Så formas motstånd mot omställning

Vi lever ofta i föreställningen att det finns en logisk utveckling i mänskligt handlande. Att om vi får tillräckligt mycket kunskap kan vi fatta kloka och eftertänksamma beslut.

Det skulle betyda att om det sker tillräckligt mycket forskning om klimatkrisen kommer samhället att ställa om från fossila bränslen. Tyvärr stämmer inte det.

Forskning har gång på gång visat att information inte är tillräcklig för handling. Utsläppen har ökat under de tre årtionden som de FN-ledda klimatförhandlingarna har pågått.

Under de dryga 30 år som världens ledare har förhandlat, och därmed accepterat att de har tillräckligt med kunskap för att agera, har mänskligheten släppt ut mer koldioxid än vad den gjorde totalt under de drygt 200 år som har gått sedan James Watts ångmaskin revolutionerade industrin.

Från USA till Sverige

En del av anledningen till att omställningen har uteblivit är det organiserade motståndet från fossilindustrin och konservativa tankesmedjor i framför allt USA. Som en reaktion mot bland annat bildandet av FN:s klimatpanel IPCC intensifierades i början av 1990-talet en välfinansierad kampanj för att sprida misstro om klimatforskningen och motarbeta klimatlagstiftning.

Forskningen om denna så kallade klimatkontrarörelse (från engelskans climate change countermovement) är omfattande. Namnet kommer av att det är en kontrarörelse mot den bredare klimatrörelsens krav på omställning och utfasning av fossila bränslen.

Sverige var länge relativt förskonat från argument som syftade till att så tvivel om forskningen. Bland de etablerade politiska partierna fanns en samsyn om att Sverige, som rik, industrialiserad nation hade både en skyldighet och möjlighet att gå före i omställningen.

På gott och ont kunde stora delar av miljörörelsen och industrin enas om att det var genom innovation, marknadslösningar och tillväxt som problemen skulle lösas. Med hjälp av en politik som ledde till att utsläppen visserligen minskade, men inte i närheten av den takt som krävdes för att begränsa uppvärmningen till 1,5 eller 2 grader.

Denna samsyn förändrades med Sverigedemokraternas (SD) intåg i riksdagen 2010.

SD ett radikalt annorlunda parti

Redan under sin första mandatperiod började partiet sprida argument i kammaren som var direkt hämtade från klimatkontrarörelsen, bland annat om att den globala uppvärmningen hade avstannat. SD var i gott sällskap med auktoritära nationalistpartier i andra europeiska länder, där till exempel Dansk folkeparti, Alternativ för Tyskland och Ukip/Brexit-partiet i Storbritannien alla har motarbetat klimatomställning.

”För klimatkontrarörelsen blev den auktoritära nationalismen en allierad.”

SD hävdade länge att det var det enda oppositionspartiet på grund av dess motstånd mot invandring. Men även i klimatfrågan antog partiet en radikalt annan hållpunkt än övriga partier.

Ledande partiföreträdare kom med påståenden som gick på tvärs mot vetenskapen, och de gånger partiet erkände att uppvärmningen ens var ett problem var det inte Sveriges sak att gå före, i stället pekades finger mot länder som Kina.

Detta argument används flitigt i dag, men det bortser från Sveriges höga så väl historiska som per capitautsläpp. Dessutom är det ett argument som i sig självt omöjliggör kollektiv handling, då alla alltid kan peka finger på någon annan.

SD har vuxit tillsammans med en flora av högerradikala alternativmedier på nätet, där flera har grundats av tidigare SD-politiker. Motståndet mot klimatpolitiken blev bland dessa medier tydligt hösten 2018.

Förlöjligande som retorik

När Greta Thunberg satte sig ner med sin skylt utanför riksdagen blev hon en katalysator för en rekordstor mobilisering inom klimatrörelsen, men detta ledde också till ett ökat motstånd från kontrarörelsen. Flera högerradikala sajter som tidigare inte alls skrivit om klimatet började med en intensiv bevakning av Greta Thunberg.

I denna rapportering användes ofta ironiska citattecken runt ord som klimatförändring för att signalera att den var en bluff. Citattecknen blev en hundvissling till läsarna för att förlöjliga politiker eller aktivister som krävde omställning.

I denna bild målades klimatfrågan upp som något som en korrupt, globalistisk elit tvingade på folket, det var en anti-etablissemangsretorik som pekade på politiker som en hycklande överklass. Det var också en retorik som gick ut på att Greta Thunberg var manipulerad av vuxna, och precis som många tidigare kvinnliga miljökämpar beskrevs hon som hysterisk.

Sajterna formulerade en diskurs där emotionella och irrationella kvinnor brydde sig om icke-problem som klimatet, medan förnuftiga män brydde sig om verkliga problem som invandring och kriminalitet.

Manlig tekniktyp idealiseras

Så vad beror då motståndet på? De flesta förklaringar vad gäller klimatkontrarörelsen i USA handlar om pengar och ideologi. Fossilföretagen har försökt skydda sin inkomstbringande verksamhet, medan konservativa tankesmedjor har sett varje hot om statlig reglering som ett led mot planekonomi.

Hos den radikala högern handlar motståndet till stor del om identitet och ideologi. Den auktoritära nationalismens drömsamhälle är ett etniskt homogent, patriarkalt och industriellt framgångsrikt sådant. Det finns en slags otidsenlig längtan till en nationell gemenskap som kretsar kring kärnfamiljen och de stora industrierna, och där det är mannens lön som ska sätta mat på borden.

”Det är ett samhälle som bygger på rovdrift av naturen och där förbränningen av billig olja och kol driver såväl bilarnas som ekonomins hjul i allt snabbare takt.”

I det här samhället idealiseras också den manliga, rationella ingenjören som en närmast felfri samhälls- och nationsbyggare, vilket syns i synen på kärnkraft – den storskaliga ingenjörskonsten kommer se till att vi får en påstått stabil och säker kraftkälla.

Den radikala högern målar ofta upp Sverige som ett land i förfall, som en nation som har förstörts av invandring och feminism. I den här diskursen blir klimatfrågan ytterligare ett hot. Alla krav på omställning ses som angrepp på svenska livsstilar och det svenska folket.

Det är lite som tyder på att mer klimatforskning automatiskt kommer att leda till att samhället fattar kloka, genomtänkta beslut. Tvärtom ser vi tydliga tecken på att klimatkontrarörelsen intensifierar sitt motstånd mot omställning när klimatfrågan stiger på den politiska dagordningen.

Omställningen av våra fossilindränkta livsstilar och samhällen ställer svåra frågor om makt, rättvisa och jämlikhet. Det är något som alltid kommer att möta motstånd, oavsett hur glasklar forskningen är.

Kjell Vowles är forskare på Chalmers tekniska högskola med bakgrund som klimatjournalist och statsvetare. Hans forskning handlar om klimatförnekelse.