Vindturbiner i Guazhou, Kina. Foto: Popolon, Wikimedia Commons
Miljonrullning för Energimyndigheten
Genom att ta risken åt ett privat företag förlorade statliga Energimyndigheten 140 miljoner kronor i Kina. Sveriges Natur kan avslöja historien bakom den högtflygande affären som skulle öppna portarna för regeringen Reinfeldt i Kina.
April 2008. Det svenska regeringsplanet tar mark på flygplatsen i Peking. Ombord sitter inte bara statsminister Fredrik Reinfeldt och hans hustru Filippa utan även miljöminister Andreas Carlgren och handelsminister Ewa Björling.
Förhoppningarna är stora inför Alliansens första statsbesök i Kina. I portföljen har statsministern bland annat en lista på 13 politiska fångar som Sverige vill ska friges.
Med på resan finns också Bengt Boström från svenska Energimyndigheten. Han är chef för myndighetens klimatavdelning och följer med i ett särskilt syfte. Denna dag i Peking ska svenska staten – genom Energimyndigheten – skriva under avtal med det svenska energibolaget Carbon Asset Management (CAM), dotterbolag till Tricorona, om att köpa utsläppsrätter från ett antal kinesiska energibolag.
Klimatfrågan är vid denna tid på den internationella agendan och Sverige profilerar sig som ett föregångsland inom klimat- och miljöteknik. Regeringen är mån om att visa upp sina höga miljöambitioner men också om att göra affärer med den asiatiska supermakten.
– Det fanns ett tryck på att man skulle skriva ett avtal under statsbesöket, säger en källa som haft insyn i Energimyndighetens arbete med avtalet.
I närvaro av Kinas premiärminister Wen Jiabao och statsminister Reinfeldt undertecknas avtalen som innebär att de svenska aktörerna köper utsläppsminskningar som Kina producerar genom elva stora vindkraftsparker. Köpeavtalet uppgår till nio miljoner enheter av typen Certified Emission Reductions (CER). I medierna blir uppmärksamheten stor kring avtalet som är värt cirka en miljard kronor.
I dag, snart åtta år senare, kan avtalet ställas i en helt annan dager.
– Det är uppenbart i efterhand att avtalen hade kunnat formuleras bättre, säger Ola Hansén, chef på enheten för internationella klimatinsatser på Energimyndigheten i dag.
Luften har gått ur marknaden för utsläppsrätter, det svenska bolaget CAM är i konkurs och i stället har svenska skattebetalare fått ta notan när hundratals miljoner kronor betalats i kompensation till de kinesiska energibolagen.
Hur kunde utsläppsrätter bli så fel?
Föreslår samarbete
Det är i början på 2008 som det svenska klimatföretaget CAM inleder diskussioner med ett par kinesiska bolag. CAM är vid tiden dotterbolag till Tricorona, ett av Sveriges största klimatenergibolag. Det är ett välrenommerat bolag och Energimyndighetens chefer har träffat bolagets direktörer i olika klimatsammanhang.
CAM föreslår ett samarbete med Energimyndigheten om att köpa reduktioner med leverans till ett fast pris några år senare. Rent konkret innebär det att projektägare i Kina kan göra investeringar i projekt som reducerar koldioxidutsläpp när man vet att det finns köpare.
För svenska staten innebär det att den kan tillgodoräkna sig minskad klimatpåverkan och CAM kan sälja sin andel till företag som till exempel vill klimatkompensera sin verksamhet.
I termer av energi motsvarar affären från de elva planerade vindkraftsparkerna en hel Forsmarksreaktor. Det gör den större än de avtal Energimyndigheten brukar ingå. Men den avviker även på ett andra sätt. Tidigare har Energimyndigheten köpt reduktioner av en motpart. Denna affär är unik genom att man är tre parter: två svenska aktörer och de kinesiska motparterna. Bakgrunden är att de kinesiska bolagen är hårt uppvaktade. De har signalerat att de bara vill göra affärer med en statlig aktör. Genom att ställa sig bakom hela avtalet möjliggör sålunda Energimyndigheten affären åt CAM.
Affären avviker också genom att ingen beredning sker på myndigheten innan som brukligt. Ingen riskanalys, ingen kostnadsanalys.
Våren 2008 lägger CAM och Energimyndigheten ett gemensamt bud och under statsbesöket i april undertecknas avtal.
Andra budgivare med högre bud avvisas, kineserna föredrar en statlig aktör och väljer därför svenskarna.
Kontrakten för hela affären innebär att utsläppsreduktioner motsvarande nio miljoner ton koldioxid köps för leverans 2009–12. Priset ska då vara drygt tolv euro per styck.
