Spelet kring Nordens guld

Olaglig bärnstensbrytning är den motor som får de ekonomiska hjulen i västra Ukraina att snurra. Handeln har uppskattats omsätta 5–15 miljarder kronor årligen och 90 procent av all utvinning sker illegalt. För två år sedan lovade landets president Petro Porosjenko att ta i med hårdhandskarna mot den svarta industrin. Ingenting tyder på att illegal bärnstensbrytning har minskat sedan dess. Däremot har landets bärnstenstäta områden militariserats.

Utanför det lilla samhället Oleksiivka i länet Rivne har armén upprättat en vägspärr och gripit två bärnstensletare i 25-årsåldern. En löjtnant beskriver dem som ”vanliga fattiga killar som inte har någon konflikt med oss eller polisen”.

Spadar och grävutrustning har beslagtagits och männen hålls kvar i väntan på att kunna identifieras.

– Jag är inte så upplagd för att prata just nu. Vi har precis åkt fast, säger den ene av dem, Jevhen.

Men frågan om deras försörjnings illegala status skapar ändå visst engagemang.

– Det är regeringens fel att människor bryter bärnsten. Det finns inga jobb, säger Jevhen.

– Det finns jobb men lönen är för låg. Du kan inte försörja din familj på den, säger kumpanen Oleksandr.

Priset på bärnsten varierar kraftigt med storlek och kvalitet, från 1 500 till 45 000 kronor kilot. Samtidigt ligger en vanlig lön i Ukraina på drygt 20 000 kronor om året. Den bärnstensbrytare som har tur kan tjäna samma summa på en dag och rikedomarna som ligger gömda under marken utgör en stark lockelse.

– Regeringen borde legalisera utvinningen och stifta lagar om hur det ska gå till. Och pengarna borde gå till landet. Nu går pengarna rakt ned i statens fickor, säger Jevhen.

Iklädd kamouflagebyxor och grön jacka smälter Serhiy Kruglyk nästan ihop med trädgården där han tar emot. Han talar hektiskt och sätter ofta upp ett styvt finger i luften när han vill göra en poäng.

– Jag är den högste tjänstemannen här i Klesiv, nästan som en guvernör, men alla andra tjänar mer än jag. Och jag är nog den enda som betalar skatt, säger han och ler snett.

Serhiy Kruglyk är regional skogsvaktare. En gång i tiden, när skogs- och lantbruk försörjde byn, var det ett betydelsefullt ämbete. Men tiderna har förändrats. Nu är Klesiv epicentrum för bärnstensfebern i Ukrainas Vilda Västern.

– Människor har försökt gräva bärnsten här sedan 1970 men Sovjetunionen hade en stark regering som kunde sätta stopp för det. Men tiden efter Sovjetunionens fall var svår för folket här. Alla var fattiga och det fanns inga jobb.

Ursprungligen bröts bärnsten med handkraft. Skadeverkningarna på naturen var begränsade. Men i slutet av 1990-talet började utvinningen att industrialiseras. Vattenpumpar byggda av dieselmotorer – ett slags fattigmanslösning för hydraulisk spräckning – togs i bruk med katastrofala ekologiska konsekvenser. Sedan dess har kontrollen över utvinningen flyttat från de bybor som försökte fly från fattigdomen till den organiserade brottsligheten.

– Polisen började kräva pengar av bärnstensbrytarna. De sätter dem inte i fängelse utan kräver mutor i stället, fastslår Serhiy Kruglyk.

Skogsvaktaren tar avsked och kliver in sin lilla Lada, ett ovanligt fordon i Klesiv. På byns trasiga gator rullar bilar som Audi, BMW och fyrhjulsdrivna jeepar. Serhiy Kruglyk vevar ned rutan och ropar:

– Kan ni tänka er, det här är en by med 7 000 invånare men det finns lika många bilar som i Kiev. Varje familj har fem stycken!

På satellitbilder ser Klesiv ut att vara omgivet av öken. Nere på marknivå blir förödelsen uppenbar. Området där spräckningen ägt rum ser ut som ett månlandskap mitt i björk- och tallskogen. Här och var vittnar vattenfyllda kratrar om var dieselpumparna vänt upp och ned på marken. Djupa diken löper som ärr över den sargade terrängen. Hydraulisk spräckning kräver vatten och bärnstensbrytarna gräver egna kanaler.

Bärnstenen bildades i Östersjöområdet för omkring 40 miljoner år sedan och färdades till Ukraina med glaciärisarna. Den ligger statiskt i marken. När vatten pumpas ned i jorden flyter bärnstenen, som är lättare än vatten, upp till ytan. Samtidigt sprängs floran bokstavligen sönder.

