Senegal: När fisken försvinner

VAD SOM ÄR det största problemet? Det kan jag säga. Det är ni! Européer och andra som kommer utifrån för att ta vår fisk.

Fiskaren Abdou Karim Sall hytter med fingret mot mig och fotografen Håkan Lindgren.

– Våra vatten är på väg att förvandlas till en flytande öken. Hur kan vi sälja ut vår fisk när den inte räcker till oss? När vi själva måste ta till åtgärder som reservat?

Vi sitter i en öppen båt, på väg ut i Senegals första gemensamt förvaltade marina reservat: Joal-Fadiouth tio mil söder om huvudstaden Dakar. Totalt omfattar det 174 kvadratkilometer. Som generalsekreterare för de lokala fiskarnas organisation var Abdou Karim med om att förhandla fram reservatet i början av 2000-talet. De hade redan tidigare infört fiskestopp delar av året. I dag leder han reservatet, med målet att skydda ekosystem och återväxt.

FN-organet FAO klassar samtliga västafrikanska fisken som överexploaterade, och kustfisket har minskat med 50 procent på 30 år. Sedan 60-talet har allt fler och allt större främmande båtar fiskat ned de en gång rika bestånden och skrapat bottnarna.

Magiskt vacker plats

Joal-Fadiouth med cirka 40 000 invånare är en av Senegals största hamnar för småskaligt fiske och en magiskt vacker plats. Vi passerar under den långa träbron som förbinder ön Fadiouth med fastlandet. Både minareter och kyrktorn skjuter upp från ön som byggts upp av snäckskal. På de långgrunda tidvattenbankarna ser vi sköldpaddor, pelikaner och hägrar, men också kvinnor och barn som plockar stora snäckor, ibland i fotdjupt vatten. Det ser ut som om de går på vattnet.

Ungefär 4 000 av stadens män jobbar som fiskare i pirogerna, de långa färggranna motorkanoterna. Mer än dubbelt så många kvinnor jobbar med rökning, torkning och försäljning.

Fisket har alltid varit Senegals främsta resurs. 600 000 människor jobbar inom sektorn som står för minst tio procent av landets arbetstillfällen. I genomsnitt äter senegalesen 24 kilo fisk per år och fisk står för 39 procent av proteinintaget. Konkurrens och höjda priser har alltmer hänvisatlokalbefolkningen till små pelagiska arter (lever fritt i öppna havet), som sardinella. Men nu är även de överfiskade och priset stiger.

Sade upp fiskeavtalen med EU

Landet sade upp sina stora fiskeavtal med EU 2006 (kvar finns ett för tonfisk och ett mindre för kummel) efter folkliga pro-tester, men genom samägda bolag har utländska företag ändå kunnat fortsätta fiska för export som hälftenägare i båtar som klassas som inhemska. Ryska supertrålare tar sig på smygvägar in i senegalesiska vatten, och de senaste åren har ryska och asia-tiska fiskmjölsfabriker för export byggts i och runt de traditionella hamnarna.

Abdou Karim är kritisk till de samägda båtarna. Särskilt de kinesiska. En undersökning från 2014 visade att de konsekvent redovisar mindre fångster än de faktiska. Men hans största oro gäller fabrikerna. En nyanlagd rysk fabrik finns i Joals hamn och en till är under uppbyggnad strax intill.

– En katastrof för området. De har avtal med staten och köper allt som kommer in, säger han och suckar.

Fiskmjölet försvinner ur landet

Fiskmjölet försvinner ur landet och blir foder för fisk och andra djur. Abdou Karim var med och organiserade en protestmarsch till fabriken, men alla fiskare är inte överens med honom. Vissa tycker att han är galen. Tidigare fick de strax över 20 kronor för en låda fisk. Fabriken betalar nästan 60. Dessutom erbjuds fiskarna båtar som de får gratis efter två års leveranser.

– Det är väl en bra deal? säger de. Visst, säger jag, men vad händer på några års sikt? Vi tar redan ut mycket mer fisk än vad beståndet tål, och de höga priserna gör att kvinnorna inte längre får tillräckligt att röka och torka.