Väl tillbaka i Sverige återstår för CAM och myndigheten att skriva samarbetsavtal som ska reglera hur de svenska parterna fördelar ansvaret sinsemellan.
Man enas om att Energimyndigheten köper fem procent, resterande 95 procent köper CAM. Baserat på att den prisutveckling som marknadsanalytiker vid denna tid förutspår kan CAM se fram emot en vinst på hundratals miljoner kronor.
För att minska riskerna utfärdar CAM:s ägare Tricorona ett så kallat borgensavtal där moderbolaget ansvarar för dotterbolagets skyldigheter. Med andra ord blir Tricorona betalningsskyldigt för dotterbolaget CAM.
Men inom myndigheten väcker avtalet diskussioner och i mars 2009, nästan ett år efter statsbesöket i Kina, gör myndighetens tjänstemän den analys av affärsriskerna som inte hanns med innan. I analysen, som Sveriges Natur tagit del av, varnar de två tjänstemännen för riskerna gällande handel med utsläppsrreduktioner, alltså CER – särskilt om ”marknaden för handel med CER kollapsar så att marknadspriset närmar sig noll”.
Samtidigt ser tjänstemännen en annan risk, att CAM:s moderbolag ”Tricorona hamnar på obestånd”, samt att ”de kinesiska motparterna driver en rättsprocess som tilldömer Energimyndigheten att solidariskt ta betalningsansvar även för CAM:s andel trots avtalet mellan CAM och Energimyndigheten”.
Men de anser att scenariot är osannolikt eftersom priset på utsläppsreduktioner bara väntas öka och skriver i analysen: ”Vi bedömer att risken för att Energimyndigheten verkligen skulle kunna bli ansvarigt för CAM:s andel i projekten är mycket liten.”
Tjänstemännens varningar, som kommer nästan ett år efter det att avtalet undertecknades i Kina, ska visa sig vara kusligt pricksäkra.
Under följande år faller priset på utsläppsreduktioner kraftigt. Orsaken är finanskrisen som gör att den ekonomiska tillväxten – och därmed utsläppen – i Europa blir lägre än väntat. I mitten på 2011 är priset under 10 euro per enhet. Prisfallet gör att avtalets dryga 12 euro per enhet framstår som ett överpris. Med fallande enhetspriser försöker CAM dra sig ur avtalet och utan framgång inleda omförhandlingar med kineserna.
Priserna fortsätter att falla, i början på 2012 är priset runt fyra euro per enhet och samma höst knappt två euro. Kineserna kräver samtidigt att svenskarna ska fullfölja ingånget avtal. I mars 2013 når priset en bottennotering på 0,30 euro. Det motsvarar knappt tre procent av det pris man lovat kineserna att köpa enheterna för. Samma månad ansöker CAM om likvidation av sin verksamhet.
– Vi blev varse om att CAM inte tänkte fullgöra sin del av avtalet när en av de kinesiska motparterna ringer upp oss, säger Ola Hansén.
Företrädare för de kinesiska bolagen upprepar i maj 2013 kravet om att köpa utsläppsreduktioner till överenskommet pris. Men Energimyndigheten, med endast fem procent av projektet, har redan köpt enheter motsvarande sin ägarandel.
I slutet av juni 2013 är Ola Hansén i Peking för att träffa ett av bolagen, Datang Renewables. Under mötet gör bolaget klart för Hansén att den svenska staten bryter mot avtalet och hotar med skiljeprocess.
Diskussionerna mellan de svenska parterna dras i långbänk och i maj 2014 har den kinesiska motparten lämnat ärendet till en skiljedomstol i Nederländerna där den kräver 223,5 miljoner kronor av svenskarna – alltså myndigheten och CAM som befinner sig i likvidation.
Förlikning
Pressad av de ekonomiska kraven når Energimyndigheten en förlikning med kineserna där den köper utsläppsrättsreduktioner för 14 miljoner euro.
Energimyndigheten kontaktar CAM:s likvidator, uppger att en förlikning har nåtts och kräver att CAM ska betala för den till fullo.
Men kraven ställs till ett bolag som inte längre har några större tillgångar. Som Sveriges Natur tidigare har kunnat avslöja (nr 4, 2015) har moderbolaget under åren 2009–2013 delat ut mer än 700 miljoner kronor till sina aktieägare och sedan försatts i konkurs.
I juli 2015 är CAM:s konkurs klar. Enligt bouppteckningen har Energimyndigheten krav på 7,6 miljoner kronor och 14,24 miljoner euro. Sammantaget 141 miljoner kronor.
