Isabelle Strengbom är reporter på Sveriges Natur och har låtit analysera sin bröstmjölk för att undersöka halten av kemikalierna PFAS. Omslagsbilden är tagen av Sara Mac Key, portättbilden av Erik Halkjaer.
PFAS i bröstmjölk – ett känsligt kapitel
Det finns känsliga frågor och så finns det känsliga frågor. Amning är ett minfält av känsligheter. Varje stavelse är laddad. Det vet jag. Därför tänkte jag både en och två gånger innan jag började jobba med det här reportaget.
Jag känner att jag måste säga det rakt ut: Mitt reportage om PFAS i bröstmjölk är inte ett försök att problematisera amning.
Läs mer: Med PFAS i modersmjölken
Läs också: Livsmedelverket inte oroade över PFAS-resultat
Det må vara intressant att diskutera fördelarna med amning jämfört med annan föda för spädbarn, men det är inte syftet. Med utgångspunkt i min egen vardag vill jag gestalta hur pass stort problemet med miljögifter faktiskt är. Det blev Eskil som fick mig att komma igång.
Trots inledningen på det här, låt oss kalla det försvarstalet, har jag inte kommit ifrån känslan att det är svårt, kanske rentav dåraktigt, att öppna amningsdörren. Aldrig tidigare har har jag känt ett behov av att förklara varför jag skriver om ett ämne på samma sätt som jag gjort den här gången – jag skriver ju till och med den här texten om det.
Det kan handla om min egen ängslighet, men det kan också vara ett resultat av att flera av dem som jag har intervjuat väljer att inte prata så högt om vissa delar av den här problematiken. Som om hur mängden PFAS i ammande mödrar minskar när de ammar för att barnet tar över en del av kemikalierna via bröstmjölken. Det är en mörk insikt som jag inte kan skaka av mig och som jag inte hört så mycket om tidigare.
Men samtidigt, det går inte att värja sig för de här kemikalierna, så varför ska vi slå på stora trumman och säga hur illa det är? Så har flera av dem jag har pratat med resonerat. Och även om min roll är annorlunda från deras så kan jag förstå inställningen. Det handlar om information som lätt skapar obehag, minst sagt.
Att inte skriva om saker för att de är jobbiga vore dock fegt av mig på ett personligt plan. I ett större perspektiv skulle det också vara farligt för den fria journalistiken.
Men. Det sista jag vill är att skapa ångest eller andra svårigheter för mammor som ammar sina barn. Därför är följande rader viktiga: Trots att det finns miljögifter i våra kroppar och därmed också i bröstmjölken har amning oerhört många andra fördelar. Både hälsomässiga och relations- och trygghetsskapande. Forskare och Världshälsofonden (WHO) är tydliga med att de här fördelarna överväger nackdelarna med miljögifter.
Och rent krasst vet vi inte så mycket om alternativen. Det finns inte på långa vägar lika mycket forskning om PFAS i bröstmjölksersättning som det finns om PFAS i bröstmjölk.
Ytterligare ett skäl till varför jag har tvekat att skriva det här reportaget är mitt eget grepp. Närvaron av mig själv och mitt barn. Det personliga utmanar det privata och vice versa i en nervkittlande balansakt.
Jag har stångats med egna invändningar och ifrågasatt om jag verkligen har fog för att låta fotografera mina barn, prata om mina kroppsvätskor och toppa det med att propsa på att Sveriges Natur för första gången ska ha halvnaket på omslaget.
Det kan verka som ett gränsland, men när det kommer till PFAS är min kropp varken personlig eller privat. Den är faktiskt en angelägenhet för hela landet – eller vet ni, hela ekosystemen. Så varsågoda. Nu har vi bröst på tidningens förstasida.