Reservatet är ett sätt att vända utvecklingen. Vi passerar ett område där man lagt ned artificiella rev på botten och styr in mellan täta gröna grenväggar. Tidigare höggs mycket mangrove för att bli ved och timmer. I dag är den fredad.

– Reservatet handlar inte bara om att förbjuda, utan också om att återskapa resurser. Vi har planterat mer än 300 hektar mangrove.

NÄR VI KLIVER I LAND på en gyttjig ö rasslar hundratals små krabbor undan framför våra fötter. Här växer både ursprunglig mangrove och ny planterad i omgångar.

– Våra undersökningar visar att antalet fiskarter i området ökade från 39 till 58 mellan 2006 och 2008. 2014 räknade vi till 112 arter.

Tillbaka i land åker vi till hamnen och fabriken. Efter protestmarschen har Abdou Karim känt sig hotad och vill inte gå nära den, men Håkan och jag knackar på porten mellan höga murar av blått kakel. Vakten som öppnar har ingen uniform men bär t-shirt med texten ”Gangsta – mafia member”. Han skrattar lite och vinkar avvärjande: nej, nej, här kommer inga journalister in.

ABDOU KARIM SALL har koll på avtal och storpolitiskt spel kring fisket tack vare det västafrikanska fiskenätverket Caopa, som stöds av Naturskyddsföreningen genom samarbetsorganisationen CFFA. Caopas generalsekreterare Gaoussou Gueye har själv sålt fisk i 30 år. I dag är han djupt oroad över konkurrensen om sardinella.

– Den är de fattigas fisk och fungerar som ett försörjningsmässigt säkerhetsnät, säger han när vi ses i stora fiskehamnen Hann i Dakars utkant.

Drivs mot kusten

Hamnchefen Sadio Bacary visar oss runt. Han registrerar alla piroger här och har sett en snabb ökning de senaste åren.

Delvis handlar det om klimat: de senaste årens ihållande torka har försvårat odling. Jordbrukare och arbetslösa från Senegals inland och grannländerna drivs mot kusten och fisket.

– Trycket ökar på en redan pressad resurs. Alla vill vara med och en del tar till vilka metoder som helst, säger Bacary.

Hamnen i Hann delas på mitten av en mur. Ena sidan är för export till Europa och ståtar med laboratorium och frysanläggning, den andra är för lokal och regional försäljning. Förväntansfulla fåglar svävar över unga män som vadar från båtarna med fisklådor på huvudet, fångsten staplas direkt i sanden och mycket folk är i rörelse.

Andra hamnar är uppdelade på samma sätt. Segregerade, konstaterar Abdou Karim:

– I den afrikanska zonen ligger fisken direkt på stranden, i den europeiska måste allt som fallit på marken kastas. Där är ren-hållningen noggrann och tillträdet kontrollerat.

I STORA FISKEHAMNEN Kayar norr om Dakar har lokala grupper skapat ett marint reservat tillsammans, ungefär som i Joal. Samtidigt har fyra utländska fabriker anlagts i området och nyinflyttade fiskare har ökat stadens invånarantal till det dubbla.

– Fabrikerna smutsar ner vattnet och fisketrycket gör det svårt att upprätthålla reservatsreglerna, säger Mahmadou Mbaye som arbetar med övervakning.

Skymningen faller när vi går ned på den långsträckta, livliga stranden. Hästkärror rullar i sanden, redo att ta emot fångsterna, och försäljerskor står i klungor. Pirogerna med Kayar som hemmahamn räknas i tusental och många av dem är på väg in nu.

Hassan Ndiong är en av fiskarna. Hans båt brukar fiska några mil ut från land. De måste gå allt längre ut och riskerna ökar. Han gillar reservatet och reglerna, trots att de medför begränsningar.

– Långsiktigt är det ändå bättre för oss. Men nu har det blivit så många båtar här. Fisken räcker inte.