Förlikningen betalades från anslagen till nya internationella klimatinsatser. Inom det området har myndigheten tidigare finansierat projekt i utvecklingsländer som till exempel energieffektiv LED-belysning i Kamerun, effektivare hushållsspisar i Rwanda och energieffektivisering av fattiga hushåll i Mongoliet. Dessutom ska myndigheten spara sex miljoner kronor på utgifterna till området förnybar energi.
Kritiserad myndighet
Energimyndigheten bildades 1998 med uppdraget att sörja för en trygg och miljömässigt hållbar energiförsörjning i Sverige.
Efter att Kyotoprotokollet ratificerades 2010 fick myndigheten också uppdraget att kompensera för svenska utsläpp genom att förvärva reduktioner i utlandet.
De senaste tio åren har nära tre miljarder kronor satsats på utsläppsminskningar från projekt i utvecklingsländer. Myndigheten driver också flera egna projekt som både syftar till att både generera utsläppsminskningar och bekämpa fattigdom.
Men myndigheten har fått kritik. I höstas avslöjade TV 4:s Kalla fakta att 6 000 människor tvångsfördrivits från sina marker i samband med ett av Energimyndighetens projekt i Uganda.
Även Riksrevisionen har riktat skarp kritik mot myndigheten. Enligt en rapport från 2010 var det bland annat osäkert om projekten ledde till några reella utsläppsminskningar. Därtill var insynen dålig samtidigt som riskerna för korruption ignorerades.
Sverige har i dag ett överskott av utsläppsrätter eftersom utsläppen har minskat snabbare än beräknat. 2014 beslutade regeringen att skrota det överskott som byggts upp 2008-2012. Vad som ska hända med de utsläppsreduktioner som Energimyndigheten tagit över från CAM får regeringen bestämma, uppger Energimyndigheten.
”Ramverket kunde ha varit bättre”
Hur kunde Energimyndigheten ta affärsrisken åt ett privat företag?
– Det juridiska ramverket kunde ha varit bättre, medger Ola Hansén, chef på myndighetens klimatenhet.
INFÖR 2008 hade Energimyndigheten fått nya direktiv från regeringen som i regleringsbrevet skrev att ”myndigheten ska stödja och underlätta för svenska företag som önskar engagera sig i de projektbaserade mekanismerna”, dit handel med utsläppsreduktioner inom CDM-systemet räknas. Men i samma regleringsbrev stod det också att Energimyndigheten inte fick ge mer än en miljon kronor i stöd till ett enskilt företag. CAM:s affär väntades vid tiden för avtal generera en vinst på hundratals miljoner kronor.
Bengt Boström var chef på klimatenheten och med på resan till Kina när avtalet tecknades 2008.
På vems initiativ tillkom avtalet?
– Vi hade stött på varandra i olika sammanhang och hade kontakter med varandra. Men jag är inte helt säker på hur initiativet togs.
Det var ingen från regeringen som föreslog samarbetet?
– Nej, Det var ingen instruktion från regeringen, det sker inte på det sättet.
Varför var ni intresserade av den här affären?
– Det var under uppbyggnadsfasen av CDM och Kina var intressant. Projektet bidrog till utvecklingen av vindkraft i Kina.
Men i regleringsbrevet stod det att ni inte fick ge mer än en miljoner kronor i stöd till ett enskilt bolag. Ni gav betydligt mer till Tricorona?
– Vi gav inget stöd till Tricorona.
Inte explicit, men implicit: de kinesiska motparterna hade inte valt Tricorona utan Energimyndigheten?
– Vi förvärvade krediter från Kina. Det skedde ingen överföring till Tricorona.
Men stöd behöver inte vara kontanter. Ni gav ett stöd i form av att ni var borgenärer, en försäkring ifall något oplanerat skulle ske.
– Det var inte så avtalet var utformat, att vi skulle vara borgensmän.
Energimyndighetens Ola Hansén, nuvarande chef på klimatenheten, riktar kritik mot CAM och dess moderbolag Tricorona som han anser inte har agerat ansvarsfullt. Han hävdar att de borde ha informerat Energimyndigheten om försöken till omförhandling av avtalet samt om att likvidation var på gång.
Tricorona, vars verksamhet i dag har nya ägare men leds av flera direktörer från det konkursade bolaget, har avböjt att kommentera.
Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, säger att det är svårt att dra några rättsliga slutsatser av affären.
Men kan en myndighet ingå partnerskap med ett privat bolag där man tar all affärsrisk men inte får del av eventuell avkastning?
– Det låter jättekonstigt. Men det finns inte ett generellt förbud mot att göra dåliga affärer.
