproret”. Liknande aktioner har skett i Europa.
Extinction Rebellion bildades 2018 i Storbritannien. Rörelsen fick uppmärksamhet när de i april 2019 lyckades lamslå trafiken i London.
De utgör en upprorisk del av klimatrörelsen, som med en aktiv form av civil olydnad kräver att regeringar världen över ska berätta sanningen om klimatkrisen genom att utropa ”ekologiskt nödtillstånd”. Frågan är om dessa mer offensiva metoder med civil olydnad är framgångsrika och om de kan få betydelse för klimatarbetet?
Civil olydnad har gjort stor skillnad för miljörörelsen
Som påverkansmetod har civil olydnad varit framträdande genom den moderna miljörörelsens historia och har använts för att protestera mot skogsskövling och gruvexploatering. Det handlar om att i strid med gällande lag agera mot en orättvisa eller ett missförhållande.
Enligt de principer som organisationen Greenpeace kommunicerar ska civil olydnad ske utan våld och skadegörelse. Aktionens syfte ska vara öppen och den som agerar ska ta ansvar.
Forskning om den civila olydnadens betydelse för miljöarbetet är inte entydig, men sammanställningar av olika studier visar att det överlag har varit en framgångsrik strategi för att fördröja eller förhindra ingrepp i naturen. Aktioner som lyckas inkludera lokalsamhällen och få stöd av olika samhällsgrupper har större chans till framgång.
Det är mer oklart vilken effekt som klimataktioner, såsom de som genomförts av Extinction Rebellion, har haft. Klimatomställningen berör hela samhället, och det är därför svårare att utforma aktioner som riktar sig mot enskilda aktiviteter, såsom skogsskövling.
Några av grundarna av Extinction Rebellion, som Gail Bradbrook och Roger Hallam, har liknat klimatkampen vid en motståndsrörelse. De refererar ofta till den forskning om ickevåldsrörelser som bedrivs av statsvetarna Erica Chenoweth och Maria Stephan.
I sin bok Why civil resistance Works redovisar Erica Chenoweth och Maria Stephan utfallet av sammanlagt 323 motståndsrörelser mellan åren 1900 och 2016. De visar att mer än hälften av ickevåldsrörelserna har varit framgångsrika medan bara var fjärde rörelse som använt våld har lett till ett regimskifte. Dessutom visar de att det räcker med att 3,5 procent av befolkningen aktivt stödjer en ickevåldsrörelse för att den ska lyckas.
En rörelse som agerar mot orättvisor och utan våld genererar helt enkelt en moralistisk kraft som en auktoritär regim kan få svårt att stå emot. Inte sällan utgår sådana rörelser från enskilda individer, såsom Mahatma Gandhi och Rosa Parks, som genom civil olydnad lyckats trigga i gång denna sociala dynamik.
När Rosa Parks vägrade att hörsamma den diskriminerande ordning som gällde på bussarna i Montgomery, i Alabama, USA, blottade hon rassegregeringens djupt omoraliska sidor. Hon tvingade därmed det amerikanska samhället att aktivt ta ställning.
Handlar om sociala tipping points
När tillräckligt många följde Rosa Park uppstod en social tipping point, och den juridiskt sanktionerande rasismen blev ohållbar. Samma tipping point vill Extinction Rebellion uppnå, och Roger Hallam har sagt att aktionen i London skulle skapa ett ”nationellt moraliskt drama”.
Problemet är att Erica Chenoweth och Maria Stephans teoretiska modell bygger på erfarenheter av motståndskamp mot auktoritära regimer. Det är oklart om den går att applicera på motståndet mot ett fossilbränsleberoende samhälle. Erica Chenoweth har själv uttryckt att hon är tveksam om det är möjligt.
Det är oklart om Extinction Rebellion uppfyller kriterierna som identifierats för en framgångsrik motståndskamp. Även om det bara behövs aktivt stöd från 3,5 procent av befolkningen, bör ett brett spektrum av samhällsgrupper delta för att motståndet inte ska kunna isoleras.
Studier av Extinction Rebellion visar att det är en socialt och politisk homogen grupp som engagerat sig i nätverket, och framför allt är aktionerna enligt opinionsundersökningar impopulära. I synnerhet väcker de irritation bland människor som drabbas när de fastnar i bil eller kollektivtrafik, och bland dem kan det finnas flera som stödjer rörelsens sak.
Moraliskt drama
Frågan är därmed om det moraliska drama som uppstår runt Extinction Rebellions aktioner snarare kan missgynna klimatrörelsen. Erica Chenoweth och Maria Stephan talar om en negativ effekt av en ”radikal flank”, det vill säga en grupp som stödjer rörelsen, men som kan undergräva dess trovärdighet genom att använda illegitima metoder.
Ett exempel på en omdiskuterad rörelse som agerat med civil olydnad är suffragetterna i Storbritannien. Enligt vissa historiker skadades rösträttskampen genom de våldsamma aktioner som suffragetterna genomförde.
Aktionerna var allmänt impopulära och framför allt väckte de ett motstånd inom konservativa samhällskretsar, där det fanns många rösträttsförespråkare som distanserade sig från rörelsen. Det ska sägas att detta är en uppfattning som inte alla historiker stödjer. Vissa menar att suffragetternas aktioner snarare bröt ett dödläge i rösträttsrörelsen.
Framtiden får utvisa om radikala grupper som Extinction Rebellion försvårar för den bredare klimatrörelsen genom att provocera vissa samhällsgrupper, eller om den kan skynda på klimatomställningen.
Att civil olydnad kan vara en effektiv metod för klimatrörelsen är uppenbart. Greta Thunbergs skolstrejk är ett bevis för detta. Genom att varje fredag trotsa skolplikten har hon och andra unga klimataktivister visat hur vi genom förbränning av fossila bränslen kränker framtida generationers rättigheter.
Hösten innan pandemin mobiliserade Fridays for future över 1,6 miljoner människor i fler än 1 500 städer i hela världen. Det är mycket som tyder på att denna rörelse gjorde ett avtryck på det globala klimatarbetet.
Med all sannolikhet skulle den kunna växa i betydelse om ännu fler engagerar sig aktivt.
