Osynlig mångfald kan offras

Hör här en dålig ”nyhet” apropå FN:s världskonferens om biologisk mångfald COP 16: antalet däggdjur, fiskar, fåglar, groddjur och kräldjur har minskat dramatiskt. Ja, men det där är vi ju vana vid. Den nyheten återkommer sedan årtionden i olika skepnader. Just den här gången är den hämtad från Living Planet Report, ett samarbete mellan Världsnaturfonden (WWF) och London Zoological Society (2024). Vi är många som blir olyckliga varje gång. Däggdjuren är så stora och vackra när man ser dem i naturen eller i naturfilmerna, några i taget eller kanske i en flock men alltid i begränsat antal. 73 procent färre däggdjur sedan 1970 är en enorm utglesning eller ett totalt försvinnande från stora områden.

De små djuren glöms lätt bort

Många engagerar sig ändå i kampen för att stoppa massutrotningen. Frivilliga över hela världen gör insatser för att skydda de mest uppenbart hotade stora djuren, som gorillor, elefanter och tigrar. Annat är det i den andra ändan av mångfalden. Jag tänker på de allra minsta, på insekter, svampar, bakterier. Alla de tusentals eller miljontals aktiviteter som de utövar i sin osynliga värld, långt bortom min förmåga att iaktta. Det myller av liv som ger landskapet dess växtkraft, som ger oss vår förmåga att alls leva vidare här på jorden.

Vad är följden av att denna naturens rikedom till största delen är osynlig och ofattbar? Larmrapporterna är inte lika högljudda när det som förvinner ändå inte syns. Mångfalden blir ett slags elitprojekt, något för ett fåtal studerade personer som har tid att läsa böcker på arbetstid och kanske några få amatörer som vigt sitt liv åt att studera mikrolivet på marken.

Jag har själv knappast ens skrapat på ytan. Jag skriver om biologisk mångfald i jord- och skogsbruk. Men jag är samhällsvetare, mina kunskaper om mångfaldens väsen blir ett slags utantill-läxa: jag kanske lär mig att 900 arter är helt knutna till förekomst av trädet ek. Vad betyder det? Vad spelar det för roll om det vore 90 arter eller 9 000? Vad spelar det för roll för mig och för den värld jag lever i om de finns eller inte? Hur påverkar det livet för mig eller mina barnbarn? Jag är inte säker på att ens klimat- och miljöministern skulle kunna reda ut dessa frågor. Eller ta dem på verkligt allvar.

Under sekundsnabba ögonblick på en exkursion med biologer kan jag känna betydelsen av mångfalden. När vi pratar om slåtterängens liv och vård, om matproduktionen eller mykorrhizans funktion i skogen. Jag känner hur det surrar under fötterna.

I somras blev jag hembjuden till entomologen Bengt Ehnström i hans stuga i Nås i Dalarna. Han hade 50 000–60 000 insekter hemma, det var insekter i alla lådor och skåp, noggrant nålade i glaslådor. Där fanns till och med nu levande insekter som var illasinnade och vill ta sig in i Bengts lådor och äta upp alla insekterna. Kanske börja med en entrérätt av alla 80 myrarter som finns i Norden för att sedan gå vidare till spindlarna. Honungsbin till efterrätt. Tanken svindlade vid denna mångfald och den kunskap om den som kan finnas i en enda människa som har ägnat sitt liv åt detta.

Hotet från skogsavverkningen

Vad har osynligheten betytt för hur mångfalden hanteras i politiken? Skogsavverkningarna rullar vidare trots att de har starkt negativ inverkan på fler än 1 400 arter, ja, faktiskt hotar skogsekosystemet. Eller globalt en miljon arter; en ofattbar siffra, larmklockorna ringer för fullt. Naturvårdsverket skriver: De mest brådskande hoten mot biologisk mångfald, som förlusten av skogar med höga naturvärden, behöver hejdas med ganska omedelbar verkan.

Men nu är det så att ju mer Naturvårdsverket oroar politiken, desto mer skärs anslagen ner. Inom skogsvetenskaperna blev kunskap om produktion av virke mycket viktigare än kunskap om naturen. Det finns ett forskningsfält som handlar om hur det går till när viss kunskap får stort inflytande medan annan (obekväm) kunskap som är relevant för det system man studerar trängs undan. I skogsforskningen har anslagen under lång tid styrts mot forskning om ökad virkesproduktion med kalhyggesbruk. Forskningen om hur man kan bedriva skogsbruk som bevarar den biologiska mångfalden har varit mycket liten.

Så här skrev tidigare dekanus på skogsfakulteten vid Sveriges lantburksuniversitet (SLU) i tidningen Skogsaktuellt 2021: ”Med dagens skogsbruk är det helt enkelt omöjligt att förena Sveriges mål för biologisk mångfald med den växande bioekonomi som behövs för att nå många andra viktiga samhällsmål” Det han menade var att mångfalden måste offras för att samhället behöver så mycket virke. Skogen är i första hand ett produktionssystem, inte ett ekosystem. Just detta är en av grundbultarna i den svenska skogspolitiken. Så man stoppade ner mångfalden i osynlighetspåsen och då kunde man också beskriva den som ovidkommande trots att den är livsnödvändig. Och är den ovidkommande så behöver vi inte vara rädda om den. Det är därför som resterna av tusenåriga ekosystem har kunnat elimineras på bara ett par årtionden.

Problemet läggs över på framtida generationer

Tänk dig att alla de framtida konsekvenserna av ekosystemens förfall skulle drabba oss fullt ut genast nu här i dag. Då skulle dessa skador förstås vara den helt centrala politiska frågan. Allt skulle handla om vad som sker med livsmiljöerna, med skogarna och haven. Vi skulle fasa inför hotet mot vår egen överlevnad. Men tidsglappet mellan att vi orsakar skadan på ekosystemet och skadans effekt på mänskligt liv gör det möjligt för politiken att blunda för den. Vi dumpar problemet längre bort på tidsaxeln, längre in i framtiden.

Medan du läste det här så gick skogsmaskiner för full maskin och högg ner ytterligare av de sista gammelskogarna. Det handlar om förändringar som har evighetskaraktär både bakåt och framåt i tiden.