De äter den kastade maten

NÄR LOCKET ÖPPNAS strömmar ljuset in. Två par ögon plirar ner i myllret av frukt, grönsaker och andra matvaror. David och Johannes är ute på veckohandling. De har lagt ryggsäckar och plastkassar bredvid sig. Lugnt och metodiskt går de igenom va-rorna.

– Titta, den är perfekt mogen.

David håller en avokado i handen. Han snurrar lite på den, tittar på skalet och klämmer på ändarna. Den ser felfri ut, lagom mjuk och med fin färg.

Nästa vara på veckohandlingen: Paprika. Varför ligger de här? Efter en noggrann inspektion av påsen med åtta paprikor som packats tillsammans visar det sig att en av dem är en aning skrumpen. Olycksbröderna har åkt med av bara farten.

Vissa saker ser sämre ut. Kött som grånat, mögliga apelsiner och glass som rimligen smält. Andra varor har skavanker som enkelt går att göra något åt. Broccoli med en slokande kvist. En mango som är aningen stött.

– Den här delen är bara att skära bort, säger David och pekar på fläcken på mangons skal.

På några av plasthöljena och pappkartongerna står den grupp siffror som för många av oss andra innebär skiljelinjen mellan ätligt och oätligt: utgångsdatumet. Men David och Johannes bryr sig inte om siffrorna. De tittar, klämmer och luktar på det de ska ta med sig. Först när Johannes får en fråga om datumgränsen tittar han på salladsblandningens förpackning.

– Bäst före den fjortonde. Det är om tre dagar, konstaterar han innan han lägger påsen i väskan.

Efter ungefär 20 minuter av letande är ryggsäckarna fyllda. Plastkassarna är tunga och skär in i händerna, överfulla av frukt, grönsaker, choklad och bröd. Som efter vilken veckohandling som helst. David och Johannes småpratar medan de går hemåt i halvmörkret.

OM INTE MATEN tagits upp för att ätas av David, Johannes och deras vänner hade den bränts upp eller använts till att producera biogas. Varje år går cirka 125 000 ton mat från svenska butiker det här ödet till mötes. För den som ser svinnet kan det vara svårt att värja sig.

– Jag får ett slags resursångest av allt som slängs. Så mycket som gått åt till att producera maten, och så slängs den för att den plötsligt ses som ofin, berättar Jon Westman, som är en av alla dem som tar för sig av maten som butikerna gjort sig av med.

Fenomenet kallas dumpster diving eller dumpstring. Nu sitter han i ett rum i kårhuset vid Stockholms universitet och berättar om hur hans intresse vaknade. När han jobbade på restaurang var en av arbetsuppgifterna att kasta det som inte gått åt under dagen. Vällagade rätter som några timmar tidigare serverats åt gästerna. Efter stängning sågs maten plötsligt som oätlig. Jons lösning blev att smuggla den med sig för att ge till hemlösa. På en fest ett par år senare berättade en vän om dumpstring. Jon lyssnade intresserat, men när han fick förslaget att följa med på en tur infann sig en viss tveksamhet.

– Det lät så absurt. Jag fick en bild av att man skulle stå upp till armarna i gammal yoghurt och sedan lukta avfall i flera dagar, berättar han.

Bilden stämde inte riktigt. Även om det ibland är smutsigt och kladdigt – det är ju ändå bortslängda saker det handlar om – upplever Jon att maten ofta är väl omhändertagen, paketerad och systematiskt flyttad från butikshyllan.

– Det kan vara väldigt uppstyrt. De har gått igenom olika sektioner och slängt sakerna från olika hyllor i varsin påse. Man kan hitta 40 paket kvarg eller mängder av choklad. En gång hittade jag 200 liter matlagningsgrädde, berättar Jon Westman.

De besvärliga delarna av dumpstring består ofta av annat. Omgivningens syn på letandet, misstänksamma poliser och väktare, otrevlig butikspersonal.

– En kväll började vi för tidigt, innan personalen gått hem. De kom ut och körde bort oss som hundar. Bort! Skäms! Schas! Jag hade aldrig blivit bemött på det sättet förut. Det var väldigt konstigt, berättar Jon Westman.

De tre största aktörerna inom dagligvaruhandel är Ica, Axfood och Coop. Tillsammans står de för ungefär 90 procent av maten som säljs i Sverige. Det mesta av de 125 000 tonnen mat passerar alltså deras containrar innan den förstörs. Det är hit Jon, David, Johannes och de andra dumpstrarna tvingas smyga som tjuvar i skydd av mörkret. Det är här de riskerar att schasas bort eller polisanmälas, om de över huvud taget hittar en container som är olåst.

