Potatis slipas för framtiden i Peru

Ett modernt jordbruk med monokulturer och ett alltmer obeständigt klimat har ökat potatisens utsatthet för sjukdomar, skadedjur och andra påfrestningar som exempelvis frost och torka. Detta märks inte minst på Andernas sluttningar där potatisbönderna i dag kämpar för sin överlevnad. Läget hade dock kunnat vara betydligt värre om inte det internationella potatiscentret, CIP, hade grundats i Lima för 50 år sedan. Då var syftet att bevara den genetiska mångfalden hos landets inhemska sorter, men i dag arbetar forskarna främst med att få fram sorter som kan överleva i ett förändrat klimat. Det har lett till att CIP har blivit världens största genbank med över 7 000 sorter från hela världen i sitt laboratorium.

– Vi vill förstå vilka gener som ligger bakom motstånd mot klimatförändringen, till exempel resistens mot torka eller frost. De områden där potatisen växer i dag kanske inte är lämpliga i framtiden och därför måste vi utveckla sorter som bland annat klarar varmare temperaturer, säger Oscar Ortiz, chef för CIP.

När temperaturen stiger blir sjukdomar vanligare, vilket ökar behovet av sorter som är mer motståndskraftiga. Risken är annars att svältkatastrofen som drabbade Irland på 1800-talet på grund av potatispesten upprepar sig. Det är också viktigt att inte förlita sig på ett fåtal sorter, vilket man hittills har gjort i stora potatisproducentländer som Kina och Indien. Även i Europa är bristen på mångfald ett potentiellt problem och därför hjälper CIP många länder att introducera nya sorter.

Det går dock inte bara att tänka på klimathärdighet. Forskarna måste också tänka på att utveckla sorter som maximerar böndernas avkastning.

– Vi konsulterar ständigt odlarna för att få fram potatis som många tycker om. Vad tycker de om smak, konsistens och färg? Gäller det matpotatis har kvinnorna mycket att säga till om eftersom de vill ha sorter som går fort att koka, men som inte går sönder. Deras åsikter är viktiga för att lyckas på marknaden, säger Oritz.

Utanför Cusco i södra Peru ligger CIP:s kanske viktigaste samarbetspartner – den så kallade Potatisparken. Ingen annanstans i världen har man kunnat hitta en sådan mångfald av potatissorter, vilket har fått forskare att dra slutsatsen att detta 9 280 hektar stora område är potatisens vagga. Här, i bergen på 3 000–5 000 meters höjd, utvecklades de första potatisarna som med tiden kom att bli tusentals olika sorter.

Det senaste årtiondet har dock sjukdomar gått hårt åt beståndet och byarna i parken. Därför skickade bönderna där in sorterna till CIP för att få dem ”tvättade”. Det innebär att de skadliga generna avlas bort och andra bättre gener korsas in. I dagsläget har de fått tillbaka 410 sorter.

– Potatisen är vår födoskatt. Vi är beskyddarna av ursprungspotatisen. Från dessa sorter kommer de kommersiella sorterna. Utan dem, vad ska vi då äta, frågar sig Nasario Quiste Amao, som är talesman för byn Paru Paru.

I samarbete med CIP bedriver bönd­erna även forskning i parken. På bergsluttningarna på mellan 3 900 till 4 500 meters höjd syns flera små plastlådor, var och en med 16 potatissorter. Syftet är att undersöka hur insekter och sjukdomar påverkar potatisen på de olika höjderna.

Nasario Quiste Amao berättar att de på 1960- och 70-talet brukade odla ursprungspotatis på låglandet, men att man nu har fått gå över till majs och bönor där på grund av alla sjukdomar som drabbar potatisen.

– För att odla potatis måste man allt högre upp, men man kan ju inte odla potatis i himlen, säger han.

I dagsläget har de funnit att det är vanligast med sjukdomar på 3 000 till 4 000 meters höjd. Allra bäst mår potatisarna 3 700 till 4 500 meter upp. På högre höjd blir säsongen för kort vilket gör att potatisen dels inte smakar gott, dels får en ofullständig stärkelseprocess vilket gör den giftig.

– Arbetet vi gör här är inte bara för parken – vi konfronterar klimatförändringen. Potatis är världens viktigaste gröda och vårt arbete angår alla som är beroende av den.

I Sverige odlas över 500 sorters potatis, de flesta anpassade till våra temperatur- och nederbördsförhållanden. Men trots att klimatet blir både varmare och torrare finns det enligt Anders Andersson, ordförande för branschorganisationen Potatisodlarna, ingen anledning för svenska odlare att oroa sig.

– Vi har än så länge inte haft så extremt höga temperaturer. Visst, det fanns en tendens 2018 att värmen skulle knäcka några sorter, men än så länge kan jag inte peka på ett specifikt problem, säger han.

Det enda påtagliga tecknet på ett ändrat klimat är att bladmögel blir vanligare och mer aggressivt ju varmare det är. Enligt Anders Andersson uppträder det även tidigare och tidigare om året och därför är det inte ovanligt att behöva bespruta fälten en gång i veckan.

Ur ett globalt perspektiv anser han att de svenska potatisodlarna ändå är vinnare.

– Kan man bara klara av den minskade nederbörden med bevattning har vi inte några större problem. Vi har bättre potential jämfört med söderöver där det snabbt blir både för varmt och för torrt.