– Naturen är väldigt smart. Det kommer att växa där igen. Men det kanske tar 30, 50 eller 100 år, säger Sofiya Sjutiak, jurist på Lvivbaserade miljöorganisationen Environment, People, Law.

Hydraulisk spräckning utarmar den biologiska mångfalden, orsakar dricksvattenbrist och gör marken otjänlig för jordbruk. Enligt statliga uppskattningar har spräckningen förstört minst 4 500 hektar skog i regionen. Inklusive drygt 1 100 hektar i reservatet Bile Ozero – Vita sjön – en våtmark med höga naturvärden som är skyddad under den internationella Ramsarkonventionen. Reservatet är hem för omkring 900 inhemska växtarter och 500 observerade fåglar och däggdjur. Det beskrivs som ”väldigt viktigt för bevarandet av regionens sällsynta flora och fauna”. Liksom för den ekologiska balansen i området som helhet.

– De som tjänar pengar på bärnsten oroar sig inte för vattnet, lantbruket eller naturen. De har pengar och de kan köpa allt de behöver, säger Sofiya Sjutiak.

Medan Sveriges Natur dokumenterar ödeläggelsen hörs plötsligt motorljud. Lyxbilen ser med sin kylarprydnad och sina blänkande fälgar märkligt malplacerad ut i månlandskapet. Männen som kliver ur är bistra och uppmanar oss att omgående lämna platsen. Vi får senare höra att de är högt uppsatta inom den organiserade brottsligheten och patrullerar skogen för att se till att ingen utvinner bärnsten vid ”deras” fyndplatser.

Närmare än så kommer vi inte den illegala industrin. Vi har fått några sura kommentarer från gripna längst ned i hierarkin och blivit bortkörda av hotfulla karaktärer högre upp.

Via internet går det lättare. Bärnstensbrytarna har egna grupper på det sociala mediet VK där de till synes helt utan rädsla för repressalier skryter med sina fynd.

Vi kommer i kontakt med Jurij som brutit bärnsten sedan ung ålder. Han säger att den illegala industrin fram till revolutionen 2014 kontrollerades av den dåvarande presidenten Viktor Janukovytj – ett ofta upprepat påstående som är svårt att kontrollera. I utbyte mot en del av förtjänsten garanterades byborna i Rivne lugn och ro. Men efter Janukovytjs fall i samband med de politiska protesterna 2013 i Kiev uppstod ett vakum.

– Kriminella grupper kommer hit och vill kontrollera utvinningen, säger Jurij.

Kampen om kontrollen över Nordens guld har lett till flera dödliga konfrontationer mellan konkurrerande kriminella nätverk.

– Vanligt folk har också automatvapen här nu.

För många tjänar för mycket

Polisstationen i Rivne, huvudstad i länet med samma namn, ser ut som ett skrotupplag. Bakgården är belamrad med rostande dieselpumpar och beslagtagna bilar. Ett förråd är fyllt av brandslangar som används för att pumpa ned vattnet i jorden. Utrustningen säljs i helt vanliga järnaffärer i Rivne. Redskapen i sig är lagliga och efterfrågan är stor.

Polischef Ruslan Petrovytj säger att det enda sättet att komma till rätta med laglösheten är att göra bärnstensbrytningen laglig.

– Steg för steg skulle det göra området lättare att kontrollera. I dag kommer det mycket vapen hit och kriminaliteten ökar.

Jurij är å sin sida säker på att några lagändringar inte är nära förestående. Anledningen: för många tjänar för mycket på den rådande ordningen.

– De lokala myndigheterna tar en del av pengarna för sig själva, sedan tar regionen en del av pengarna och resten fortsätter till Kiev.

I organisationen Transparency Internationals årliga korruptionsindex hamnar Ukraina på plats 131 av totalt 176, strax efter den kommunistiska enpartistaten Laos. Korruptionen är som en osynlig hand som drar i den ukrainska politikens trådar. Notoriskt svår att bevisa men ständigt närvarande.

– Alla miljörelaterade frågor i Ukraina berörs i någon mån av korruption. Brist på politisk vilja eller lagändringar är ofta relaterade till korruption, säger Irina Stavtjuk på Naturskyddsföreningens ukrainska samarbetsorganisation Necu.

Bärnstenen smugglas till Polen varifrån den sprids över världen. Den största marknaden är Kina. Men bärnsten säljs också i Sverige. I guldsmedsbutiker, över internet och i Gamla stans turistkvarter i huvudstaden Stockholm. Tullverket har inte gjort några beslag av bärnsten och att på egen hand spåra ursprunget är näst intill omöjligt.