Rekordlångt klimatmöte kunde inte enas om marknadsregler

Orsaken: Stenhård opposition i flera frågor och en frånvaro av kompromissvilja. Både hos dem som ville se svagare regler, men samtidigt också hos dem som inte kunde acceptera ett oambitiöst beslut.

– Hellre ingen överenskommelse än en dålig överenskommelse, var det återkommande raka ställningsstagandet från flera ministrar.

Offren blev bland annat frågan om hur ofta som nya klimatplaner ska lämnas in, hur anpassningsarbetet mot klimatförändringarna ska tas framåt och hur samarbetet med att bygga upp kapaciteten så att fattigare länder ska kunna stärka det grundläggande klimatarbetet skulle stärkas.

”Glaset halvfullt”

Och tydligast blev utfallet kanske kring den svåraste frågan på dagordningen:
Att ta fram regler för samarbetet mellan länder för att nå klimatmålen, bland annat genom att bygga upp en utsläppshandel.

– Vi kan i alla fall säga att glaset är halvfullt. Så vi ser fram emot framtida samtal, kommenterade det mest kritiserade landet i förhandlingarna, Brasilien, när mötet avslutades.

LÄS MER: EU anses sätta stopp för färdigställandet gav parisregelboken 

Men även om kompromissviljan saknades, lyfts en annan orsak till misslyckandena fram från en senior ledare för förhandlingarna.

– Det saknas verkligen är en känsla av energi. Det är konstigt att det är en sån frånvaro av energi i samtalen, med tanke på hur läget ser ut.
Han fortsätter:
– Visst, vi har haft förhandlingar som har sett liknande ut, med mycket fördröjningar och blockeringar. Men ingen som har saknat så mycket av den energi som behövs för att få ihop allt.

Stora kontraster

Kontrasterna har varit stora under mötet. Samtidigt som uppmaningarna från civilsamhället nog aldrig varit större, bland annat från den numera globala Fridays for Future-rörelsen som tillsammans med Extinction Rebellion tog en ny stor plats på mötet, återfanns det samtidigt länder i förhandlingssalarna som vill något helt annat.

I och med att det i alla beslut i FN:s klimatsamarbete bygger på konsensus, räcker det också med att ett land säger nej. Utöver de vanliga länderna som satt sig på tvären för ambitiösare beslut, där USA och Saudiarabien numera ofta återfinns i flera frågor, tilkom också Brasilien och Australien under Madridmötet.

Australien hamnade, tillsammans med bland andra Kina, i rampljuset på grund av deras vilja att använda utsläppsenheter från tidigare insatser för att nå framtida mål. Förslagen beräknades om de skulle gå igenom kunna urholka det utsläppsminskande arbetet med motsvarade 0,1 graders temperatursökning. De åkte därmed på ordentliga protester från omvärlden.

Brasilien hamnade i rampljuset i flera frågor, men framför allt för att de ville slippa att bokföra att de sålt utsläppsenheter till andra länder i sitt eget klimatmålsuppföljande.

Dessa två konflikter kvarstod i det sista utkastet till beslut, och kunde aldrig lösas ut.

Brasilien stod också på sig i en annan återkommande stridsfråga, nämligen huruvida FN:s klimatpanels rapporter ska tas emot av världssamfundet. Denna gång handlade det om huruvida de två specialrapporterna om hur land- och havsområden påverkas av klimatförändringarna skulle välkomnas.

LÄS MER: Sverige och Brasilien protesterade gemensmat mot IPCC-rapport

Kunde inte enas

Orsaken ska enligt observatörer bland annat vara att landrapporten trycker på att avskogningen bör stoppas i Amazonas regnskogar.

Liknande strid pågick också under förra årets möte i Polen där Kuwait, USA och Saudiarabien inte ville ställa sig bakom IPCC:s 1,5-gradsrapport. Men till skillnad från förra året så släppte Brasilien sitt motstånd efter att önationerna Tuvalo och Belize vädjat till landet att släppa sina protester.

– Av respekt till Tuvalo och Belize, så accepterar vi skrivningarna, svarade Brasiliens talesperson.

Frågan om hur förluster och skador till följd av klimatförändringarna skulle förebyggas och hanteras lyckades dock förhandlarna enas om. Bland annat innebar överenskommelsen att en expertgrupp kommer att kunna arbeta konkret med de mest drabbade länderna för att bygga upp exempelvis fungerande ersättningssystem för att hantera konsekvenserna av naturkatastrofer.

Däremot kunde länderna inte enas om att de rikare länderna ska bli tvungna att ge mer pengar till det arbetet, vilket utvecklingsländerna krävt. Istället uppmanas de att göra det. USA:s påstridiga arbete mot att ta ansvar i frågan, samtidigt som de nu ser ut att lämna Parisöverenskommelsen, mötte förhandlingarnas största känga från önationen Tuvalu.

– Om de får som de vill så kommer de slippa att ta ansvar för konsekvenserna av deras handlande. Det är en absolut tragedi. Miljontals skadas redan idag. Det finns de som anser att detta skulle tolkas som ett brott mot mänskligheten, sa bland annat Tuvalu i samband med att beslutet togs.

Kunde glädjas

En av de få punkterna där både observatörer och förhandlare kunde glädjas åt resultatet var att det kunde nås enighet kring ett femårigt arbetsprogram för hur jämställdhetsperspektivet ska lyftas in mer i klimatarbetet. Målet är nu bland annat att öka kvinnors deltagande i besluten om klimatåtgärder.
– Jag tycker att den politiska viljan som förhandlarna i den här frågan har visat när de har nått koncensus kring detta robusta utfall bör bli en modell för andra förhandlingar i den här processen, sa Bridget Burns vid amerikanska WEDO.

Så visade sig inte bli resultatet. Den största utmaningen under mötet, att få på plats reglerna för hur samarbete med att nå de natonella utsläppsmålen, gick som sagt bland annat i stöpet. Men ursprungsbefolkningarnas samarbetsorganisation kunde glädjas åt beslutet, eftersom de kämpat mot att en utsläppsmarknad ska etableras under Parisavtalet.
– När ni talar om att handla med koldioxid i våra hemländer så handlar ni inte bara med det, det kommer också att påverka våra liv och vår vardag och vår omgivning, sa en företrädare för samarbetet på lördagskvällen.

Så, vem man ska skylla på att mötet gick som det gick? Vissa pekar på att ordförandelandet Chile inte har gjort sitt jobb. Men faktum i slutändan är fortsatt att det är länder som fattar beslutet, och när några få länder sätter sig på tvären.

– Du får inte glömma att detta är realpolitik. Vad vi beslutar här får konsekvenser på riktigt. Det är det som gör det så svårt, men också viktigt och spännande, säger Ola Elvestuen, Norges miljöminister till Sveriges Natur.