Rekordår för hotad vitryggig hackspett

Naturskyddsföreningen har arbetat med att rädda den akut hotade arten inom Projekt vitryggig hackspett i drygt 30 år.

− Årets resultat är det bästa på väldigt länge. Jätteroligt att det går åt rätt håll och att vi har så många häckningar. Samtidigt är det fortfarande lång väg kvar till att nå det antal som behövs för en livskraftig population, säger Paula Andersson från Projekt vitryggig hackspett.

Avelsarbetet är bara en del. Projektet jobbar också med restaurering av lövskogar med mycket död ved. Och att påverka skogspolitiken för att få mer sammanhängande och skyddade lövskogar.

− Vitryggen är en paraplyart, en värdemätare på biologisk mångfald och välmående skogar. Över 200 andra hotade arter lever i samma miljö.

Fåglar har också flugit in i norra Sverige från Finland och Ryssland.

− Man skulle önska att en del tog sig nedåt, säger Paula.

Fem stora voljärer

Vi träffas vid den nya avelsanläggningen, som tog emot sina första hackspettar förra sommaren. Den ligger i Västmanlands län, men exakt var vill projektet ligga lågt med.

Det är första gången föreningen byggt upp egen avel, samtidigt som man fortsätter samarbeta med djurparken Järvzoo och Stockholms Vildfågelrehab.

Rikard och Terese som driver anläggningen tar oss med längs en skogsväg där de byggt fem stora voljärer (fågelhus).

− Vi har placerat dem hundra meter ifrån varandra eftersom fåglarna är störningskänsliga. Trumningar hörs längre än så men det verkar inte skapa problem. De hör nog oftare vilda hackspettar, säger Terese.

Både gröngöling och spillkråka häckar i närheten, mindre hackspett har observerats, liksom den vanliga större hackspetten.

I varje voljär finns ett trettiotal resta stockar, mest aspar med innanröta som är lätta att hacka bohål i.

Ungarna hörs mer och mer

I en voljär flyger hanen Petri fram och tillbaka till ett hål med näbben full.

− Jag fick första indikationen för en vecka sedan, då var jag inte säker. Men sedan har ungarna hörts mer från dag till dag, säger Terese.

Projektet hade inte räknat med någon häckning redan första året, det brukar ta längre tid.

− Det känns som ett kvitto på att miljön är bra, säger Paula Andersson.

Paret Petri och Sierra gjorde ett första häckningsförsök, som misslyckades när vädret slog bakut med kraftigt snöfall i april. Men några dagar senare såg Terese en ny parning.

− Sedan har de har varit fantastiskt fina med varandra och turats om att ruva och mata, säger hon.

Rikard har jobbat med bevarandearbete av visenter tidigare. Hackspettar var nytt, men han och Terese har fått mycket hjälp från föreningens tidigare samarbetspartner Nordens Ark och byggt vidare på deras modell.

− Väderförhållandena är annorlunda här än i Bohuslän så vi har förstärkt burarna och byggt ramper för att kunna skotta av snö, säger han.

Näten har också tätare maskor för att stoppa småfåglar (som kan sprida smittor) och extranät på taken som skydd mot rovfåglar.

En annan fördel med anläggningen är närheten till närmaste utsläppsplats, på andra sidan gränsen till Dalarnas län.

Vi åker dit, till ett hackspettseldorado med gammal lövskog i älvmiljö. I ett högt träd vid en utsläppsvoljär finns ett bohål där en större hackspett matar sina ungar.

Men även vitryggiga hackspettar som släppts ut tidigare år finns kvar i området, en sågs senast veckan innan vårt besök.

Utsläppsvoljärerna håller på att förbättras, de får bland annat mjukare nät på insidan. Vitryggarna får stanna i burarna och vänja sig vid omgivningen ungefär en vecka när de kommer hit i juli.

− Att släppa ut dem i det fria är en av årets bästa stunder för mig, säger Paula.

Just här är skogsägaren privat, men bra samarbete med skogsbolag och myndigheter är avgörande.

− Och projektet vore inte möjligt utan skogsgrupper och ideella som stödutfodrar, inventerar och restaurerar skog. De gör ett enormt arbete, men vi behöver fler engagerade.