Fiskeministern kommer

DAGEN EFTER ÖPPNAR nätverket Caopa sitt första egna kontor och utbildningscenter i staden Mbour. Fiskeministern själv, Oumar Gueye, kommer till invigningen i välputsad Peugeot, eskorterad av blinkande och tjutande polismotorcyklar.

Många är kritiska till politikernas roll inom det värdefulla fisket, inte minst efter en skandal med en tidigare fiskeminister som träffade egna hemliga avtal med ryska och baltiska trålare.

I sitt tal försäkrar Gueye att han och regeringen stöder de småskaliga fiskarna. Han talar om bättre säkerhet, åtgärder mot il-legalt fiske, skydd för hotade arter och fiskodling som alternativ.

På presskonferensen efteråt frågar jag hur han ser på problemet med samägda båtar och utländska fabriker, men får vagt svar.

– Vi är medvetna om oron över arter som sardinella och inriktar avtalen med EU mot tonfisk i stället.

På upprepad fråga säger han att man inte utfärdar några nya tillstånd för samägda båtar. Men när det gäller fabrikerna får jag lika lite respons som av vakten med maffiatröjan.

Ett radikalt förslag som fiskarnas organisationer presenterat är att reservera fisket på sardinella och andra små pelagiska arter helt för småskaliga fiskare. Abdou Karim Sall är en av förespråkarna. Men även de småskaliga måste minska uttaget för att få uthålliga bestånd, anser han.

– Bara i Joal landas det över 150 000 ton sardinella per år, samtidigt som forskarna anser att den samlade fångsten för hela Senegal inte får överstiga 200 000.

Hotad lokal marknad

FISKRÖKERSKORNA ÄR nyckelpersoner i Senegal. När de inte får tillgång till fisk slår det mot hela samhället. Men det finns motkrafter.

I Dakarförorten Thiaroye-sur-Mer har drygt 200 kvinnor organiserat sig i ett ekonomiskt nätverk med eget område för förädling och försäljning. Gruppen har funnits i 50 år och byggt upp en stark och självständig roll. Varje medlem försörjer upp till ett tiotal personer. Kvinnorna har också cirka hundra anställda, hälften av dem män.

– Vi är stolta över att vara fiskrökerskor. I dag lyssnar även ministrarna på vår ordförande, säger generalsekreteraren Diaba Diop.

Kvinnornas traditionella ansvar för hushåll och barn gjorde det svårt att hinna med arbete och möten, men 2003 tog de initiativ till ett dagis och en skola vid området – de första i sitt slag i Senegal. Vinsten är dubbel: fri arbetstid för kvinnorna och öppningar till andra yrkesvägar för barnen. Det behövs, för i dag märker kvinnorna tydligt att tillgången på fisk minskar och framtiden inom fisket är oviss.

– Om ungdomarna kan utbilda sig minskar risken att de ger sig av och kanske dör på vägen, säger Diaba.

Periodvis har den illegala emigrationen i små båtar mot bättre ekonomiska villkor varit stor. Bara under de tre första månaderna 2015 tog sig nästan 1200 senegaleser till Italien via Libyen. Från Thiaroye har många flytt mot Kanarieöarna, och kvinnonätverket arbetar för att få ungdomarna att stanna.

Beatrice Gorez leder samarbetsorganisationen CFFA i Bryssel. Enligt henne är kvinnorna på den lokala marknaden och matsäkerheten de stora förlorarna när fisk som kan ätas direkt i stället blir fiskmjöl för odlingar utomlands.

– Ett stort problem är också att de regler som finns inte tillämpas. Bedrägeriet på de kinesiska båtarna är bara ett av många. Ofta är det svårt att avgöra var gränsen mellan lagligt och illegalt går.

Sverige och EU kan öka trycket på bättre förvaltning inom diskussionen om partnerskap.

– Men i länder som Senegal där civilsamhället är starkt kan stöd till organisationer vara ett ännu bättre sätt att få till bestående förändringar.

LÄS MER: Naturskyddsföreningens rapport om småskaligt fiske i Afrika (engelska).