Jon Westman är precis som de flesta andra dumpstrare inne på att butikerna vaktar sina sopor av ekonomiska orsaker.

– Jag kan se hur man som butik tycker att man förlorar pengar på dumpstrare, för man tror att vi skulle köpt varorna om vi inte hittat dem.

Alltså, en upplockad vara innebär ett uteblivet köp. Butikerna vill därför hellre låsa in den slängda maten än att någon ska få den gratis. Vid en första anblick verkar analysen stämma. För vilka skulle frivilligt betala dyrt för mat? Svaret är överraskande nog: ganska många. Det framgår tydligt av en av de åtgärder som livsmedelsaffärerna redan nu vidtar för att minska svinnet: sänkta priser på utgående varor.

– Till och med om man sänker med 50 procent vill de flesta hellre betala fullpris, berättar Åsa Domeij som är miljöchef på Ax-food.

Kunderna är alltså ganska benägna att betala för felfria varor med ett utgångsdatum långt in i framtiden. Dessutom: Även om varje bortskänkt vara skulle innebära att motsvarande vara inte köptes skulle minskningen inte bli särskilt stor.

– Jag kan inte tänka mig att dumpstring skulle påverka försäljningen. Även om det är mycket mat i butikerna som slängs så är det ändå en liten del, säger Åsa Domeij.

JON WESTMAN HAR MÄRKT att butikspersonalen ofta är misstänksam av ett annat skäl.

– När vi blivit påkomna har vi frågat om de tänkt ha den slängda maten till någonting och undrat om vi inte bara kan ta den. Då har de svarat att det blir så smutsigt när vi letar, säger han.

Att smutsa ner är något de flesta dumpstrare aktar sig noga för. De är beroende av att containrarna är olåsta och vet att favo-ritstället, guldgruvan, plötsligt kan stängas ifall någon butikschef skulle bli nog irriterad. Jon Westman ser precis som de flesta andra dumpstrare alltid till att lämna platsen i bättre skick än han fann den.

Även om dumpstring är spännande, tycker Jon Westman att den är omständlig. Här finns varor som vissa ser som skräp och andra som mat. Finns det inte ett bättre sätt att tillgodose båda parternas behov?

– Jag skulle tycka att det vore skönt om de gav bort maten så att man slapp dyka i containrar, säger han.

En enkel lösning. Att tillåta att folk tar med sig maten som inte går att sälja. Men så lätt är det inte, enligt dagligvarukedjorna själva. Problemet, säger de, är att man inte vet varför något slängts. Varorna kan vara farliga.

– Det finns ju hälsorisker. Om någon letar i en container och hittar lax som drabbats av listeria så vore det oerhört olyckligt, säger Louise König som är hållbarhetschef på Coop.

Ica och Axfood ger liknande förklaringar. Kylkedjan kan ha brutits under transporten. Varorna kan ha återkallats av tillver-karen på grund av något hälsovådligt fel. Man kan inte med gott samvete låta någon äta av maten som ska slängas.

Jon Westman säger sig ha svårt att tro att omtanke ligger bakom butikernas ovilja att låta någon ta maten som inte kan säljas.

– Det känns som en efterhandskonstruktion. Om det stämmer kunde de väl ge bort allt som inte är dödligt giftigt, tycker han.

GREGER HENRIKSSON FORSKAR kring hållbar utveckling vid Kungliga tekniska  högskolan. Han menar att synen på hur vi ger och tar emot mat kan handla om hur vi ser på oss själva i förhållande till våra medmänniskor. Dessa sociala överenskommelser behöver inte vara uttalade eller medvetet övervägda. Han förklarar.

– Innan folkhemstanken slog igenom hade vi ett samhälle där det fanns fattiga. Man visste vilka familjer som var ­fattiga och de som var rika kunde ge dem allmosor. För de rika var det okej att ge, men det var även okej att som fattig ta emot. Med väl-färdsreformerna följde ideal om att man inte ska låtsas om att någon är fattigare än en själv, säger han.

Enligt Greger Henriksson finns det alltså sociala skäl till att vi inte vill att någon ska äta det vi bedömt vara sopor. Det får oss helt enkelt att känna oss illa till mods.

– Att ge bort mat man själv inte vill ha innebär att vi kan sätta oss själva och andra i en konstig social situation. Varför skulle exempelvis min granne vilja ha potatisen som jag ratat för att den fått groddar? Ingen av oss vill fullt ut erkänna våra sociala positioner för varandra, förklarar han.

Åsa Domeij berättar om reaktionerna Axfood fått när det donerat mat.

– Förr har det kommit mycket kritik när vi skänkt bort mat. Varför ska fattiga äta mat som ingen annan vill äta? Många i branschen har dragit sig för det, berättar hon.

Också andra åtgärder för att minska svinnet i butikerna har visat sig ge dålig publicitet och påverka försäljningen negativt. Att ha framme varor med skavanker är ett exempel.

– Vi vet att kunder handlar saker som ser fräscha och härliga ut. Det har visat sig att om de kommer in i avdelningen för frukt och grönt och det finns varor som är skrumpna så handlar de mindre, säger Louise König, hållbarhetschef på Coop.

Samma sak gäller enligt Louise König för varornas datummärkning. En vara med kort tid kvar till sitt bäst före-datum kan få hela butiken att upplevas som ofräsch. Även om själva varan har månader kvar innan den blir sämre att äta. Så fungerar vi kon-sumenter. Enligt hållbarhetsforskaren Greger Henriksson styr flera faktorer vår syn på vad som är ätligt och oätligt.

– Det finns kulturella och vanemässiga orsaker. De skiljer sig mellan hushållen. Vissa äter bladen och stjälken på blomkålen medan det ses som skräp av andra. Och att vi inte äter frukt med fläckar, det är en följd av välfärdssamhället och marknadsföring, sammanfattar han.

David och Johannes står i köket. Varorna de införskaffat under kvällen tas om hand. Frukt och grönsaker sköljs. Fänkål, au-berginer, citroner. Bröd skärs upp och fryses in. Förpackningar torkas av och radas upp. Förvandlingen är påtaglig.

I det rena köket blir associationerna genast annorlunda. Här påminner det uppfiskade matberget mer om hyllplanen där varorna fanns innan de slängdes än om soptunnans kaos. David sammanfattar det jag redan lagt märke till.

– Där i soprummet ser maten automatiskt lite äcklig ut, bara på grund av miljön.

De fotograferar högen. En ”fångstbild” är nära nog obligatorisk. Bilden ska visas upp för andra.

– Det är ju en del av det här, att man gör det för att man vill visa hur det ser ut, säger David.

– Jo, det är klart att andra kan bli inspirerade, fyller Johannes i.

Vilka? Både kunderna och butikskedjorna själva. David har idéer om hur försäljningen skulle kunna anpassas. Borde inte buti-kerna kunna lägga om sina strategier en aning? Måste man exempelvis slänga hela nätet med apelsiner för att en av dem är mosad? Kan man inte sälja dem styckvis?

OCKSÅ FRÅN AXFOOD, COOP OCH ICA flödar förslagen. Saker som faktiskt förändrats, saker som ska åtgärdas inom kort. Att laga färdigrätter av varor som håller på att gå ut, göra smoothies av fläckig frukt, skänka mat till djurparker eller hjälporgani-sationer. Många delar, som alla har gemensamt att de bygger på att infrastrukturen finns: att butiken har ett kök eller att stads-missionen håller till i närheten.

De flesta av initiativen har kommit de senaste åren, i takt med att hållbarhetsfrågan blivit allt viktigare. Och kanske har fokusskiftet gjort att tänket förändras. 2013 blåste en livsmedels­skandal upp, då mängder av produkter som märkts som nötkött i stället visade sig innehålla hästkött. Dagligvarukedjorna stod med tonvis av de felmärkta och därmed osäljbara varorna. Vad skulle

de göra? En del skänktes bort till behövande, och den här gången blev reaktionerna annorlunda.

– Det blev ett väldigt positivt gensvar. Det var oerhört! Visst, någon enstaka klagade i sociala medier, men det var framför allt enormt mycket positiv kritik. Internt förstod vi att attityderna i samhället förändrats, säger Åsa Domeij.

Och en butik med mindre svinn, en som kanske inte alltid har alla varor, eller som jobbar stenhårt för att inget ska gå till spillo, kan uppfattas på helt olika sätt beroende på just attityderna i samhället.

– Antingen kan folk uppleva det som en sunkig butik med gamla grejer, eller som en plats där man kan göra fynd och tänka: vad bra att man tar hand om svinnet.  Och ju mer samhället utvecklas i den här riktningen desto mer positivt ses det som, säger Åsa Domeij.